| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
1) (†) fällande av skog. (Sv.) Fälla .. (t.) der Hau in Wäldern zum jährlichen Brennholz. Dähnert (1784).
2) (bygdemålsfärgat; i sht i vissa uttr., se slutet) fälld (l. kullfallen), på ett ställe liggande skog; jfr FÄLLE, sbst.1 1. (Det) är icke nödigt, at (vid skogens rensning) sådan fälder Surskog, eller andre fällor, som intet tiäna til nyttigare bruk, afföras. PH 3: 2361 (1746). Ström Skogsh. 288 (1830). Schulthess (1885). — särsk. i vissa uttr., i fråga om ett slags primitivt jordbruk, bestående däri att skogen fälles, varefter platsen brännes (svedjas), om den skall användas till åker. Hugga, bränna, svedja (förr äv. bruka) fällor. VRP 1648, s. 332. Rääf Ydre 3: 210 (i handl. fr. 1665). Norrhulta åbor .. hade brännt fälla på Villön i Norrsjön för att så råg eller plantera rofvor. AQuennerstedt (1912) i KKD 7: 125.
3) (bygdemålsfärgat o. skogsv.) plats i skog där träden (mer l. mindre fullständigt) avvärkats, hygge; i vissa trakter särsk. om litet hygge; jfr FÄLLE, sbst.1 1; ofta liktydigt med: gm röjning erhållet ängsland l. svedjeland; äv. (ofta i ortnamn) om åkerland l. lycka som en gång varit en sådan plats; skogsv. äv. om viss till avvärkning bestämd skogstrakt. ÄARäfst 91 (1596). Svedior, Fällor eller Lyckor, som Smålenningarna them kalla, begynte man nu at se på ömse sidor om vägen, merendels gröna af en härlig Råg. Linné Öl. 19 (1745). Fällornas torra rishögar och stubbruiner. Knöppel SvRidd. 166 (1912). — jfr GRÄS-, LJUNG-, LINGON-, RIS-, ROV-, RÅG-, SVEDJE-, SYR-FÄLLA m. fl.
-HYGGE. (fäll- 1752 osv. fälle- 1641—1708) huggande av fällor; äv.: plats där en fälla hugges (skall huggas). RARP 3: 172 (1641). När Capellanen .. låtet åt sig något fällhygge utsyna. VDP 11/11 1752, § 9. —
(3) -PLOG. [sannol. lånat från ngt främmande spr. o. ombildat efter FÄLLA; jfr t. felgpflug, eng. dial. fallow-plough, felling-plough] (†) lätt plog att bearbeta svedjeland med? 1 st. Fäll plog med Rist. BoupptRasbo 1772. —
(3) -RÅG. (fäll- 1732 osv. fälle- 1751—1765) på svedjeland odlad råg; särsk. om en viss varietet av råg som företrädesvis användes för dylik odling; jfr FALL-RÅG. Linné Skr. 5: 200 (1732). —
-SKOG. (fäll- 1732—1872. fälle- 1670—1913)
1) skog avsedd att hugga fällor av, särsk. att svedja. VDAkt. 1670, s. 142. I Åhseda är timberskogh, fälleskogh, weedaskogh, gärdzleskogh. Därs. 1688, nr 2010. Linné Skr. 5: 23 (1732).
2) [anslutande sig till FÄLLA, v. 19 b] skog som avvärkas (är färdig att avvärkas). Möller (1790). (Sv.) Fällskog .. (t.) Schlagwald. SvTyHlex. (1851, 1872). —
(3) -TORV. (†) grästorv skuren på en fälla? Salander Gårdsf. 169 (1727). (Efter boskapsgödseln) är den så kallade fälltorfven tienlig til lerjordens förbättrande. Boije Landth. 197 (1756). —
-VED. (i vissa trakter) ved som upphugges på en fälla o. ligger (l. legat) uppstaplad där. Skogshygge til .. fällved, är en stor Skogsskämma, då .. riset och Skatarne .. varda liggande qvar. Dahlman Humleg. 71 (1748).
B (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat): (2, 3) FÄLLE-BRÅNAD l. -BRÅNE. (†) svedja. VDAkt. 1719, nr 30. VRArk. 2/3 1750. —
-GÅRD. (†) upplag av ved, erhållet vid en fällas huggande. VRP 1712, s. 416. När .. (de) hafva någon Fällegård, så lämnas hälften .. såsom vedebrand til Prästegården. VDAkt. 1749, F III 7. —
-HUGG, -HYGGE, se A. —
(3) -KRATTA, r. l. f. primitiv kratta varmed en fälla bearbetas efter svedjandet. Den af en trädgren med i ena ändan kvarsittande, afstubbade kvistar bildade fällekrattan. Nilsson HallMus. 44 (1902). —
(2, 3) -PARK. (†) svedja, svedjeland. (Deras) hugne och häfdade fälleparker. VDAkt. 1722, F III 7. Därs. 1781, nr 82 (1723). —
Spalt F 2055 band 9, 1926