| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRDÄRV fördær4v l. fœr-, n. ((†) r. l. m. (l. f.) Fernander Theatr. 149 (1695: en förderf)); best. -et; pl. (†) = (OPetri MenSkap. 72 (c. 1540), Collan Kalev. 2: 259 (1868)).
förhållandet att fördärvas l. att vara fördärvad; äv. mer l. mindre konkret om ngt som förorsakar att ngn l. ngt fördärvas.
1) till FÖRDÄRVA 1: undergång, fullständig förstöring; utom i högre stil numera vanl. med ngt försvagad bet.: olycka, elände, obotlig skada; ss. mer l. mindre konkret förr äv. i pl. Bringa fördärv. Trakta, stå (förr äv. gå, fara, stämpla) efter någons fördärv. Störta, rusa i fördärvet, förr äv. sätta sig i fördärv(et). Gå, storma, rusa mot fördärvet l. sitt fördärv. Störta, locka någon i fördärvet, äv. (i sht förr) i fördärv. Till eget fördärv, förr äv. med egen skada och fördärv l. med sitt högsta (l. yttersta) fördärv o. d. Lända till fördärv. Girigheten blev hans fördärv. GR 1: 31 (1521). Thå skall them hastelighit förderff offuerkomma. 1Tess. 5: 3 (NT 1526). Högferd .. är een begynnelse til alt förderff. Tob. 4: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: av förhävelse kommer fördärv). Men falska Föredom! du menniskjors fördärf! Nordenflycht Fruent. 18 (1761). Men, du Pohjolas värdinna, / drif förderfven in i stenen, / inneslut allt ondt i klippan. Collan Kalev. 2: 259 (1868). Vak upp, o folk, på förderfvets rand! Snoilsky 3: 53 (1883). Ut, midt i fördärfvet måste man och öfver det svarta svalget, ut till det lilla skäret. Strindberg Hafsb. 4 (1890). Fördärfvet väntar dig på denna väg! Forsslund Djur 184 (1900). — jfr LANDS-, MÄNNISKO-FÖRDÄRV. — särsk.
a) i numera obrukliga uttr.: på fördärv, dels (i förb. med komma, föra, bringa o. d.): i olycka l. elände l. fördärv, dels (i förb. med göra o. d.): till fördärv l. olycka. Richet .. Tet .. paa sith yterste fördærf kommit war. GR 1: 161 (1523). Och fick honom vthscrifftena aff bodhet som j Susan vpslaghet war på theras förderff. Est. 4: 8 (Bib. 1541). Allt, som man otillbörligen älskar och värderar, .. bringar på förderf. Carling Kempis 221 (1827). — till fördärvs, till fördärv. LPetri Œc. 82 (1559).
b) (†) fördärvbringande skickelse (av Gud l. försynen l. ödet), olycka. Herrans dagh .. kommer såsom itt förderff jfrå them Alzmechtigha. Joel 1: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: våld). L. Paulinus Gothus Com. 137 (1613).
c) (†) ruinerande förlust, svårt förfång. GR 1: 26, 32 (1521). Thet förderff i clagen eder lidhe aff Salebergit och köpstadzmen her vtan före. Därs. 7: 132 (1530). Forssell G2A 50 (1894).
d) (i religiöst spr.) om undergång i religiös mening l. om den eviga fördömelsen; äv. (i sht förr) övergående i bet.: avgrunden; jfr FÖRDÄRVA 1 a α, FÖRDÖMELSE 3. Förderffuet är kommet för thens ena syndarens ena synd. Rom. 5: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: domen). Heluetet och förderffuet warda aldrigh full. Ordspr. 27: 20 (Därs.; Bib. 1917: Dödsriket och avgrunden). Mat. 7: 13 (Bib. 1917). Ett vittnesbörd om att de själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta. Filipp. 1: 28 (Därs.).
f) (†; se dock slutet) (tillstånd av) förödelse, utblottat tillstånd. Så at meste parten aff them, för sådana gestning skuld, i stoor armodh och förderff kompne äre. GR 13: 257 (1541). Vthi förderff och hunger skalt tu lee. Job 5: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: förhärjelse). Svedelius i SAH 41: 265 (1866). — särsk. (i högre stil, fullt br.) i uttr. sprida fördärv o. d., sprida förödelse l. ödeläggelse o. d. Hundrade eldgap slunga / Förderf öfver slumrande nejd. Östergren NDikt. 27 (1879). Östergren (1923).
2) till FÖRDÄRVA 2: förstörelse, förskämmande, skada; ss. enkelt ord numera nästan bl. konkretare, om ngt som värkar fördärvande. Linc. (1640; under detrimentum). Denne renovation på lånet borde på låntagarens anhållan få continuera .. så länge Panten ej vore underkastad förderf. SP 1778, s. 66. Försök till smakens förderf. Kellgren i 1SAH 1: 52 (1786). TT 1885, s. 127. Skarpkantigt grus, ett fördärf för mina tibetanska stöflar. Hedin Transhim. 3: 504 (1912). — jfr SPRÅK-FÖRDÄRV.
3) (i sht i skriftspr.) till FÖRDÄRVA 3: moraliskt förfall, sedeslöshet, lastbarhet; äv. konkretare, om ngt som vållar moraliskt förfall. OPetri MenSkap. 62 (c. 1540). Wår hela naturs gruffueliga förderff. PErici Musæus 1: 56 a (1582). Ondt sälskap är vngdoms förderff. Grubb 630 (1665). Man hade funnit, att fångarnes sammanvaro alstrat ett tilltagande förderf. Oscar I Straff 34 (1840). Sjelfva djupet af det förderf, i hvilket själen kan falla. Rudin 1Evigh. 2: 602 (1873, 1878). — jfr SEDE-FÖRDÄRV.
B (†): (3) FÖRDÄRVS-MÄNNISKA. [jfr 2Tess. 2: 3] (Påven är) Then Fördärffs Menniskian, hwilken man plägar kalla Antichrist. Schroderus Os. 2: 714 (1635). —
Spalt F 2504 band 9, 1927