| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖREGÅNG fö3re~goŋ2 l. fœ3-, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
1) († utom i vissa ssgr) handlingen att gå före l. framför ngn; jfr FÖREGÅ 2. Helsingius K 6 b (1587). Schultze Ordb. 1440 (c. 1755).
2) (utom i ssgr numera bl. ngn enstaka gg i högre stil) handlingen att gå i spetsen, att föregå med (godt) exempel; förr äv. konkretare: föredöme; jfr FÖREGÅ 4. LPetri ChrPina X 3 b (1572). En godh föregångh, födher aff sigh itt godt effterföliandhe. Balck Es. 137 (1603). I thetta stycket, war och nu thenne Salighe Herren, en wacker föregångh och Exempel Man. Steuchius NBozæus C 2 b (1675). VL 1907, nr 287, s. 2.
3) (†) företräde, högre rang l. anseende l. ställning; främsta platsen; jfr FÖREGÅ 5. (Jesus) är begynnelsen, förstfödd frå the dödha, på thet han j all ting skall haffua föregången. Kol. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: vara den främste). Fadher wår .. skal .. lika som een summa til alla andra Christeligha böner haffua föregången. LPetri KO 40 b (1571). Heinrich (1814).
4) († utom i vissa ssgr) handlingen l. förhållandet att förekomma l. företagas före ngt annat; jfr FÖREGÅ 6. Strömming brukas mäst vid alla måltider til föregångs. NorrlS 77 (c. 1770) [jfr till förgångs].
5) (†) försiggående, förlopp, process; jfr FÖREGÅ 8. Då man söker göra sig en föreställning om föregången vid enkla kroppars föreningar sig emellan. Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 41.
1) (förr) till 1; jfr -HUSTRU o. FÖREGÅNGARE 1 slutet. Stugans smyckande före bröllopet verkställdes af ”föregångsfolket”, d. v. s. värdarne och värdinnorna. VgFmT II. 10: 99 (1909).
2) till 2: folk som går i spetsen (för utvecklingen), som föregår med sitt exempel l. värkar banbrytande. Fahlbeck JordbrAfk. 1 (1893). Låt vårt folk bli .. ett föregångsfolk, låt vårt land bli ett mönster för alla andra länder. Hedin TalUngdemokr. 77 (1914). —
(4) -FORM, pl. -er. tidigare förekommande form l. motsvarighet (varur ngt utvecklats). Fétis hade .. hänvisat till den walesiska crwth såsom en eventuell föregångsform till violininstrumenten. Andersson Stråkh. 5 (1923). —
(2) -JUNGFRU. (förr) = FÖRGÅNGS-JUNGFRU. Schroderus Os. 1: 129 (1635). Lind (1749). Schück FUpsala 70 (1917; i fråga om förh. 1649). —
-KVINNA.
2) till 2: kvinna som går i spetsen för utvecklingen, som värkar banbrytande (särsk. i fråga om kvinnoemancipationen). HLindgren (c. 1895) i SoS 1911, s. 258. Kjellén NatSaml. 73 (1902, 1906). Tenow Solidar 3: 199 (1907). —
(2) -LAND. jfr -FOLK 2. Torpson Eur. 1: 325 (1895). Fyrväsendets utveckling, hvari Sverige .. varit ett föregångsland. PT 1912, nr 288 A, s. 3. —
-MAN, m.
1) (numera knappast br.) till 1: person som går före (o. för ngns talan), ledare. HSH 16: 325 (1769). Atens adel .. använde så sin större rikedom och bildning, att de lägre klasserna frivilligt inom densamma sökte sina föregångsmän. Boëthius HistLäsn. 1: 124 (1895).
2) till 2: person som går i spetsen för utvecklingen o. d., banbrytare, pionjär. Prosan under 1700-talet eger i .. (Dalin) sin föregångsman. NordT 1892, s. 147. Föregångsmannen inom polarforskningen (O. M. Torell). Rydberg LUPr. 29/5 1903, s. III.
3) (mindre br.) till 4: person som före ngn annan utfört samma l. liknande arbete o. d., föregångare (se d. o. 3), företrädare. Levertin 24: 7 (1905). En diktare, hvilken .. ofta åberopats såsom Runebergs ende föregångsman i Sägnernas genre, Béranger. Söderhjelm Runebg 2: 340 (1906). Vetterlund Skissbl. 366 (1914). —
(3) -TVIST. (†) tvist om företrädet, rangstrid. Jag (vill) ej inlåta mig i någon föregångstvist, vetenskaperna emellan. Meijer PVētA 1747, s. 9. Heinrich (1814).
Spalt F 2542 band 9, 1927