Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FUNTUS, adj. o. adv.
Ordformer
(funtus 1769—1853. puntus 1853)
Etymologi
[sv. dial. funtus, god, duktig, väl, bra; jfr d. funtus; av t. funtus, interjektionellt utrop uttryckande att ngn funnit ngt, latiniserande avledn. till fund (se FUND, sbst.1)]
(†) över förväntan l. utomordentligt lyckligt l. utmärkt. Det var funtus. Ihre (1769). Ah, hva det ska bli funtus! de vänta sig vist inte et så mästerligt påfund af mig. Envallsson Klensm. 18 (1797). Afzelius Sag. 7: 266 (1853).

 

Spalt F 1835 band 9, 1926

Webbansvarig