| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) -BORR3~2. [efter t. vorbohr(er)] tekn. (mindre) borr använd till borrning av hål som sedan skall uppborras med större borr; särsk. bärgv. bröstare, förhuggare. VetAH 1769, s. 286. Eneberg Karmarsch 2: 367 (1861). —
(I 2) -BORRA3~20, v.1, -ning. [efter t. vorbohren] tekn. borra hål i (ngt) för att därigm underlätta indrivandet av spikar o. d.; borra (hål som sedan skall upprymmas l. utvidgas med annat borr). Luttropp Svarfk. 377 (1839). 2NF 26: 716 (1917). —
(I 2) -BOTA. (†) förebygga, avvärja. Oppå thett stor .. bekostnedtt kunne för bothes. GR 2: 263 (1527). —
(II B) -BOTTNING. (†) jfr BOTTNA 1 b. Storkyrkans fullkomliga förbottning och ändring .. företogs åren 1736—43. Eichhorn Stud. 1: 3 (1869). —
-BREDA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning. [efter mnt. vorbrēden, t. verbreiten]
1) (i fackspr., numera föga br.) till II 3 (jfr anm. sp. 2318): till II 1 a α: göra (ngt) bredare. OxBr. 9: 583 (1627). 2NF 20: 1143 (1914).
2) (numera föga br.) sträcka ut (ngt) åt sidorna, breda ut (ngt); vanl. oeg. o. bildl.: utbreda, sprida (ngt); äv. refl. Eurén Kotzebue Orth. 2: 96 (1794). Välstånd (skulle) .. förbreda sig öfver hela landet. Strinnholm Hist. 4: 217 (1852). Till dess .. / .. en enda lag förbredde lugn och tro kring jordens rund. Edgren Tennyson 40 (1902). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: utbredning, spridning. JernkA 1828, Bih. s. 27. Denna apparat har .. vunnit stor förbredning. Palmberg Hels. 712 (1889). —
(II 2 c) -BREVA. [efter t. verbriefen] (†) gm skriftlig handling stadfästa l. bekräfta (ngt); jfr BEBREVA 1. Tegel G1 2: 143 (i handl. fr. 1541). Ther sigh månge tilsamman förbinda, och then handel starck förbrefwa sin emellan, thet är itt tekn, at then ene then andre icke wäl förtroor. Fosz 28 (1621).
Särsk. förb.: förbreva ifrån sig. (†) gm överlåtelsehandling göra sig av med (ngt). Att för:ne gamble Domproest sådane godz .. iffrå sich förbreffuet haffuer. GR 17: 501 (1545). —
2) framkomma med (ngt), framställa (ngt) för (ngn), förebringa. Detta förbracte iagh consistorio den 15 Januarij. Rudbeck Bref 9 (1662). Därs. 390 (1702). —
-BRINGA, v.2 [efter mnt. vorbringen, t. verbringen] (†)
1) till II 1 a ε: skaffa undan (ngt för ngn), taga; hava bort (ngt), förskingra. Ath wår skeep icke bliffue forbragte for än the komma all j een Flotta. GR 10: 147 (1535). Om någhon .. Köpmans Dreng eller Geselle, sins Herres och Huszbondes Godz, medh Speel, dubbel eller eliest, otilbörligen förbrachte. Tegel G1 1: 74 (1622).
(II 1 b β) -BRINNA040 (jfr anm. sp. 2313), -ing (knappast br., Skogvakt. 1893, s. 69). [fsv. forbrinna; jfr t. verbrennen]
1) (numera nästan bl. i fackspr.; jfr dock slutet) brinna upp, förtäras av eld; äv. om eld: brinna ut. Hes. 24: 11 (Bib. 1541). Vthi helwetes ewiga pijna, .. ther som the .. altijd brinna och aldrig förbrinna. PJGothus Savonarola SyndSp. G 1 b (1593). Af väl tillverkade ljus fordrar man, .. att de skola förbrinna med jämn, klar, icke rykande låga. 2UB 7: 512 (1903). särsk. (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; jfr BRINNA 2 o. 3. En försvagad kropp och en förbrunnen själ. Tegnér (WB) 5: 548 (1826). För honom jag helt förbrinner. Lagerlöf Theokr. 12 (1884).
2) (†) svedas bort, förbrännas. Thå solen gick vpp förbran thet (dvs. utsädet). Mark. 4: 6 (NT 1526; Bib. 1917: förbrändes det).
3) (†) om säd o. d.: jäsa, brinna (se d. o. 4). (Bönderna föra säden) in i ladan halftoran, deer hon sädan ligger och förbrinner och der igienom förderfvas. GR 25: 270 (1555). Linné Gothl. 201 (1745). —
(II 2 a) -BROSKAS040 (jfr anm. sp. 2313), v. dep. -ades; -ning. [till BROSK] (i sht i fackspr.) övergå till brosk. Hygiea 1854, s. 408. Den bindvävskapsel, som ursprungligen omgiver hjärnanlagen, förbroskas. Wallengren o. Hennig 4: 51 (1913). —
1) till FÖRBRYTA 4: kränkande (av ngt), brytande; förbrytelse, brott. GR 10: 48 (1535). (Den anklagade bötfälldes) för jwlefridz förbrott. BtÅboH I. 9: 29 (1637; möjl. ssg). At han rättar straffet efter förbråttes beskaffenhet. Isogæus Segersk. 791 (c. 1700). VDAkt. 1736, nr 152.
2) till FÖRBRYTA 6: förbrytande, förvärkande (av ngt). ÅthskSthmStadOrd. g 3 b (1635). Vid confiscation och förbrott .. af .. skepp och gods. Werwing Hist. 2: 215 (c. 1690). —
(I 2) -BRUK3~2, sbst.1 (numera föga br.) landt. om jordens bearbetning före sådd. Arrhenius Jordbr. 2: 52 (1860). Hafren blef bredsådd dels på plogtiltan dels efter förut verkstäldt omsorgsfullt förbruk. LAHT 1907, s. 364. —
-BRUK04, sbst.2 [jfr d. forbrug, t. verbrauch; till FÖRBRUKA] (i sht i fackspr., föga br.) förbrukning. Hallin Hels. 2: 150 (1885). En nödvändig inskränkning i förbruket af utlandets varor. StatsvT 1900, s. 199. jfr KOL-, STRÖM-FÖRBRUK m. fl. —
(II 1 a γ, ϑ) -BRUKA040 (jfr anm. sp. 2313), -ning; -are, -arinna (tillf., Järta VSkr. 1: 121 (1816)), -erska (tillf., Levertin Magistr. 177 (1900)). [fsv. forbruka; jfr d. forbruge, t. verbrauchen, ävensom FÖRE-BRUKA] gm användning göra slut på (ngt) l. bringa (ngt) i odugligt l. otjänligt skick; använda (ngt) på sådant sätt att det successivt förintas; konsumera; äv. (numera knappast br.): använda. Linc. S 3 b (1640). Sal armoniacum .. förbrukas mer af guldsmeder till lödning, än af apothekare och läkare till läkedom. Eneman Resa 1: 156 (1712). Så framt .. (jordbrukaren) sjelf förbrukar sit arbetes frukter. VetAH 1759, s. 194. Det förbrukade materialet. Lagus Kellgren Förord (1884). Förbruka spirituosa. DN(A) 1924, nr 52, s. 3. särsk.
a) i p. pf. med adjektivisk bet.: som gm användning gjorts oduglig l. mindre värdefull l. tjänlig för sitt ändamål; (ut)nött; (ut)sliten; äv. bildl. Gyllenborg Ajax 14 (1804). En Författare, som prålar med förbrukta bilder. Tegnér (WB) 3: 232 (1819). Han hade aldrig så tydligt som nu känt, att han var gammal och förbrukad. Janson Ön 92 (1908).
b) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -are, person som förbrukar en vara; särsk.: konsument, motsatt: producent; stundom närmande sig bet.: avnämare, köpare. Fennia XVI. 3: 46 (i handl. fr. 1761). Man kan .. föreställa sig, huru en vara genom en mägtig förbrukares vilja .. skulle komma att mäst eller oftast efterfrågas. Boëthius Naturr. 75 (1799). Det är .. alltid en god sak att kunna förkorta vägen från producenten till förbrukaren. LAHT 1897, s. 54. jfr BRÄNSLE-, GAS-, STÅL-, VARU-FÖRBRUKARE m. fl.
c) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning; äv. mer l. mindre konkret: vad som förbrukas (av ngt), åtgång gm konsumtion. Kryger PVetA 1758, s. 12. Förbrukningen af Vax är i Sverige ansenlig. Fischerström 1: 756 (1779). LAHT 1913, s. 653. jfr BRÄNNVINS-, BRÄNSLE-, ELEKTRICITETS-, ENERGI-, KRAFT-, SOCKER-, TE-, TOBAKS-, VARU-FÖRBRUKNING m. fl.
Ssgr (i sht i fackspr.; i allm. med motsvarigheter bland ssgrna till KONSUMTION): förbruknings-artikel,
-avgift,
-behov,
-föremål,
-ort,
-persedel,
-plats,
-skatt,
-statistik,
-ändamål m. fl. —
(II B) -BRY, v. (†)
1) bringa (ngt) i oordning l. oreda. Verelius 70 (1681). H:s k. m:tt har temmel:n förbrytt fiendens concepter. KKD 6: 73 (1708).
(II 1 a α) -BRYGGA, v. [jfr ä. d. forbrygge, t. verbrauen] (†) med avs. på öl o. d.: brygga (se BRYGGA, v.1 1). Stiernman Com. 2: 308 (1641). Så stort bryggeri (bör) inrättas, at 600 tunor dricka om dagen dher kunna förbryggas. Carl XII Bref 427 (1717). —
(II B) -BRYLLA040 (jfr anm. sp. 2313), förr äv. -BRILLA, v., -else (i bet. 3, föga br., Sahlstedt (1773), SvD(A) 1924, nr 72, s. 11), -ing (†, Riccoboni, Rydén Pontoppidan 186 (1766)), -ning (†, Westerdahl Häls. 363 (1764), Atterbom). [till BRYLLA]
1) (†) föra (ngn) bakom ljuset, lura, narra. Her vtijnnan warer welberådde och fortenckte, ati icke lathe forbrilla eder. GR 11: 343 (1537). (En fint avsedd) att förbrilla the Swenske medh. Svart G1 34 (1561).
2) (†) förvrida huvudet på (ngn); göra (ngn l. ngns hjärna l. huvud) yr(t) l. vimmelkantig(t), förvirra, förvilla; i p. pf. äv. med adjektivisk bet.: yr, vimmelkantig, virrig, oredig. (Den kalvinske djävulen) haffuer .. månge så förkusit, förwendt, förbrillat och förwillat, at… LLaurenti i Nyåhrspr. D 1 b (1618). (Drycken) förbryllade mig hufvudet, at jag ej viste hvar jag var en lång stund. Fabricius Amar. 39 (c. 1740). Denne Prinsessa var veklig til sinnes, och stundom något förbryllad. Celsius G1 2: 137 (1753). Vi skola ej finna något, som, likt bränvinet, hastigt förbryllar hjernan och gör oss oförmögna att veta hvad vi säga och göra. Alm(Sthm) 1853, s. 41. särsk. ss. vbalsbst. -ing, -ning i konkretare anv.: förvirring; yrsel. Mina sinnens ovanliga förbrylling. Riccoboni Catesby 61 (1761). Atterbom Siare 5: 139 (1849).
3) bringa (ngn) ur fattningen, komma (ngn) att tappa koncepterna, göra (ngn) perplex, konfundera. Jag är förbryllat utaf så många förtreteligheter. Österling Ter. 1: 47 (1699). Ehrt långa tahl har aldeles förbryllat mig. Ehrenström Öfverd. 10 (1739). Härunder ligger en tvetydighet, som synes blott ämnad att förbrylla läsarn. Leopold 4: 243 (c. 1820). (Att rättens ordförande) trasslade till förhöret så att vittnena förbryllades. NDA 1914, nr 87, s. 4.
4) (†) bringa (ngt) i oordning l. oreda, förvirra; ofreda, störa; hindra; stundom: fördärva, förstöra; i p. pf. äv. med adjektivisk bet.: oordnad, som befinner sig i villervalla. Sedhan .. thet anslagh så vthi förstone förbrillat wardt, fohr Villius tilbaka. Schroderus Liv. 545 (1626). Vtan at then ene (stjärnan) förbryllar then andras ordning. Isogæus Segersk. 22 (c. 1700). Hertigen såg huru omständigheterna imellan dessa Hofven alt mer och mer förbryllades. Celsius E14 80 (1774). At utreda .. (akademiens) förbryllade räkenskaper .. (tog) bort hans mästa tid. Acrel PVetA 1796, s. 41. Vid minsta inkast visade han .. ett misslynne, som ännu mera förbryllade undersökningen. Ljunggren SAHist. 2: 12 (i handl. fr. 1826). Kindblad (1871).
Spalt F 2432 band 9, 1927