| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
1) (†) fast; bestående; fast grundad. En fullstandig ewig bekreffting, och stadig fastholding. GR 13: 163 (1540). Genom et fullständigt, begrundat the lärdes hafde rådh och öpne bref. RA 1: 346 (1544).
2) som innehåller l. omfattar allt till saken hörande, vari intet fattas, utan luckor l. avbrott o. d., komplett; total; absolut; ss. adv.: helt o. hållet, till alla delar, i alla enskildheter o. d. En fullständig ordbok. Hof Skrifs. 266 (1753). Man kallar en blomma, som är försedd med både foder och krona, fullständig (completus ..); saknas endera, så kallas den ofullständig (incompletus ..). Hartman Fl. XLV (1832). Fullständig är afhandlingen, då ämnet blifvit behandladt med den utförlighet, som uppsatsens syftemål kräfver, d. v. s. ur alla de synpunkter, hvilka böra tagas i betraktande. Sundén o. Modin 12 (1871). Fullständiga elementarläroverk. PedBl. 1876, s. 111. Fullständig Postanstalt är, bland de fasta, postkontor och postexpedition samt bland de rörliga postinspektion. Geijer Postförf. (1880). Fullständig avhållsamhet från rusdrycker. Auerbach (1908). — jfr OFULLSTÄNDIG.
3) (mindre br.) värklig, sannskyldig, riktig, genuin. Späckhuggaren är ett fullständigt rofdjur, beryktadt för sin glupskhet. NF 15: 311 (1890).
FULLSTÄNDIGHET, r. l. f. till 2. Schultze Ordb. 4906 (c. 1755). Det fattas endast, att hans magnificens hade för fullständighetens skull förklarat mig rent af ärelös. Tegnér (WB) 3: 180 (1818). Fullständighet i upptagandet af ett lefvande kulturspråks ordförråd är en chimär. Ljunggren SAOB 24 (1904).
Spalt F 1822 band 9, 1926