| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRAKTA förak4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (föra´kta Weste; föràckta Dalin), v.2 -ade. ((†) pres. ind. sg. pass. -es Juslenius 450 (1745); p. pf. förakt (-acht) Svart Gensv. G 1 a (1558; rimmande med acht), Hamb. (1700); p. pf. superlat. -adaste Jes. 53: 3 (Bib. 1541), Borg Luther 2: 108 (1753); -achtaste Münchenberg Scriver Får. 118 (1725)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (Dalin (1852), Schulthess (1885)), -ELSE (se avledn.), -NING (†, GR 6: 58 (1529), Ekblad 367 (1764)), -UNG (†, BtFinlH 3: 405 (1558)); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.; jfr FÖRAKT, sbst.2
icke akta, ringakta, missakta.
a) med avs. på person (l. med därmed jämförligt obj.) l. med avs. på ngns karaktär l. handlingssätt o. d.: hysa en låg tanke om (ngn resp. ngns karaktär osv.), tänka ringa l. illa om (ngn), ringakta (ngn), se (ngn) över axeln, se ned på (ngn); ofta mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: hysa ovilja mot, avsky (ngn). Förakta mobben. Förakta det lumpna och lågsinnade. GR 1: 328 (1524). En prophete är icke föractat, vtan j sitt fädhernes land, och j sitt hws. Mat. 13: 57 (NT 1526). Han (dvs. Herrens tjänare) war then alra förachtadhaste och wanwyrdeste. Jes. 53: 3 (Bib. 1541). Hielper then förachtadha och fattigha. Psalt. 82: 4 (Därs.). Ålderdomen är altijdh förachtad. Grubb 888 (1665). Han förachtade en så svag Fiende som jag var. Ehrenadler Tel. 36 (1723). Jag skulle förakta mig sjelf, om en sådan nedrig förställning vore mig möjelig. Riccoboni Catesby 15 (1761). General, jag är skyldig er sanning, nåväl, / Ni föraktas af hela armén. Runeberg 2: 77 (1848). Den, som är olycklig, blir alltid föraktad. Andersson Kal. 46 (1906). — särsk. (†) övergående i bet.: tala illa om, nedsätta, förklena, förtala, smäda, håna. En part .. hafve h. k. Ma:t medh lögn och falsk ordh hos andre fremmende herrer försmädet och förachtedt. RA 2: 127 (1565). The haa förachtat migh / Medh slemme ordh så spotzskeligh. Asteropherus 13 (1609).
b) med avs. på sak: akta (ngt) för ringa l. obetydligt l. värdelöst, äv. lågt l. simpelt o. d., icke sätta värde på, räkna för intet; ofta övergående i bet.: icke bry sig om l. fråga efter (att äga l. sysselsätta sig med o. d.), icke fika efter, försmå; med följande inf. ss. obj. äv.: anse under sin värdighet (att), icke värdigas (att). Förakta ngns erbjudande. Icke vara att förakta, ofta: vara ganska bra l. värdefull o. d. Han förachtar alt werldzligit pråål. OPetri 2Post. 14 a (1530). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij icke förachte predican oc hans Ord. Cat. A 6 a (1572). Man skal icke förachta itt lithet sår, ey heller fattighe wenner. SvOrds. B 6 b (1604); jfr: Små Såår och fattigha Fränder, bör man intet förachta. Grubb 736 (1665); jfr a. Fordom giorde förnäma Fruentimmer sådant, som nu ofta Pigor förakta. Dalin Hist. 1: 289 (1747). Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna, föraktar min själ. Tegnér (WB) 5: 115 (1825). Du .. föraktade den skänk jag af vänligt hjerta ville ge dig. Rydberg Vigg 17 (1875). (Lejonet) föraktade att ens se ned på rofvet under tassen. Hallström Than. 43 (1900). — särsk.
α) (†) övergående i bet.: icke gilla l. godkänna l. vara nöjd med; icke vilja taga för god, vägra att taga emot; i sht med avs. på mynt l. varor o. d. The Ryttere begynthe att förstt förachte them (klippingarna). GR 1: 128 (1523). När .. (det svenska osmundsjärnet) bliffuer fört wtrigis, bliffuer thet forwrekit och forachtedt. Därs. 13: 140 (1540). Hwilken swen eller lärodrengh, som förachtar sin löhn, hafwj förwärkatt i lådan sex m(ark). BtÅboH I. 2: 168 (1625). Lagerström Bunyan 3: 161 (1744).
β) (numera föga br.) med avs. på förmaning l. råd o. d., förr äv. bud l. befallning l. plikt l. åtagande o. d.: icke akta på, icke rätta sig efter l. iakttaga, sätta sig över, försumma. The phariseer och the laghcloke föraktadhe gudz rådh. Luk. 7: 30 (NT 1526). Tu förachtadhe Eedhen och brööt Förbundet. Hes. 16: 59 (Bib. 1541). Förundrer oss icke lithet, att i wåre budh och Breff så förachte, och inthet mhere wårde huad wij schrifwe eder till. GR 15: 599 (1543). Kan then tienare säijas achta sin husbonda, som hans befalningar förachtar? Swedberg SabbRo 349 (1690, 1710). Han föraktade .. hans förmaningar. Auerbach (1908).
γ) (numera knappast br.) övergående i bet.: försumma (ett tillfälle o. d.). Ett .. föraktadt tillfälle att gagna. Lehnberg i 1SAH 2: 309 (1788, 1802). Nyblom Hum. 118 (1874).
δ) (i sht i vitter stil) med avs. på ngt ondt l. farligt l. obehagligt o. d.: icke akta på l. taga hänsyn till, icke bry sig om l. fråga efter; icke frukta, trotsa; förr äv. allmännare (med avs. på ngn kraft l. ngt ingripande o. d.): icke vika l. giva efter för, stå emot, trotsa; äv. med sakligt subj. Skepet får sijn fart, förachtar nu alt brus. Stiernhielm Jub. 72 (1644, 1668). Desse träd .. föracktade vädrets mackt. Linné Öl. 81 (1745). Snart försvinner smädelsen om den föraktas. Kolmodin Tac. 1: 325 (1834). Hvem är du, bonde? säg, hvad gäller nöden, / Har du ej lärt dig än förakta döden. Runeberg 2: 117 (1848).
Ssg: föraktans-värd, adj. värd att föraktas; föraktlig (se d. o. 3). Jag skulle vara föraktansvärd, om jag skulle (osv.). Chenon Heywood 2: 3 (1773). Det ligger sannerligen icke något föraktansvärdt i denna naivitet. Landsm. 2: cxxii (1883). En ingalunda föraktansvärd språklig och estetisk skolning. Forum 1921, s. 477. —
FÖRAKTARE, m.||(ig.). (-actere (-cht-) RA 1: 445 (1545), Carl IX Bew. K 3 a (1604)) person som föraktar (ngn l. ngt); numera företrädesvis med bestämning betecknande föremålet för föraktet; i sht förr äv. (i sht i religiöst spr.) abs., ofta övergående i bet.: smädare, hånare, begabbare. Han är ingen föraktare av bordets nöjen. Seer till j föractara och förundren idher och förswinnen. Apg. 13: 41 (NT 1526). Psalt. 119: 158 (Bib. 1541). Gudz ords förachtare. Swedberg SabbRo 235 (1696, 1710). Nådens löften må icke förtigas, icke ens för den störste föraktare. Ödmann AnvSkrift. 27 (1822). Kärlek hämnas / På sin föraktare. Dahlgren Moreto 23 (1873). Skeptiker och föraktare. Östergren (1923). jfr GUDS-, KOST-, RELIGIONS-, SABBATS-, VÄRLDS-FÖRAKTARE m. fl. —
FÖRAKTELSE, r. l. f. (-else (-elsse) 1526—1771. -ilse (-ilsse, -ilsze) 1523—1558) [jfr ä. d. foragtelse] (†) ringaktning, förakt; ofta övergående i bet.: vanrykte, hån, smädelse, försmädelse, smälek, skymf. GR 1: 161 (1523). Rikit maa komma vthi it stoort förtall, foractilse oc fare. Därs. 254 (1524). Then Ewangelisce lærdoms (dvs. läras) foractilse. Därs. 4: 435 (1527). Att wij .. medt sådanna wold och förachtelser .. schole förolempede, berychtadhe, och vthropade bliffua. Därs. 17: 600 (1545). Weise 2: 179 (1771). jfr VÄRLDS-FÖRAKTELSE. särsk.
a) motsv. FÖRAKTA, v.2 b β. OPetri Tb. 98 (1526). Medh sådane otroheet, och Wåre påbudz förachtelse. Stiernman Com. 1: 265 (1577).
b) övergående i bet.: föremål(et) för (ngns) förakt l. smädelser o. d. Iagh är .. menniskiors gabberij och folcks förachtelse. Psalt. 22: 7 (Bib. 1541). Mörk Ad. 2: 213 (1744).
FÖRAKTLIG, se d. o.
Spalt F 2344 band 9, 1927