| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUNKTION fuŋkʃω4n (funnktschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -er.
1) förhållande(t) att utöva l. göra sin tjänst l. att fungera l. tjänstgöra (ss. ngt); tjänsteutövning; fungerande; värksamhet, arbete; särsk. i vissa uttr., ss. vara l. träda i l. ur funktion; (för)sätta (ngt) i l. ur funktion. Bönder och borgare .., som intet annat giorde emedan (dvs. medan) armen war i fontion än plundrade och maroderade. KKD 3: 16 (c. 1705). Motorns styrka och pålitliga funktion. AB 1913, nr 38, s. 12. (Tågolyckan) kunde avvärjas därigenom att nödbromsen ögonblickligen sattes i funktion. SvD(L) 1926, nr 21, s. 3.
2) (†) befattning, ämbete, syssla. (Om) någhon af them dödheligen afgår, som vthi något Rijksens förnämblige function och kall hafwer stadd warit. Chesnecopherus Skäl M 4 b (i handl. fr. 1587). (Pastor Forsenius) hade begärt att blifva ihogkommen medh någon bätter function. ConsAcAboP 3: 70 (1665). Dem som wedh hederliga Functioner och lägenheter sittia. VDAkt. 1674, nr 103. Dalin (1851).
3) (tjänste)förrättning; (tjänste)åliggande; uppgift som blivit tilldelad ngn l. ngt l. som fylles av ngn l. ngt. SP 1780, s. 550. (Att artikeln betecknar genus) är en tillfällighet, men icke dess egentliga funktion. Boivie SvSpr. 35 (1820). De functioner, de fem höga riksembeten ålågo. Nordström Samh. 1: 92 (1839). Det halfva stigande tunnhvalfvet utöfvar en liknande funktion (som den fria strävbågen). Hahr ArkitH 246 (1902). — jfr HUVUD-FUNKTION m. fl. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) om var särskild av de förrättningar varigm ett kroppsligt organ fyller sin uppgift l. tjänar livsvärksamheten hos en organism; äv. oeg. o. bildl. (En kroppsdels) Byggnad och Functioner. LittT 1795, s. 321. Vissa af deras (dvs. de sociala organens) behofver och förmögenheter förrätta ”funktioner” i samhällsorganismen (”sociala funktioner”). Steffen Lönarb. VII (1900). — jfr CEREBRAL-, HJÄRN-, KROPPS-, LIVS-FUNKTION m. fl.
b) filos. om vart särskilt av de kvalitativt enkla, blott för det abstrakta tänkandet från varandra urskiljbara elementen i psykisk värksamhet; äv. om vart särskilt i tiden framträdande moment av psykisk värksamhet. En theoretisk function är en sådan, med hvilken själen vill blott bättre, d. ä. klarare och tydligare, förnimma mångfalden af sina bestämningar. Boström 1: 126 (c. 1830). Sjelfmedvetandet måste vara en funktion, i hvilken jag på en gång handlar och åskådar mitt handlande. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Nyblæus Forskn. IV. 2: 18 (1897). — jfr SJÄLS-FUNKTION.
4) mat. benämning på en föränderlig storhet i dess förhållande till en l. flera andra föränderliga storheter av vilken l. vilka den är beroende på sådant sätt att mot vart särskilt värde på den senare resp. på var o. en av de senare (åtminstone inom vissa gränser) svarar ett l. flera bestämda värden på den förra. SvMerc. 3: 1394 (1758). 2NF (1908). — jfr BÅG-, EXPONENTIAL-, POTENTIAL-FUNKTION m. fl.
(1, 3) -DUGLIG. särsk. (i sht i fackspr.) om kroppsligt organ: som är skickad att göra sin tjänst l. utföra sina förrättningar. AB 1899, nr 158, s. 4. Vissa människor ha från lifvets början blott en funktionsduglig njure. 2NF 19: 1092 (1913). —
(1, 3) -FÖRMÅGA. särsk. (i sht i fackspr.) i fråga om kroppsligt organ; jfr -DUGLIG. NF 1: 1291 (1876). LbInternMed. 2: 121 (1916). —
(1, 3) -KRAFTIG. (i fackspr.) jfr -DUGLIG. NF 1: 1291 (1876). Vid normalt funktionskraftigt hjärta och frånvaro af arterioskleros innebär en stationär måttlig fetma ingen direkt fara. LbInternMed. 2: 452 (1916). —
(1, 3) -RUBBNING. (i fackspr.) rubbning i ett organs l. en organisms funktioner. NF 1: 765 (1876). LbInternMed. 2: 93 (1916). —
(1) -TID. särsk. i fråga om person: bestämd tid för ngns fungerande ss. ngt. Om en medlem (av danska folketinget) afgår förr än hans funktionstid är utlöpen. Nyström Svedelius 1: 256 (1887). 2NF 11: 28 (1909). —
(3 a) -VÄXLING. (i fackspr.) om ett organs övertagande av annan funktion än sin ursprungliga. VerdS 1: 20 (1899).
Spalt F 1832 band 9, 1926