Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FYNDLING, m.||ig. (m. Schultze Ordb. 1140 (c. 1755), Hahnsson (1896); m. o. f. Lind (1749)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fynding c. 1755. fyndling 1741—1896)
Etymologi
[av (ä.) t. fündling, avledn. av fund, fynd (se FUND, sbst.1); jfr FINDLING]
(numera bl. ngn gg i Finl.) hittebarn. Serenius (1741). Weste (1807; angivet ss. mindre lämpligt än hittebarn). Hahnsson (1896).

 

Spalt F 1891 band 9, 1926

Webbansvarig