Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRDETTING fördät3iŋ2 l. fœr-, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av uttr. för detta (se DENNE I 2 b δ) efter fr. ci-devant, som under franska revolutionen användes om f. d. furstliga l. adliga personer; ordet synes i sv. tidigast ha begagnats som spefull benämning på den avsatte konung Gustav IV Adolf (jfr språkprovet från Crusenstolpe nedan). Jfr FÖRE-DETTING]
(i sht vard., ofta föraktl. l. skämts.) person som tagit l. fått avsked från sitt ämbete l. sin tjänst, avdankad person; äv.: person som sett bättre dagar. CAWetterbergh (c. 1840) hos Sylwan FyrtiotStud. 32. Han har burit händer på ”fördettingen” (dvs. Gustav IV Adolf). Crusenstolpe Mor. 6: 401 (1844). Någon fördetting, som kommer af gammal vana och hälsar på (i ämbetsvärket). Sturzen-Becker 2: 155 (1857, 1861). (Maksim Gorkijs) framställningar ur ”barfotingarnas” och ”fördettingarnas” dunkla värld. 2NF 23: 1367 (1916). — bildl. Fördettingar bland slagorden. NordT 1909, s. 329.
Avledn.: FÖRDETTINGSKAP, n. (tillf.) Schildt Eros 167 (1913).

 

Spalt F 2480 band 9, 1927

Webbansvarig