| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FULLMÅNE ful3~må2ne, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. FULLMÅNA, r. l. m.; best. -an; pl. -ar.
1) om månen, då den, företeende bilden av en rund glänsande skiva, är längst från solen. Helsingius Y 8 a (1587). När nu Månen kommer till Solen kallas han Nymåne, men när han aldralängst från henne affwijker kallas han Fullmåne. Riddermarck Alm. 1693, s. 31. Fullmånen .. / Försilfrar krystalliska bäckarnes lopp. Stagnelius (SVS) 1: 328 (c. 1815). — jfr DISTINGS-, PÅSK-FULLMÅNE m. fl.
2) tidpunkt då månen blir l. är full; äv. om tiden från det att månen blivit full o. fram till l. mot sista kvarteret. Messenius Disa 26 (1611). (Rödbetan) såås om Wåren vthi Fullmånan ju förr ju bättre. Salé 211 (1664). De starkaste hafskiften infalla likväl icke just i sjelfva Månens ny och fylle, utan är den tredje Floden efter Ny- och Full-måne, gemenligen den största. VetAH 1753, s. 166. Smakligast skall den (fisk) varit, som fångades under fullmånan. Palmblad Fornk. 1: 20 (1843). ’Vargloets’ lungor troddes växa i fullmåne. Modin GTåsjö 319 (1916).
3) (vard.) flintskalle där den bara ytan sträcker sig över nästan hela huvudet; stor flintskallighet. Blanche Tafl. 69 (1845).
B: FULLMÅNE-NATT, -TID, se C.
C: FULLMÅNS-ANSIKTE~020 l. ~200. (vard.) ansikte rundt l. trindt o. skinande som fullmånen. SvLitTidn. 1818, sp. 447. Se inte så der bister ut; det klär inte ditt trefliga fullmånsansigte! Hedberg Glanskis 68 (1878). —
-LJUS, n. (fullmån- 1857. fullmåns- 1912) Böttiger 4: 194 (1857, 1869). Flödande fullmånsljus öfver tysta, majestätiska granskogar. Knöppel SvRidd. 151 (1912). —
-NATT. (fullmåne- 1889 osv. fullmåns- 1857 osv.) Lovén Dante 3: 134 (1857). Nymånenatten och fullmånenatten ansågos hos Vedaarierna som särdeles vigtiga. Rydberg Myt. 2: 54 (1889). —
-TID. (fullmåne- 1860. fullmåns- 1897 osv.) tid då månen blir l. är full. Månförmörkelser (inträffa) aldrig annat än vid fullmånetider. Lindhagen Astr. 429 (1860). Ordspr. 7: 20 (Bib. 1917).
Spalt F 1819 band 9, 1926