| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
(I 7) -SMAK. (†) försmak; förkänning, aning. Phrygius HimLif. 10 (1615). Den ängslan, hvaraf mit hierta förut kände så liflig föresmak. Ullman GrefvHänd. 76 (1782). —
(I 7) -SMAKA. [jfr fsv. foresmakan, försmak] i förväg smaka på (ngt); äv. bildl.: få en försmak av (ngt). Linc. (1640; under prælambo). Man njuter .. de lifvets fägnader, som skickas, och dermed föresmakar i dem den eviga glädjen. JCMorell i MinnSantesProsth. 17 (1809). —
(I 4) -SNACKA. (†) prata (ngt) för (ngn). Düben Boileau Sat. 57 (1722). (Ni) finner .. (holländaren) mitt i en fruntimmercirkel kunna föresnacka en hel hop franska granlåter. Wallenberg Gal. 160 (1771; uppl. 1921). —
(I 1) -SNIDARE. [jfr FÖR-SNIDARE] (†) förskärare. Wollimhaus Ind. (1652). Schultze Ordb. 4650 (c. 1755). —
(I 7) -SOCKEN. [till SOCKEN i bet.: sockengång. Jfr FÖR-SOCKEN] (förr) = FÖREGÅNG, sbst.1 Sochnegången (gick) omkring til then ena efter then andra, termin effter termin, föresochnen til Gymnasii, och eftersochnen til Scholans, öbobarn. VDAkt. 1731, nr 633. —
-SOCKENGÅNG~102 l. ~200. (-sockne-) (förr) = FÖREGÅNG, sbst.1 Hälst önskandes at han finge före-Sochnegången widh Siöesåhs. VDAkt. 1690, nr 348. Därs. 1731, nr 633. —
1) i förväg hyst sorg l. fruktan. Linc. (1640; under præmolestia). Then ängzlige Fruchtan eller Föresorgen wärkar mehra än sielfwa Mootgången. Schroderus Kors. 271 (1641).
2) förtänksamhet, omtanke i förväg. Borgmästarna hadhe medh en flijtigh föresorg thet förekommit. Schroderus Liv. 80 (1626). Dens. Os. 2: 355 (1635).
3) omsorg, försorg; jfr FÖRE- I 12. Gudh drar väll föresorg före oss. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 113 (1696). —
(I 1) -SPANN. (†) anspann. Accordsp. 6/9 1658, § 8. Bönder plöjde .. upp gammal gräsvall .. med en hjulplog och en plogmakt eller förespann af 6 par hästar. Barchæus LandthHall. 49 (1773). —
(I 1) -SPEGLA, -ing. [efter t. vorspiegeln]
1) (numera knappast br.) framställa l. visa (ngn) en (spegel)bild av (ngt), återspegla; äv.: symbolisera. För att förespegla hans egen natur, förvandla de straxt sig till vargar. Thomander 3: 256 (1826). En gudstjenst, der den eviga försoningens blod .. endast profetiskt förespeglades i offerdjurens. Wallin Rel. 4: 332 (1838). Kindblad (1871).
2) (numera föga br.) påstå; antyda (ngt) för (ngn). (Kotzebue) förespeglade, att alla möjliga öfverträdelser af de heligaste moralbud uppvägdes och ersattes genom en till det mesta rent sinlig vekhjertighet. SvLitTidn. 1819, sp. 361. Det förespeglades honom, att jag ställt till hela saken blott för min egen upphöjelse. De Geer Minn. 2: 192 (1892).
3) visa (ngn) en bedräglig bild av (vad som skall inträffa); framhålla l. antyda för (ngn) möjligheten av (ngt, i sht ngt angenämt l. förmånligt, mera sällan ngt obehagligt l. farligt); ställa (ngt) i utsikt för (ngn), ingiva (ngn) ett falskt hopp om (ngt); giva (ngn) obestämda löften om (ngt); äv. i uttr. förespegla sig ngt. Så skulle hvarje falsk förespegling af krigsära, eröfring och rof ej förmå väcka den blinda folkenthousiasme. LBÄ 2—3: 79 (1797). Skulle ock Johannes Olai kunnat förespegla sig en dylik upphöjelse, så (osv.). Franzén Minnest. 3: 314 (1837). Förespeglad en god ställning, antog denne anbudet. Söderhjelm ItRenäss. 114 (1907). —
(I 7) -SPEL. (numera knappast br.) förspel.
1) preludium; prolog o. d. Linc. (1640; under præludium). Till ledning för Organister finnas .. förespel utgifna. SvLitTidn. 1819, Bih. sp. 76. Hvart och ett indiskt drama .. öppnas med ett .. Förespel eller Inledning, motsvarande prologerne hos Europas dramatiska skalder. Atterbom PoesH 1: 203 (1848). Hahnsson (1896; med hänv. till förspel).
2) bildl., om ngt som inleder l. förbereder l. bebådar ngt annat (större l. viktigare o. d.): inledning, antydan, förebud; särsk. i uttr. förespel till, förr äv. av (ngt). OPetri Kr. 199 (c. 1540). Förskräckelsen, som i upväckelsen kännes, är et förespel af syndaångren. Nohrborg 369 (c. 1765). Å båda sidor antog man redan, att Sveriges deltagande i deklarationen mot Preussen endast vore ett förespel till dess deltagande i kriget. Odhner i 3SAH 6: 49 (1891). Östergren (1924; angivet ss. ”sälls., skönl. för förspel”). (†) Præludium Grammaticale, Det är: Förespel Till Grammatican. Molander (1753; boktitel). —
1) (†) till I 7: spela före l. förut, preludiera; äv. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: förspel. Schultze Ordb. 4775 (c. 1755). Glädjeropen, och det jollrande skämtet, och de klingande glasen äro ej annat än en kort förespelning till dödsklockorna, och liksången. Wallin 2Pred. 1: 44 (1838).
2) (föga br.) till I 7, 13: spela (ngt) före till ledning för ngn. (Läraren i sång) gick icke .. i .. (sin konsts) utöfning längre än att nödtorftigt förespela stämmorna på fiol, då eleverna sjöngo efter tills man fick det att nödtorftigt ljuda trestämmigt. Lagus Pojk. 188 (1904).
3) (i skriftspr., föga br.) till I 4: spela (ngt) för (ngn); numera bl. i pass. (Han hade) förärat honom en riksdaler, ”enär (han) honom förespelade opå en fiol”. BtHforsH 3: 179 (1642). Han kände sitt hjerta lifvadt till ett särdeles mod, när han hörde den (sången) sig förespelas. Palmblad Fornk. 2: 241 (1844). —
(I 1) -SPIKA. [jfr FÖR-SPIKA] (†) spika fast (ngt) framför ngt, spika för (ngt). De förespikade bräderna. SvLittFT 1835, sp. 177. —
1) (†) till I 7: företal; ngn gg äv.: förpjäs. Thet wore wäll rett och tilbörlighit ath thenne book vtan alt förespråk eller fremmande nampn vthginge. FörsprNT 2 a (1526). (Sv.) Förespråk .. (fr.) Petite comédie, qu’on joue avant la grande pièce, Petite pièce. Prologue. Nordforss (1805). Wieselgren Bild. 280 (1884, 1889).
2) (numera nästan bl., knappast br., i Finl.) till I 12: rekommendation, förord; förr ngn gg äv.: förbön (hos Gud); jfr -SPRÅKA. Bark Bref 1: 197 (1704). Helgonens gällande förespråk hos Gud. Möller Kyrkoh. 281 (1774). Genom .. (kungens) förespråk bliva Cids tvenne döttrar bortgifta med förnäma män. Sylwan (o. Bing) 1: 198 (1910). —
(I 12) -SPRÅKA, -an (†, Wettersten Forssa 82 (c. 1750), PWieselgren (1847) i Wieselgren 35). (†; se dock slutet) förorda, rekommendera, tala för (ngn l. ngt). Rhyzelius Ant. 1 (c. 1750). (Det nya stavningssättet) skulle framgå sjelf i en långsam men naturlig väg, om det blott finge obehindrat förespråkas af sin gagnelighet och sin sanning. AGSilverstolpe Bokst. 90 (1811). Skandinavismens .. sak hade blifvit så kraftigt förespråkad. SvT 1852, nr 168, s. 2. Malmström Hist. 3: 174 (1870). särsk. (föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som uppträder ss. förespråkare. (Roms skalder) behöfde en förespråkande Mæcenas. Crusenstolpe Mor. 2: 63 (1840). —
(I 12) -SPRÅKARE. [jfr t. fürsprecher, ävensom mnt. voresprake, vorsproke. Jfr FÖR-SPRÅKARE] person som förordar ngn l. ngt, som talar för ngt l. för ngns sak, som fäller förbön för ngn o. d.; stundom äv. om person som fäller förbön hos Gud för ngn, förebedjare. Schroderus Sleid. 104 (1610). Fordom hade .. Hertig Johan med ömhet varit Erics förespråkare hos fadern, då Eric svårliga förbrutit sig. HSH 3: 45 (c. 1750). Ingen medlare, ingen förespråkare hos Gud. Nohrborg 605 (c. 1765). Nireformen hade gjort sitt intåg, och De Geer är dess övertygade och talangfulle förespråkare. Nilsson FestdVard. 48 (1925). särsk.
a) (†) i uttr. förespråkare mellan (den o. den), medlare mellan. En man af hvardera slägten skulle väljas att vara förespråkare mellan allmogen och den fremmande mannen. Strinnholm Hist. 2: 655 (1836).
b) (†) advokat. Schroderus Waldt 62 (1616). Libo (hade) inställt sig (inför senaten) utan förespråkare. Kolmodin TacAnn. 1: 131 (1833). —
(I 12) -SPRÅKARINNA101032. kvinnlig förespråkare; stundom äv.: förebedjerska (hos Gud). Madre d’Amore .. är Jungfru Marias vanliga .. benämning, såsom .. de arma Dödligas hulda förespråkarinna hos sin heliga Son. Atterbom Minn. 503 (c. 1818). Östergren (1924). —
(I 12) -SPRÅKERSKA. förespråkarinna. Fahlcrantz Lessing 80 (1822). Nödvändighetens vishet kan ej ha / en bättre förespråkerska än dig (dvs. Ingeborg). Tegnér (WB) 5: 63 (1825). Östergren (1924). —
(I 7) -SPRÅNG. (†) försprång. (De) kunde .. icke uphinna Hans May:t, som altid hade en dags föresprång. BerFältt. 1704, s. C 1 b. NorrlS 78 (c. 1770). —
(I 7) -SPÅ, -ende, -ning (†, PJGothus Psalt. P 1 b (1599), Bælter JesuH 5: 969 (1759)). [fsv. forespa]
1) förutsäga att (ngt) skall hända (ngn), förutspå (ngt) åt (ngn); förr äv.: meddela (ngn) en förutsägelse (om ngn annan). Schroderus Sleid. 37 (1610). (Kristus) förespådde sine Lärjungar, thet han skulle lijdha och döö vthi Hierusalem. Dens. Os. 1: 11 (1635). Iagh är ingen Prophet, at iagh förespå kan, om thetta Barnet blifwer medh tijdhen en from Man eller ey. Därs. III. 2: 293. Kamraterne förespådde honom en lysande framtid. Cederschiöld Riehl 1: 107 (1876). särsk.
a) (†) i uttr. förespå om ngt, göra förutsägelse(r) om ngt, förutspå ngt. Förespåå om tilkommande Ting. Schroderus Os. 1: 284 (1635). (Han har) om sijn Dödh lijka som förespått. Emporagrius EMatthiæ D 1 a (1650).
b) (†) i uttr. förespå sig ngt, vänta sig ngt, förvänta ngt. Fast .. (förändringarna) lyckeligare utslå än man uti första förvirringen sig kunde förespå. Höpken 2: 463 (1758). JGOxenstierna 5: 153 (c. 1817).
2) (†) med saksubj.: varsla om (ngt), förebåda. Isogæus Segersk. 978 (c. 1700). Morgonrådnan i molnet förespådde tö. NorrlS 44 (c. 1770). Ritterberg Sall. 91 (1832). Dalin (1852; med hänv. till förebåda). särsk. ss. vbalsbst. -ende, -ning i konkretare anv.: varsel, järtecken. Schroderus Os. III. 1: 7 (1635). När .. (Alexander den store) kommer öfwer Moraset tilbaka, .. möter honom ett obehageligit förespående, ty några hängiande .. qwistar aff Trän, droge hans Kongelige Hufwudprydning af hans Hufwud. Sylvius Curtius 42 (1682). Björner Vols. 71 (1737). —
(I 7) -SPÅDOM. (†) förutsägelse, profetia, spådom. Verelius 85 (1681). CAEhrensvärd Brev 2: 291 (1799). —
(I 1) -SPÄNNA, -ing (†, Lind (1749; under anspannung), Meurman (1846)). [jfr FÖR-SPÄNNA] spänna för (dragare l. åkdon o. d.); numera bl. ngn gg i Finl. i p. pf. (jfr Bergroth FinlSv. 97 (1917)). Schroderus Liv. 19 (1626). Man skal vppå Söndaghen icke förespänna Oxar. Schroderus Os. 2: 227 (1635). Gästerna åkte upp till trappan, i en liten lätt korgvagn förespänd med en fet grå skymmel. Forssman Aftonl. 12: 72 (1904). särsk. (†) bildl.: ordna, sätta i gång; särsk. i uttr. det är illa förespänt o. d., det artar sig illa. Villien I at de andra skola vara Eder lika .., så blir det galit förespänt. Dalin Arg. 1: nr 13, s. 6 (1733; uppl. 1754: så är det illa). Ännu förstår jag ej, huru de vilja förespänna saken. Porthan BrefCalonius 157 (1795). Deleen (1829). —
(I 7) -SPÖKA, -else (Lind (1749), Heinrich (1814)). [efter t. vorspuken] (†) förebåda (en olycka o. d.), varsla om. Schroderus Os. III. 1: 22 (1635). Man (har) hördt .. afsäijas, huru för sådana förändringar (som när ngn dör) i Slott och Huus plägar förespökias: Medh klappande på dörar, eller portar (osv.). Isogæus Segersk. 1106 (c. 1700). ÖoL (1852). särsk. ss. vbalsbst. -ande, -else i konkretare anv.: förebud, varsel. (Brodermordet) war .. såsom itt förespökiande för thet Schmalkaldiske Krijget. Schroderus Os. III. 1: 258 (1635). Heinrich (1814). —
(I 1) -STADD, p. adj. (†) (stående) i vägen. Kastar (man) något öfver plank, eller tak, in på annars gård och tomt ..: är ther någor förestadd, och får död af; bötes … MB 28: 1 (Lag 1734). —
(I 4, 7, 13) -STAVA, -ning. (i sht i skriftspr.)
2) säga l. uppläsa för (ngn vad denne skall säga efter); ngn gg äv.: diktera för (ngn vad denne skall skriva). Schroderus JMCr. 608 (1620). Papegojor, som härma efter hvad de hört sig förestafvas. Sahlstedt CritSaml. 608 (1765). (Han) hörde .. huru en mansröst i stugan inunder förestafvade aftonbönen för ett barn. Strindberg Hafsb. 20 (1890). särsk.
a) i sht jur. i uttr. förestava (ngn) eden o. d. Lagförsl. 19 (1609). Odhner G3 1: 133 (1885). (†) i p. pr. med pass. bet. (De) lade theris håndh på lagboken och suore med förestauandom eede, att (osv.). BtFinlH 4: 141 (1563).
b) (†) i uttr. efter, äv. på (ngns) förestavning, efter l. på (ngns) diktamen. Remmer FöregDöde 10 (1828). Jag förmådde honom skrifva efter min förestafning. Almqvist Törnr. 3: 182 (1850).
3) bildl.: ingiva (ngn ngt att säga l. skriva), bestämma innehållet i (ett tal, en skrift, ett beslut o. d.), lägga (ngn ngt) i munnen; diktera (ett beslut); äv. med saksubj.: föranleda l. tvinga l. bjuda (ngn att göra ngt). Han viker ej en hårsmån ifrån hvad dygd och samvete honom förestafva. Tessin Bref 2: 231 (1754). Jacob .. förestafvade Kyrkomötets beslut om hedningarnas friheter. Ödmann StrFörs. 1: 192 (1799). Han .. förestafvade mig hvad jag borde säga. Palmblad Nov. 2: 64 (1819, 1841). (Hans) åtgärd .. har otvifvelaktigt varit förestafvad af önskan att slita tvisten. Forssell i 3SAH 3: 327 (1888). särsk. (†) om person: bestämma l. påbjuda (ngt); bestämma villkoren för (ngt). Huru osäker är ej en lydnad som förestafvas af bödlar! Gustaf III 2: 13 (c. 1785). Min resa är af Pappa förestafvad. VDAkt. 1792, nr 469. —
(I 6) -STEG. (†) försteg, företräde. Ingendera (av konungarna) ville nöja sig åt den tid eller rum, som den andre til samtalet utnämde, af fruktan, at den ene skulle således synas gifva den andra något föresteg. Celsius G1 2: 189 (1753). LBÄ 5—6: 64 (1797). —
(I 1) -STRÄCKA, v.1 (†) sträcka fram (ngt); lämna fram. Then medh Sköld vth vppå wacht gåår, ståår j förstone medh förestrecktan Sköld. Schroderus Liv. 868 (1626). Schenberg (1739). —
(I 1, II) -STRÄCKA, v.2 [jfr FÖRSTRÄCKA] (†) lämna (ngn hjälp o. d.); bistå (ngn med ngt), försträcka. Sådana hielp wij honum föresträckendis warde. GR 17: 59 (1545). Then föresträckte summa. Tegel G1 2: 105 (1622). The vproriske Småläningar .. bleffue aff Borgemestaren i Rotneby .. medh alla fiendtlige Wärier, Bogar, Röör, Kruth och Bly föresträckte och hulpne. Därs. 2: 151. —
(I 1) -STRÖ, v. strö (ngt) framför (ngn). Giff .. (hönsen) stötta Harelortar medh wått Klij beblandat och föreströt at äta, tå wärpa the ther effter wäl. Hildebrand MagiaNat. 162 (1654). —
(I 1) -STUNDA. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) (till)-stunda; förestå (se d. o. 5); särsk. i p. pr.: instundande, förestående. AOxenstierna 1: 122 (1627). Min nu förestundande reesa. BtÅboH I. 10: 144 (1667). Oroliga tider förestunda. Östergren (1924; angivet ss. ”sälls., skönl., högt.”). —
(I 5) -STYRANDE, p. adj. (†) styrande, ledande. De förestyrande i orten. Johansson Noraskog 3: 380 (cit. fr. 1764). —
(I 5) -STYRARE. (†) styresman, ledare; föreståndare. DA 1772, nr 32, s. 4. Såsom lagens man var .. (lagmannen) böndernas förestyrare i alla borgerliga angelägenheter. Strinnholm Hist. 1: 574 (1834). Kindblad (1871). —
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) person som styr; föreståndare, ledare. HSH 9: 121 (c. 1750). Men den rätt honom (dvs. övergruvfogden) såsom förestyre på stället .. tillkommer. Johansson Noraskog 3: 398 (i handl. fr. 1809). Carlén Skuggsp. 2: 203 (1865). Dejan, som var trälkvinnornas förestyre. Heidenstam Folkung. 1: 32 (1905). Östergren (1924; angivet ss. mindre vanl. än förstyre).
2) (föga br.) ledning. (En) förfrågan, huruvida ni ville åtaga er förestyret för (gården). Blanche Band. 428 (1848). Öfva förestyret för postväsendet i hela riket. Sthm 3: 189 (1897). Östergren (1924; angivet ss. mindre vanl. än förstyre).
Spalt F 2589 band 9, 1927