| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÅ få4, pronominellt adj. pl. ((†) nom. pl. fåa Björner YfvGötr. 158 (1738); dat. pl. fåm Ps. 1536, s. 21, Schenberg (1739)); komp. fåare (†, Verelius 62 (1681), Botin SvSpr. 88 (1777)) l. färre fær4e, äv. 32; superl. best. (†) fåaste (SvMerc. 1: 121 (1755), Fennia XVI. 3: 80 (1761)) l. färsta (VetAH 1800, s. 326, Thomander Pred. 1: 368 (1849)). (Anm. I st. f. den numera obrukliga superlativen användes uttr. ”det minsta antalet” l. dyl. l. superlativen av adj. FÅTALIG);
o. (numera bl. i Finl. i bet. I 2 slutet) FÅ, adj.; n. o. adv. (i bet. I 2) fått.
I. adj. i sg.
1) (†) liten, ringa; om tid: kort. Innan få tijdh. Berchelt PestBeg. B 7 b (1588). Dhänne wahr een wallgåsse fåå aff åhrom. VDAkt. 1667, nr 284.
2) (numera bl. i Finl.) i neutrum o. ss. adv.: bristande, som fattas (i ngt), otillräckligt. GR 7: 65 (1530). När wi oss emellan allt överrechnat haffver, skall min k. hustrus enslige arffvelåt i pantegodzet wel betalt wara, över och icke fått. VgFmT II. 6—7: 120 (1587). At wij .. wapen tienst öfwer och icke fått giort hafwe. SUFinlH 1: 194 (1602). jfr ÅFÅTT. — särsk. i uttr. (trå, tre osv.) fått i femtio, sextio, hundra osv., femtio, sextio osv. på (två, tre osv.) när; (en kvart, några minuter l. dyl.) fått i ett, två osv., (en kvart osv.) i l. före ett osv. Hertzberg Canth 2: 120 (1886). Bergroth FinlSv. 334 (1917). jfr: Stundom brukas .. fått (i Finl.) i vardagligare tal även som predikatsfyllnad i fraser av typen: ”kärlet är fått”, högsv.: inte alldeles fullt. Därs.
II. (företrädesvis i skriftspr.) pronominellt adj. i pl.: (förekommande l. för handen) i ringa antal, av ringa antal; ett litet l. ringa antal (av), icke många; ofta i substantivisk anv. Mycket, ganska, tämligen, helt, ytterst, ytterligt, alltför få. I l. med få ord (sagt). GR 1: 29 (1521). Innan faa dage. Därs. 79 (1523). Monge äro kalladhe, men få äro vthwalde. Mat. 20: 16 (NT 1526). Att lycklig bli, att lycka göra, / De tingen äro två; men få begripa det. Leopold 2: 156 (1794, 1815). Ju inskränktare den krets är, inom hvilken våra intressen röra sig, dess färre ord behöva vi. EHTegnér i Ydun 1870, s. 57. Ett af de få äfventyr, jag upplefvat. De Geer Minn. 2: 268 (1892). Få riksdagsbeslut hafva skänkt mig en större tillfredsställelse. Därs. 271. Få eller ingen förstår dem. Schück o. Lundahl Lb. 1: 30 (1901). — särsk.
a) i ordspr. Fåå som Faar och ingen som Moor. Grubb 224 (1665). Fåå Ord och dryga, heedra Mannen bäst. Därs. Fåå wänner när mäst tränger. Dens. 388. Mycken släkt, få vänner. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i den pleonastiska förb. få till antalet, förr äv. i talet. Nær the bliffua fierre j taledt. GR 4: 317 (1527). VetAH 1758, s. 113. De voro ganska få til antalet. Sahlstedt (1773).
c) i jämförelse, i förb. som få, mera än de flesta; ovanligt (mycket), i synnerligen hög grad. Ling var med allt en svensk man, som få. Sturzen-Becker 1: 45 (1861). Ett ämne, med hvilket han som få gjort sig förtrogen. PT 1905, nr 181, s. 3.
d) i uttr. icke få l. (ngt vard.) icke (inte) så få o. d., ganska många. Af .. gengångare från hedendomens tider finna vi icke så få i vår ordbok. EHTegnér i Ydun 1870, s. 64. Inledningen upptager icke få definitioner. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. IV (1885).
e) i förb. några få, (endast) ett litet l. ringa antal; äv. med mindre utpräglad bet. av antalets ringhet: icke synnerligen många, några stycken. Hans läryungar .. bleffuo ther j någhra få daghar. Joh. 2: 12 (NT 1526). Huar och nogre få vthåff eder .. icke vele siig åtnögia. GR 4: 161 (1527). Den sköna konsten .. är icke till för några få utan för en allmänhet. SKN 1843, s. 59. Några fås verk. PT 1901, nr 300 A, s. 2.
-BLOMMIG. bot. som har få blommor. Primula stricta .. urskiljes (från P. farinosa) genom sin högre men fåblommigare stjelk. VetAH 1818, s. 129. —
-BLOMSTRIG. bot. = -BLOMMIG. Vippan (hos Hieracium subulicuspis) är ganska fåblomstrig. ArkBot. V. 12: 6 (1906). —
-FÄNG, -FÄNGA, -FÄNGLIG m. fl., se d. o. —
-GRENIG. i sht bot. som har få grenar. Ett fågrenigt askträd. Ling As. 151 (1833). Sylvén SvDikotyl. 1: 236 (1906). —
-HÖRD, p. adj. [sannol. efter isl. fáheyrðr] (†) sällspord. Fåhörd illvärck. UHiärne Vitt. 101 (1665). —
-KUNNIG, förr äv. -KUNNOG. [fsv. fakunnogher]
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) som vet litet, föga kunnig; okunnig; olärd. Ebr. 5: 2 (NT 1526). Tu (Gud) haffuer thetta (dvs. den evangeliska sanningen) doldt för the Wijsa och förnumstigha, och haffuer thet vppenbarat för the fåkunnigha. Mat. 11: 25 (Bib. 1541; NT 1526: oförståndugha); jfr 2. Fåkunnig gäst i högbänk försmås. Tegnér (WB) 5: 15 (1825). Björkman (1889). särsk. (†) i uttr. fåkunnig i ngt, föga kunnig l. okunnig i ngt. Schroderus Os. 1: 80 (1635). Bägga ära i Catechismo mycket fåkunnige. VDAkt. 1694, nr 441.
2) (numera nästan bl. i högre, särsk. religiös stil) oförnuftig, oförståndig; dum, enfaldig. En fåkunnogh man troor hwart ord, men en förståndigh man achtar på sin gång. Ordspr. 14: 15 (Bib. 1541). Påfven .. (kunde) icke billiga en så fåkunnig lag. Botin Hist. 2: 188 (c. 1790). Talet om att en person i de lägre samhällslagren åtnöjer sig med 500 ord, är .. fåkunnigt. Landsm. XI. 9: 6 (1896).
3) (†) mindre vetande, svagsint. SUFinlH 3: 54 (1609). Magistren Gabriel Sörman, som nu uti fåkunnigt tillstånd befinnes. BoupptVäxiö 1752. Rådst. Rätten (hade) .. skildt honom från förmynderskapet för den fåkunnige sonen. Porthan BrefCalonius 55 (1794). —
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) till -KUNNIG 1: okunnighet; förr äv.: ovetenhet. Apg. 3: 17 (NT 1526). Ingen skal förebära någon fåkunnogheet, at han intet hafwer wetat af sådana giorda Statuter och thes wedhängiande straff. KOF II. 1: 215 (1659). Vi sett honom (dvs. kung Gösta) öppna stigar / Och rödja en vret / I skymmande skog af fördom / Och fåkunnighet. Snoilsky 2: 3 (1881); möjl. till 2. Wirsén Vis. 127 (1899). särsk.
a) (†) i uttr. fåkunnighet i ngt, okunnighet i ngt. En grof fåkunnighet uti christendoms-kundskapen. SynodA 1: 303 (1725).
b) (†) konkret(are): handling som beror på okunnighet l. ovetenhet; jfr OVETENHETS-SYND. Then öffuerste presten .. offradhe .. för folksens fåkunnogheter. Ebr. 9: 7 (NT 1526; Bib. 1917: ouppsåtliga synder).
2) (numera bl. i högre stil) till -KUNNIG 2: oförnuft, oförstånd, enfald, dumhet; enfaldig föreställning; äv. konkretare. GR 13: 282 (1541). I then fåkunnogheten, om the .. gånogra gångor til Kyrckian och Herrans Nattward, så äro the goda Christne .. upwäxa största delen både i Städer och på Land. Ekman Siönödzl. 362 (1680). At wara demödig och gifwa tapt, när man kan hafwa öfwerhanden, thet tyckes wara en stor fåkunnighet. Spegel Pass. 80 (c. 1680). Det vore en fåkunnighet utan all like, om någon föreställde sig, att (osv.). Fryxell Ber. 4: 96 (1830).
-LEDAD, p. adj. (i fackspr.) som har få leder. Ett par ytterst små, fåledade antenner. 2NF 8: 511 (1907). —
-MANNA-STYRELSE. (föga br.) fåvälde. Aristokratisk fåmanna-styrelse. Svedelius i SAH 21: 91 (1841). —
-MANNA-VÄLDE, äv. -MANS-VÄLDE. (-manna- 1889 osv. -mans- 1917) fåvälde. Björkman (1889). Tre statsformer: enmansvälde (monarki), fåmansvälde (aristokrati) och mångvälde (.. demokrati). 2NF 26: 1078 (1917). —
-MÄLD l. -MÄLT, p. adj. [jfr d. faamælt, isl. fámæltr] om person: fåordig, ordkarg, ordknapp; ofta närmande sig bet.: tystlåten, sluten; ngn gg äv. om yttrande l. framställning o. d.: fåordig, kortfattad. De svårtydda och fåmälta utsagorna. SvTidskr. 1875, s. 162. Han var fåmäld och betänksam. Geijerstam FattFolk 1: 32 (1884).
Avledn.: fåmäldhet l. fåmälthet, r. l. f. Liksom jag själf .. lätt nog faller ur min skånska fåmälthet och låter tungan löpa. Hansson Kås. 24 (1897). —
-NYTTELIGA l. -NYTTELIGEN, adv. [fsv. fanyttelika] (†) till föga l. ingen nytta. Huilckin szom fånytteliga forödher forspiller eller vtkastar herrans kost. GR 10: 135 (1535). Gåå, och fördriffwe tijdhen fånytteligen medt Drijck, och annen fåfengelighett. Därs. 18: 356 (1547). —
-NYTTIG l. -NYTTOG. [jfr fsv. fanyter] (†)
1) som är till föga l. ingen nytta, onyttig; onödig. Wij skola (icke) bruka för mong fåånyttogh oordh j wåra böner. OPetri MenFall F 6 b (1526). Thet oskickelige regiment som .. haffuer varet vdj edert closter med myken fånyttog fortærning med flere Capellanar, æn eder behoff görss. GR 4: 312 (1527). Kullberg Ariosto 2: 70 (1865).
2) allmännare, övergående i bet. ovettig; i uttr. fånyttig mun. GR 8: 260 (1533). Haffuer och så hans hustrv så skendtlige bruket szin fånyttige mundh ath stor skandh är om seija. Därs. 11: 347 (1537). —
-ORDIG. om person: som yttrar sig l. brukar yttra sig kortfattat; ordkarg, ordknapp; om yttrande l. framställning o. d.: som består av få ord, kortfattad; jfr -MÄLD. Verelius 64 (1681). En fåordigare öfversättning. Wulf Köppen 1: 573 (1799). Gästrikaren .. är tvär och få-ordig. Stiernstolpe Arndt 3: 5 (1808). På deras framställningar svarade han fåordigt. Strinnholm Hist. 1: 432 (1834).
Avledn.: fåordighet, r. l. f. Lagarnes fåordighet. LBÄ 1: 30 (1797). W:s sträfva lynne och fåordighet. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 38 (1814). —
-PARIG. bot. om blad: som har l. består av endast få par av småblad. Wahlberg Foderv. 217 (1835). Bladen (på johannesbrödträdet) äro parbladiga, fåpariga, med läderartade småblad. NF 3: 186 (1878). —
-STRÅLIG. bot. o. zool. som har l. består av få strålar. Tånglakar: Bukfenorna skilda, smala, fåstråliga eller inga. Nilsson Fauna 4: 3 (1852). Blomflocken (hos Cuminum cyminum Lin.) är dubbel, fåstrålig samt har borstlika allmänna och enskilda svepen. NF 3: 677 (1879). —
-STÄDES l. -STÄDS. (numera bl. i Finl., föga br.) på få ställen. Fåstäds inom djurverlden vinnes en så lättköpt .. föreställning om dess alstringsakt som i hönans äggkläckning. Santesson Sv. 222 (1887). KRVWikman i Fatab. 1913, s. 73. —
-TAL.
1) ett ringa l. litet antal, helt l. ganska få; i sht i sg. obest. föregånget av obest. artikel. Du var dock en af det fåtal, / Som än trodde, att kraft är i ljuset och låga i gnistan. Atterbom Lyr. 2: 220 (1808); jfr 2. (Han) hade .. endast haft ett fåtal åhörare. Lagerlöf Top. 344 (1920).
2) om den mindre l. minsta delen l. mängden (av ett större antal individer l. individuella fall); minoritet; i sht i sg. best.; jfr FÄRRE-TAL. MedArch. I. 2: 130 (1863). Väl hafva de, som .. ställt sig i sanningens tjenst, alltid kommit att tillhöra fåtalet; men det är icke någon skam att höra dit. Wåhlin Skoltal 162 (c. 1885).
3) (föga br.) fåtalighet. För vårt fåtals skull. Johansson HomIl. 11: 689 (1846). Wisén i 3SAH 4: 191 (1889). —
-TALIG, adj.1 som består av ett ringa antal, liten l. ringa (till antalet). En fåtalig publik. Geijer I. 3: 133 (1825). Föreläsningarna blifva ganska fåtaligt besökta. De Geer Minn. 2: 279 (1892). —
-TALIG, adj.2 (†) som talar föga; fåordig, fåmält. ASimonis SiälÖrt. T 4 b (1586). (Han var) snarare fåtalig än mångordig. Nordin i 1SAH 3: 459 (1790, 1802). Kindblad (1871). —
-TALIGHET—00~2 l. ~200, sbst.1 sbst. till -TALIG, adj.1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fåtalig; jfr -TAL 3. AGSilverstolpe Språkl. 5 (1814). Den Ryska krigsmaktens fåtalighet .. ingaf förhoppning, att den lätt nog skulle kunna öfvermannas. Malmström Hist. 3: 63 (1870). —
-TALIGHET, sbst.2 (†) sbst. till -TALIG, adj.2: fåordighet, fåmälthet. Serenius H 1 a (1734). BL 5: 234 (1836, 1839). ÖoL (1852; med hänv. till fåordighet). —
-TANDAD, p. adj. i sht bot. som har få tänder. TVeterLandth. 1877, s. 133. Fåtandade blad. ArkBot. III. 4: 94 (1904). —
-TONIG. som består av få toner. (Gökens) fåtoniga .. sång. Nilsson Fauna II. 1: 114 (1835). Fåtoniga melodier. Wulff Värsb. 55 (1896). —
-VETT. [bildat till FÅ-VETTIG] (numera bl. ngn gg arkaiserande) okunnighet; enfald, oförstånd. Thorild (Hans.) 1: 199 (1784). Fåvettet och Fördomen. VexiöBl. 1819, nr 32, s. 1. Hjärne Östanifrån 162 (1905). —
-VETTIG. (numera bl. ngn gg arkaiserande) okunnig; dum, enfaldig. Tala fåvittigt. Serenius Ii 2 a (1734). Han var en ovanligt skarp bonapartist, ehuru icke af den vanliga fåvettiga sorten. Hwasser VSkr. 1: 73 (1852). —
-VIS, adj. (numera bl. ngn gg arkaiserande) oklok, enfaldig, dåraktig. Nogra faawise som sig haffwa lathit forföra. GR 2: 117 (1525). En fåvis man måste Rutenschiöld hafva varit, om han trodde, att ständerna skulle höra på sådant tal. Svedelius i SAH 55: 118 (1878). Fredin Dan. 32 (1888). —
-VISLIGA l. -VISLIGEN, adv. (†) oklokt, dåraktigt. LPetri Wijgd. B 3 b (1538). Huru fåwisligen han bar sig åt. Peringskiöld Hkr. 1: 643 (1697). —
-VITSK, -VITSKA, -VITSKHET, se d. o. —
-VÄLDE. styrelseform enl. vilken makten innehaves av ett fåtal, fåmannavälde, oligarki; förr äv.: samhälle med dyl. styrelseform. Gud gifve vårt kära Fädernesland: .. hvarken envälde, fåvälde eller mångvälde; men Konungen styrka att styra Nationen. HSH 3: 70 (c. 1750). Staden Corinth .. var ett fåvälde. Carlstedt Her. 2: 240 (1833). Hwasser VSkr. 3: 132 (1857). —
-ÅRIG.
1) (†) om person: som är endast få år gammal, ung, späd. Tree af .. (de efterlevande barnen) äro så fåå åhrige, at de sitt Elende eij ännu kunna behierta. Hasselqvist Thauvonius A 2 b (1684).
2) (föga br.) som räcker l. varar l. räckt l. pågått l. omfattar (endast) få år. En fåårigare tjänstgöring. VDAkt. 1799, nr 49. Den fååriga perioden. Ymer 1912, s. 247.
Spalt F 1931 band 9, 1926