| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRSKA fær3ska2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) till FÄRSK 2: göra (i ngn mån) som ny (med hänsyn till kraft l. smak l. dyl.); bl. i särsk. förb. o. i ssgn UPPFÄRSKA.
2) [efter t. frischen med samma bet.] metall. till FÄRSK 4: i fråga om förfarande l. process varigm en metall renas från främmande beståndsdelar; jfr FRISKA 1 b.
a) i fråga om tackjärn l. (vid det fordom förekommande malmsmidet) järnmalm, dels tr.: gm (åstadkommande av) oxidation befria (tackjärn l. järnmalm) från främmande beståndsdelar (kol, kisel, mangan), så att produkten blir smidbart järn l. stål, dels intr.: gm förlust av kol o. andra främmande beståndsdelar (bliva seg o. trögsmält o.) förvandlas till smidbart järn l. stål; särsk. ss. vbalsbst. -ning: förfarande l. process varigm tackjärn (l. järnmalm) färskas; stundom i inskränktare anv.: härdfärskning. GVallerius PVetA 1744, s. 17. Man låter jernet uti ugnen färska til smälta. Rinman Jernförädl. 244 (1772). Möller (1790). Tackjernet .. färskade till ett skarpt och jemt stål. JernkA 1817, 1: 81. Tackjernets färskning, d. v. s. raffinering till stål eller smidigt jern. TByggn. 1859, s. 41. Smides- eller stångjern kan erhållas ur tackjern … Det sker genom färskning, puddling och i senare tiden genom bessemerblåsning. Holmström Naturl. 1: 70 (1888). (Bessemers) metod att genom inblåsning af luft i smält tackjärn färska detta till stål. VL 1908, nr 164, s. 4. Smältningen kan fortsättas med ny, färskande slagg. 2NF 17: 1131 (1912). — jfr BORT-, FULL-, FÖR-, GENOM-, HALV-, KOK-, NED-, RÅ-, SAMMAN-, TORR-FÄRSKA m. fl. samt O-FÄRSKAD, ävensom BESSEMER-, BLÄSTER-, BUT-, HÄRD-, MALM-, MARTIN-, RÅJÄRNS-, SLAGG-FÄRSKNING m. fl.
b) med avseende på krom: befria från kol. (Kolhaltig krom) .. kan färskas antingen med smält kalk eller med dubbeloxiden af calcium och krom. TT 1897, K. s. 30.
c) (†) med avseende på bly(glete): friska (se d. o. 1 b). Möller (1790). Weste (1807; med hänvisning till friska). — jfr GLETE-FÄRSKNING.
FÄRSKA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFÄRSKA. särsk. kok. med avs. på bröd: gm fuktning o. uppvärmning göra ss. färsk. Björkman (1889). Auerbach (1908).
-BRYTNING. [möjl. till FÄRSKA, sbst.] vid härdfärskning: uppbrytning av det för färskning i härden nedsmälta tackjärnet. JernkA 1869, s. 276. —
-BUT. klump av färskjärn; särsk. (förr) om den vid butsmide i härden avsvalnade färskjärnsklumpen. JernkA 1830, s. 390. Därs. 1875, s. 380. —
-JÄRN. av tackjärn l. (vid det fordom brukliga malmsmidet) järnmalm i smälthetta uppkommet, trögsmält o. slaggblandat, mer l. mindre smidigt järn; särsk. vid det förr brukliga tysksmidet l. butsmidet: i hammarsmedshärd sammanhopad (hoparbetad) massa (klump) av dylikt järn, inneslutande en myckenhet slagg som avskildes gm massans (klumpens) smältning l. sönderhuggning o. uträckning till stångjärn; förr ngn gg äv.: stångjärn. Johansson Noraskog 2: 138 (i handl. fr. 1544). Fischerström 3: 189 (1783). Rinman (1788). Den process, genom hvilken tackjernet förvandlas i stångjern eller färskjern, kallas färskning. Liedbeck KemTekn. 277 (1864). —
-MALM. den rika o. rena järnmalm som vid götjärnsmetoderna tillsättes det smälta tackjärnet för att påskynda färskningen; särsk. vid användning i martinprocessen: martinmalm. JernkA 1907, s. 32. —
-SIDA. övre sidan av en smälta. Den mjuka sidan (färsksidan). JernkA 1837, s. 94. Alla färsksidor afhöggos till s. k. sekunda-jern. Därs. 1867, s. 165. —
-SLAGG. slagg som faller vid de olika härdfärskningsmetoderna o. som tillvaratages för att vidare användas ss. färskningsmedel vid efterföljande smälta. Rinman 1: 776 (1788). —
-SMIDE. sammanfattande benämning på välljärnsmetoderna; förr äv. dels i allmännare anv. om alla färskningsprocesser inom järnets metallurgi, dels: butsmide. Rinman 2: 890 (1789). BKonvLex. (1924). —
B: FÄRSKNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. —
-KOK. om den livligt l. häftigt förlöpande delen av färskningsprocessen vid välljärnsmetoderna o. bessemermetoden, då huvuddelen av kolet bortoxideras. JernkA 1898, s. 227. —
-MEDEL. —
-SÄTT.
FÄRSKIG, adj. [möjl. till FÄRSKA, sbst.] (†) om tackjärn: som lätt färskar; äv.: som har ringa kolhalt o. till följd därav är segt o. trögsmält. Rinman 1: 542 (1788).
Spalt F 2185 band 9, 1926