| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÄSA frä3sa2, v.1 -er, äv. (numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv. samt vard. i Finl.) fräs (GlossaJob 39: 23 (Bib. 1541), Bellman 3: 130 (1790)), -te, -t ((†) -it Warg 115 (1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn. nedan); jfr FRÄS, sbst.3 (se avledn. nedan).
1) intr.: giva från sig ett väsande l. (lätt) knastrande l. brusande ljud; förr äv. i fråga om starkare ljud.
a) om ngt livlöst; i sht i fråga om det ljud som uppkommer, när eld o. vatten (l. ngt hett o. ngt fuktigt) mötas, l. som uppstår vid stekning l. stark kokning l. vid häftig avgång av kolsyra (från en vätska); stundom mer l. mindre med tanke på det varav det fräsande ljudet är en yttring o. närmande sig l. övergående i ngn av bet.: steka, skumma, pösa, bornera; äv.: fräsande spruta l. stänka l. yra; i fråga om eld o. d. stundom: knastra, spraka. Fläsket fräste i pannan. De upphettade stenarna fräste, då de begötos med vatten. Linc. (1640; under sartago). Ey Öhlet mon fräsa / I Kanna för honom. Törnewall E 2 b (1694). Siudande vatn .. fräser när det starckt kokar. Triewald Förel. 1: 35 (1728, 1735). När Milan .. (sprutar ifrån sig heta vattendroppar), säga Kolarena, at hon fräser och spåttar. Wallner Kol. 41 (1746). Böljan .. / fräser mot svedda bränder. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Champagne fräser öfver bord och bänkar. Castrén Res. 2: 381 (1848). Han .. red .. utför berget, så elden fräste om häst-skorna. SvFolks. 396 (1849). När blixtrar fräste kors och tvärs i rymden. Hagberg Shaksp. 11: 133 (1851). Havsmannen (dök ned) i vattnet, så det fräste omkring honom. Landsm. VIII. 3: 126 (1899). Sågar fräste. Lundegård DrMarg. 2: 129 (1906). Lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset. Lagerlöf Holg. 2: 152 (1907). (Ångan) fräser .. i vita moln från lokomotivet. Hedin Pol 1: 14 (1911). Flera af sandstenslagren hafva befunnits fräsa för syra (dvs. under fräsning avgiva gasformig kolsyra vid begjutning med syror). 5SvGeolU 6: 201 (1915). — särsk.
α) (i vitter stil) om häftigt upprörd vattensamling l. vattenmassa l. om skum på upprört vatten; stundom: brusa, skumma, fradga; äv. om storm (oväder) l. ngt i luften hastigt framilande, i detta fall stundom: susa, vina. Haffzens fräsande, thes böliors fräsande. Psalt. 65: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: brus). Vågen fräste, stormen röt. Anderson Dikt. 95 (1873). Bomberna fräste omkring dem. Edgren Kovalevsky 40 (1892). Han hade hört väldigare stormar än denna fräsa genom tackel och tåg. Lagerlöf Länk. 126 (1894). Sjön fräser i tumlande svall emot låringen. Stenfelt Skepp. 3 (1903). Fräsande skum på (våg-)kammarna. Lagerlöf Holg. 1: 141 (1906).
β) (numera knappast br.) frasa. Juslenius 224 (1745). Nära vid dem en tärna i siden fräsande prålar. CFDahlgren Ungd. 2: 82 (1828). Klädningen fräste om henne. Wetterbergh Selln. 24 (1853). Heidenstam Karol. 1: 8 (1897).
γ) i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; stundom (starkt vard., i vissa trakter) i vissa uttr. med allmänt förstärkande bet. Kolmodin QvSp. 1: 638 (1732). Han blef så ond, att det rigtigt fräste omkring honom. Roos Ber. 108 (1884). Det är så hett, så kallt, att det fräser om öronen. Schulthess (1885). (Kalaset) blir så fint, .. så det fräser om det. Andersson Plautus 59 (1901). Damer, fräsande af elegans. SD(L) 1904, nr 125, s. 6; jfr β. Fräsande hett. Lagerlöf HomOd. 167 (1908). Vi hissade segel och flögo med fräsande fart öfver sjön. Hedin Transhim. 2: 142 (1909).
b) om levande varelser; numera bl.: gm utblåsning av luft åstadkomma ett väsande ljud; förr äv.: ryta l. frusta l. surra o. d.
α) om djur; numera bl. om katt l. om djur med liknande väsande läte; förr äv. om häst, björn, svin, orm m. fl. Katten morrade och fräste. (Hästen) frääs som han wille beröma sigh. GlossaJob 39: 23 (Bib. 1541). Lagerlöf Holg. 2: 281 (1907; om lodjur). — särsk. (†) med innehållsobj.; stundom: spruta. Biörninnan fräser Frost. Stiernhielm Fred. 12 (1649, 1668). (Ormen) gnislad’, vrålad’, skrek och fräste giftigt dam. Knöppel Reg. 4 (1741). Hästar vingade som fräste lågor. JGOxenstierna 4: 195 (1815). Ling As. 55 (1833).
β) om person; vanl. ss. yttring av harm l. förbittring l. dyl.; stundom: fnysa; ofta användt för att beteckna förefintlighet av nämnda affekter, oavsett huruvida de äro åtföljda av fräsande l. icke, stundom övergående i bet.: ilsket (o. häftigt l. avvisande) tala l. yttra l. svara, vara ”ovettig”, snäsa. Fräsa av ilska. (Hedningarna) skola fräsa och tagha rooff. Jes. 5: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: rytande gripa de sitt rov och bära bort det). Den (hustru), som daglig går å fräser, / Och Mannen bannar, .. snäser. Palmfelt Molière 66 (1738). Hon vände honom ryggen, fräsande som en katt. Blanche Tafl. 522 (1845). Basargubbarne fräsa ursinnig arabiska i skäggen. Lundgren MålAnt. 3: 9 (1873). Stafva fräste och snäste derute i kök och skafferi. Hedenstierna FruW 67 (1890). ”Ur vägen, tjufbonde”, fräste han åt honom. Geijerstam YttSkär. 131 (1898). (†) Han .. fräste .. såsom ett wilt swijn. PErici Musæus 3: 19 a (1582). — särsk.: häftigt utstöta luft gm näsan för snytning; numera nästan bl. (starkt vard.) i imper. ss. tillrop till barn, då de skola snytas. Lind (1749). (Vid näsblod bör undvikas) all otidig fräsning eller snytning. Lovén Anv. 29 (1838).
2) tr.
a) motsv. 1 a; särsk. kok. hastigt upphetta i stekpanna, hastigt upphetta i smör l. flottyr, uppfräsa. Nätt skurit fläsk fräses litet med smör. Warg 89 (1755). Ett stycke godt smör fräses med mjöl, spädes med gräddmjölk. Montell Frun 28 (1898).
b) (†) motsv. 1 b β: snäsa, ”huta åt”. Iagh .. behöfver icke blifva så fräster. VDAkt. 1679, nr 154.
FRÄSA TILL104. plötsligt o. hastigt övergående fräsa; särsk.
1) till 1 a. Hamb. (1700). En ilsken blixt fräste till, och en skarp knall ljöd. Janson Lögn. 192 (1912).
2) till 1 b β. BtKännVLand 5: 100 (1764). ”Det angår mig inte”, fräste jag till. Essén HExc. 271 (1916). —
FRÄSA UPP10 4 l. OPP4.
1) till 1 a. särsk.
a) om vätska: plötsligt börja skumma l. fradga l. bornera. Sahlstedt (1773). Vätskan fräser upp under reaktionen. Hirsch LbGarfv. 317 (1898).
b) om eld l. dyl.: knastrande slå upp. Stagnelius (SVS) 3: 75 (1817). I trädgården fräste elden upp genom aplarna. Johansson RödaHuv. 2—3: 312 (1917).
c) kok. hastigt upphettas i stekpanna (i flottyr l. smör). När flåtet är väl vtbrädt, tages fläsket vtur och (man) låter fräsa vp. Broocman Hush. 6: 23 (1736).
FRÄSA UT10 4.
1) (†) till 1 a: häftigt rusa l. spruta ut. Blodet fräste vth genom bröstet på honom. BtSödKultH 12: 31 (1593).
3) till 1 b β: med ett väsande ljud utstöta luft; numera bl.: snyta ut. Då man blir vred, håller man först andan litet, sedan fräser man ut. Linné Diet. 2: 32 (c. 1750). Fräs ut ordentligt! Auerbach (1908). —
FRÄSA ÖVER10 40. till 1 a: pösa över; i sht kok. Och skal du läsa, gör det korrt, / At saucen ej må fräsa öfver. Lenngren (SVS) 2: 209 (1798).
(1 a) -PULVER.
1) i sht farm. o. tekn. om olika slag av pulver varmed man framställer kolsyrade drycker avsedda antingen till läskedrycker l. till magmedicin (laxermedel l. dyl.). Forshæll OorgPharm. 17 (1838). Champagne beredd med fräspulver. Leufvenmark Vin. 2: 153 (1870).
(1 a) -VARM. i sht metall. så varm att fräsning uppstår, när man spottar därpå. JournManuf. 2: 92 (1826). JernkA 1890, s. 309.
1) (föga br.) fräsande, brusande. Stålta Bölliors fräs. LejonkDr. 7 (1689; i trycket: brus). Huggyxornas fräs när stockarna barkas. VerdS 192: 28 (1913).
2) (knappast br.) skum, fradga. Månstrålarna lekte i strömdragets silfverpaljetter, dess skum och fräs. Ahrenberg An. 223 (1891). Högberg Vred. 3: 337 (1906).
4) [jfr fräsande fin (jfr FRÄSA, v.1 1 a γ)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (vara) på (högsta) fräsen, (vara) klädd efter sista modet, högst elegant. Lidforss DQ 2: 574 (1892). —
FRÄSARE, sbst.1, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.
1) till 1 a; särsk. om (mindre) raket, svärmare. Lind (1738). Hela pjesen liknar närmast en fräsare som gör sina hopp än hit och än dit. LFRääf (1812) hos Ahnfelt Rääf 384.
2) (tillf.) till 1 b β: hetsig person. Han var en svår patriotisk fräsare och fnysare. Siwertz Eld. 82 (1916). —
FRÄSIG, adj. (-ug 1698)
1) (†) till 1 a.
b) kok. pösig, frasig. (Äggen) vispas så mycket, att det ser fräsigt ut. Björklund Kokb. 172 (1849).
2) (föga br.) till 1 b β: snäsig, hetsig, ”fnurrig”. Fräsig och snäsig. Tholander Ordl. (c. 1870). Han var tvär och fräsig. Rönnberg Brovakt. 9 (1904).
Spalt F 1710 band 8, 1926