| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 3 o. anm. sp. 2318) -ARMA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [fsv. forarma, utarma; jfr d. forarme, t. verarmen; jfr ARM, adj., o. ARMA, v.2]
1) (†) i pass.: bliva eländig. The .. måste .. igenom en långligh tijdh förarmas på sootesängen. Schroderus Liv. 149 (1626).
2) (numera mindre br.) göra (ngn) fattig, utarma, utblotta; äv. i allmännare anv., i sht med avs. på land l. trakt o. d.; i sht i pass., särsk. i p. pf. Inthit haffua wij saa forarmadt honum. GR 2: 95 (1525). Ett förhärett, vtbrendt, förderffuat och förarmett Rijke och folck. Därs. 17: 621 (1545). Hur kan .. en förarmad ensam flykting (dvs. Karl XII) utan makt med sin blotta närvaro så eröfra ett helt folk? Heidenstam Karol. 2: 28 (1898). 2NF 31: 94 (1920). särsk.
a) (†) i uttr. förarmad på l. med ngt, saknande ngt, fattig på ngt. Alla tesse kÿrkior äre slett för armadhe mz tack (dvs. tak). VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 21 (1583). Cygnæus 5: 39 (1841).
b) i utvidgad o. bildl. anv. Mitt hjerta är förarmadt, känslorna domnade. Palmblad Nov. 3: 6 (1841). Förarma och förfula (vårt språk). NDA 1892, nr 195, s. 3. —
-ARRENDERA, -ing. (†)
(II B) -ARRESTERA. [jfr t. verarrestieren] (†)
1) belägga (skepp l. varor l. pänningar osv.) med kvarstad, lägga beslag på. RP 2: 184 (1632). NAv. 24/12 1657, s. 4.
2) taga (ngn) i fängsligt förvar, arrestera, häkta. MeddSlöjdf. 1896, s. 109 (c. 1695). 2RARP 2: 241 (1723). —
(II 2 a) -ASKA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [efter t. veraschen; jfr d. foraske]
1) (†) ödelägga (ngt) gm brand, lägga i aska. En af dessa (kyrkor) .. föraskades af Ryssarna 1703. JMolander (1804) i UrFinlH 445.
2) (i fackspr.) fullständigt förbränna (ngt), så att endast aska återstår. UppsLäkF 1865—66, s. 328. KemT 1906, s. 93. —
(II B) -ASSEKURERA. [jfr t. verassekurieren] (†) assurera (se d. o. 2), försäkra (ngt); jfr -ASSURERA. PrivLandzcrona 1663, s. B 2 b. RättegHKnapeKoch 1774, s. 4. —
(II 1 a η) -AUKTIONERA01040 (jfr anm. sp. 2313), -ing. [efter t. verauktionieren; jfr d. forauktionere] (numera föga br.) försälja (ngt) gm l. på auktion, bortauktionera. KKD 7: 145 (1707). Almén Aukt. 2: 70 (1900). —
(II B) -AVSKEDA3~020 l. 03~20 (förafske´da Weste, föràvschéda o. fö`ravschéda Dalin), -an (†, Stiernman Com. 3: 177 (1664; i bet. II 2 slutet), FörordnAllmogVthlag. 1668, s. A 2 b (i bet. II 2 slutet)), -ning (numera knappast br., Stiernman Com. 4: 443 (1681; i bet. II 1 slutet), Atterbom Siare VI. 2: 40 (1855; i bet. I 7)). [jfr d. foravskede; efter t. verabschieden]
1) giva (ngn) tillåtelse l. tillsägelse l. vink att avlägsna sig; numera bl. (föga br.) med avs. på trupp l. församling o. d.: avtacka, hemförlova; jfr AVSKEDA II 1. Förafskeda såldater. Schultze Ordb. 4231 (c. 1755). Ständernas förafskedande på rikssalen. Adlerbeth Ant. 1: 162 (c. 1792). Med en vänlig böjning på hufvudet förafskedade Konungen unge Tessin. Crusenstolpe Tess. 1: 42 (1847). Föravskeda trupper. Östergren (1923).
3) (†) avskicka, avfärda (ngn i ett ärende); jfr AVSKEDA II 2. Girs G1 69 (c. 1630). Schultze Ordb. 4231 (c. 1755).
4) (†) refl.: taga avsked l. farväl (av ngn). Två dagar förut hade jag förafskedat mig hos den oförgätlige .. Jacobi. Atterbom Minn. 314 (1818). Snellman Gift. 96 (1842).
5) (numera knappast br. utom i Finl.) giva (ngn) avsked, entlediga (ngn från en tjänst l. syssla); jfr AVSKEDA II 4. VDAkt. 1692, nr 174. Denne förafskeddade Soldaten. Därs. 1709, nr 71. (Han) varder .. härmed utur min tjänst förafskedad. Dalin Vitt. 4: 362 (1745). Söderhjelm ItRenäss. 242 (1907). jfr INTERIMS-FÖRAVSKEDAD.
6) (†) pedag. låta (lärjunge) avgå, dimittera; jfr AVSKEDA II 5. Œdman Bahusl. 108 (1746). Atterbom Siare VI. 2: 162 (1855).
7) (numera knappast br.) mer l. mindre oeg. l. bildl. äv.: snöpligt avfärda; kassera. (För sjukdom sökes ofta) någon så kallad vis man, hvaraf ock så här fordom varit någre, hvilka doch nu mera äro döde eller förafskedade. NorrlS 79 (c. 1770). En .. förafskedad tiur. ÅgerupArk. 8/8 1792. En fullständig förafskedning af den ”gamla surdegen”. Atterbom Siare VI. 2: 40 (1855).
1) (†) bestämma, förordna; avgöra, avdöma; jfr AVSKEDA III 1 o. 2. Schroderus JMCr. 177 (1620). Vthi thetta Brefwet föraffskedar .. (påven Pelagius) huru monge Städher och Biskopar skole liggia til een Prowintz. Dens. Os. 2: 153 (1635). Schultze Ordb. 4231 (c. 1755). särsk. ss. vbalsbst., konkretare: bestämmelse. Accijs Ordinantierne sampt dhe dher å sedermehra giorde och grundade resolutioner och föraffskedningar. Stiernman Com. 4: 443 (1681). VRP 1711, s. 372.
2) (numera knappast br.) avtala, överenskomma; med avs. på beslut av (lagstiftande) församling äv.: fatta; jfr AVSKEDA III 3. Såsom .. thenn tijdt emellen eder K(ärlighet) och oss föraffskedet war. GR 16: 180 (1544). Sveriges Rikes Ständers Beslut, Giordt, samtyckt och förafskedat På then Allmänne Riks-Dagen. (1772; titel). Carlson Hist. 2: 166 (1856). särsk. (†) ss. vbalsbst., konkretare: överenskommelse, avtal. Stiernman Com. 3: 115 (1662). Schultze Ordb. 4231 (c. 1755). —
(II 1 b α) -BADA. [jfr BAD 3. Jfr FÖREBADA] (†) få en svår dust l. medfart. Ehuru (dvs. huru mycket än) taskan (dvs. pänningpungen) måste förbada. Raimundius HistLiturg. 103 (1638). —
-BAJAD040 (jfr anm. sp. 2313), p. adj. [eufemism för FÖR-BANNAD, möjl. bildad under inflytande av BAJ, interj.] (vard., föga br.) förbannad (se FÖRBANNA 5). Förbajat fint väder var det. Forsslund Djur 29 (1900). —
-BAJSKAD, p. adj. [sannol. uppkommet gm sammanblandning av FÖR-BAJAD o. FÖR-BASKAD] (i Finl.) förbannad (se FÖRBANNA 5). CAEhrensvärd Brev 2: 406 (1800). Det var ju förbajskadt muntert. Nervander Bild. 102 (1887). —
(II 1 a α) -BAKA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [efter t. verbacken; jfr d. forbage] (i sht i fackspr.)
1) gm bakning bereda bröd av (mjöl l. spannmål). HC12H 4: 358 (1701). Östergren (1923). (†) All dhen Sädh som wedh Bahuus Guarnizon .. förteris, blifwer .. på Slåttedt af Guarnizons bagaren .. förbakedh j (dvs. till) brödh. HSH 31: 408 (1663).
2) gm bakning bereda (bröd); numera i sht ss. vbalsbst. -ning. Gynther Förf. 4: 630 (i handl. fr. 1752). Förbakning af mjukt bröd. Upsala 1918, nr 276, s. 2. —
(II A) -BALLA, v., -ning. [jfr mnt. (sik) vorballen, t. (sich) verbällen, av mnt. bal resp. t. balle (se BALL II 2)] (†) veter. i pass. o. refl., om häst: ådraga sig inflammation i hovens mjuka delar. IErici Colerus 2: 371 (c. 1645). särsk. ss. vbalsbst. -ning, om ifrågavarande åkomma. Florman HästKänned. 125 (1794). SFS 1863, nr 32, s. 14.
Spalt F 2362 band 9, 1927