| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 2 a) -GRUSA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning (Wetterbergh Penning. 410 (1847)). [till GRUS; jfr GRUSA] (numera föga br.) förvandla (ngt) till grus; äv. i p. pf. med adjektivisk bet. Palmblad i Phosph. 1810, s. 301. Diabaserna .. (bilda) företrädesvis talrika smärre berg, hvilkas förgrusade yta ofta täckes af riklig vegetation. AtlFinl. 4: 24 (1899). —
(II B) -GRUVA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. [till GRUVA, v.] (vard., föga br.) refl.: förfasa sig. Han förgrufvade sig öfver mitt stora matförråd. Wingård Minn. 4: 65 (1847). (Han) förgruvar sig, att i vår bristfulla värld / en kvinnofödd män’ska kan vara så lärd. Upsala 1920, nr 24, s. 4. —
(IV) -GRUVELIGT l. -GRUVLIGT. [till GRUVLIG] (†) förskräckligt. Jag är så förgrufveligt ensam. CFDahlgren 4: 251 (1831). Braun Calle 83 (1843). —
(II 3) -GRYMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ande (†, Nordforss (1805), Björkman (1889)), -else (se nedan 1 b). (-grimm- 1621—1746. -grymm- 1541 osv. -grömm- 1609) [jfr t. ergrimmen, ä. t. vergrimmen, ävensom GRYM]
1) (numera bl. i högre stil l. skämts.) dep. l. (numera föga br.) refl.: upptändas av (stor) vrede, bliva (mycket) vred, förtörnas. Tå förgrymmadhe sigh Saul stoorligha. 1Sam. 18: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: blev .. mycket vred). När Venus fik thetta förnimma, / Förgrymmade hon sigh i sitt sinne. Asteropherus 2 (1609). Då förgrymmades tidsguden och hans väldige. Rydberg Dikt. 1: 168 (1882). särsk.
a) i p. pf. med adjektivisk bet.: (mycket) vredgad, förtörnad. Alle Hedhningar här om kring, äro förgrymmadhe på oss. 1Mack. 13: 6 (Bib. 1541). Förgrymmad riddarn svärdet drog. Östergren NDikt. 189 (1879).
b) ss. vbalsbst. förgrymmelse; äv. konkretare: (stor) vrede. Lind (1749). Du släpper lös din förgrymmelse, den förtär dem såsom strå. 2Mos. 15: 7 (Bib. 1917).
2) (†) refl. o. dep., om vrede: upptändas. Mijn wreedhe skal förgrymma sigh, så at iagh dräper idher medh swerd. 2Mos. 22: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: upptändas). Konung Gustaf lät sin vrede förgrymmas öfver (Olaus Petri). Svedelius i SAH 46: 326 (1870).
3) (†) refl.: (i vredesmod) fara hårdt l. illa fram (mot ngn l. ngt), (i raseri) uppträda våldsamt (mot ngn l. ngt) l. förgripa sig svårt (på ngn l. ngt). Widh thenne tijdh förgrymmade sigh rasande Vlfwar emot Menniskiorna. Schroderus Os. 2: 642 (1635). Ibland the slaghne fans Zwinglius .. på hwilkens dödhe Kropp the Påfweske sigh häfftigt förgrymmade. Därs. III. 1: 148. (Nerva) lät utgå et påbud, at ingen skulle förgrymma sig emot de Christne. Dryselius Monarchsp. 171 (1691).
4) (†) tr.: giva (ngt) ett utseende av grymhet; göra (ngt) fult. Ett Trä- eller Koppar-Beläte behåller sitt grymma skick; men en vred Man förgrymmar mångfaldigt sin skapnad med sin hys och Anletes förvandlande. Frese Sedel. 31 (1726). Kling Spect. U 4 a (1735). —
(II 2 a) GRYNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [till GRYN] (i sht i fackspr.) bereda l. förvandla (ngt) till gryn; äv. oeg. l. bildl. JernkA 1873, s. 68. FFS 1876, nr 21, s. 222. —
(II B o. anm. sp. 2318) -GRÅNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (i vitter stil; numera knappast br.) bliva grå (i håret), gråna; i sht i p. pf. med adjektivisk bet.: grånad. Mitt förgrånada hufwud. Rhyzelius Ant. 152 (1747). Beskow Vandr. 2: 20 (1829, 1834). —
(II 1 a γ) -GRÅTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr d. forgraae, t. verweinen]
1) (i vitter stil) under gråt framleva l. tillbringa (en tid l. sitt liv). Lindfors (1815). Till korsets fot i tårar böjd, / Jag vill förgråta lifvets dagar. Stagnelius (SVS) 3: 199 (1822). Min Amalia .. bortsuckar och förgråter sitt lif. Nicander 2: 682 (1834). Lagerlöf HomOd. 224 (1908).
2) (mindre br.; se dock slutet) förstöra l. vanställa (ögonen o. d.) gm gråt(ande); förr äv. refl.: gråta sig fördärvad. Bergklint Vitt. 89 (1780). Der sitter .. nu den gamle Pistol vid sin pipa / Leende, medan vi här förgråta oss. Runeberg 1: 347 (1841). Förgråta sina ögon. Cavallin (1875). särsk. i p. pf. ss. adj.: som gråtit sig fördärvad; rödgråten, vanställd av gråt. Ert förgråtna öga. Leopold 2: 284 (1800, 1815). Han .. var blek och förgråten. HLilljebjörn Hågk. 1: 114 (1865). Lagerlöf Troll 2: 45 (1921). —
(II 1 a γ) -GRÄMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr ä. d. forgræmme sig, t. (sich) vergrämen] (numera knappast br.; se dock slutet) refl. o. i pass. med intr. bet.: gräma sig förstörd l. fördärvad. Dalius Finem Resp. B 4 a (1684). Allt öfverdrages med mögel, och så förgrämes själen, så förfryser kroppen. Bremer Nina 192 (1835). Allting går sönder, förtär sig, förgrämer sig, förhäfver sig, mördar sig. Thomander Pred. 2: 32 (1849). särsk. [jfr d. forgræmmet o. t. vergrämt] (fullt br.) i p. pf. med adjektivisk bet.: som i sitt utseende l. i sina känslor l. sin allmänna livsuppfattning l. till sitt lynne tagit skada av att hava grämt sig mycket; äv. om ansiktsuttryck o. d.: som bär spår av l. vittnar om l. ger uttryck åt (mycken) grämelse. Bremer Grann. 1: 222 (1837). Hennes trötta och förgrämda ansiktsuttryck blef mig sympatiskt. Geijerstam Medus. 275 (1895). (Den avsatte) kejsaren .. såg förgrämd ut. SvD(A) 1917, nr 81, s. 8. —
(II 3) -GRÖNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [jfr t. vergrünen] (föga br.; jfr dock slutet) göra (ngt) grönt. Hvad är det jag ser i vattnet, om icke hans drag, förlängda och förgrönade af vågorna tätt vid gondolen. Hallström VenKom. 17 (1901). särsk. (fullt br.) bot. ss. vbalsbst. -ing, om missbildning bestående däri att alla l. några av en blommas bladorgan omvandlas till gröna örtbladsliknande blad; ”fyllomani”, ”virescens”. 2NF 9: 428 (1908). —
(II 2 a) -GUBBA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning (tillf., Ossian-Nilsson). [till GUBBE] (föga br.) göra (ngn) till gubbe l. gubbaktig; särsk. i pass. med intr. bet.: bliva gubbe l. gubbaktig; i p. pf.: som blivit gubbe l. gubbaktig. Atterbom LÖ 2: 107 (1827). Mina tidigt förgubbade vänner. Brinkman (1840) hos Wrangel BrinkmTegn. 331. Dagligt jag förgubbas. Sehlstedt 1: 94 (1850, 1861). Ossian-Nilsson Slätten 202 (1909). —
(II 2 a) -GUDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -else (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)), -ning (Sahlstedt (1773), Strindberg HMin. 1: 179 (1905)); -are (tillf., Hasselroth Campe 259 (1794), Oscar II 3: 325 (1868, 1888)). [till GUD; jfr d. forgude, t. vergöttern] (Sv.) Förguda, (t.) vergöttern. Lind (1738).
1) i sht rel.-hist. förklara l. (övergå till att) uppfatta l. dyrka (ngn l. ngt) ss. gudomsväsen; upphöja (ngn) till gudomlig värdighet, apoteosera. Dalin Hist. 1: 144 (1747). Då Athenarne .. beslöto förgudandet af Antigonos och Demetrios Poliorketes. Palmblad Fornk. 2: 76 (1844). Allt tydligare blefvo de heliga aflidna själfva direkta föremål för kult, det är förgudade. Söderblom Gudstr. 103 (1914).
2) (†) förvandla l. förädla (ngt), så att det blir gudomligt. Kellgren 2: 245 (c. 1780). Nu skåde vi vår tilkommande varelse, likasom i en spegel, den der utvidgar, förädlar, uphöjer, förgudar vårt väsende! Lantingshausen Young 1: 167 (1787).
3) se upp till l. beundra l. vörda (ngn l. ngt), som om han l. det vore en gud l. ngt gudomligt; numera särsk.: älska (ngn) blindt, avguda, tillbedja, dyrka (se DYRKA, v.1 2); stundom: framställa (ngn l. ngt) ss. i högsta grad underbar(t) l. förträfflig(t), höja (ngn l. ngt) till skyarna; förr äv. refl. Sedan las hon Lord Fredrics bref, hvaruti hon såg sig mera förgudad än någonsin. Chenon Heywood 3: 114 (1773). Huru vanligt är det icke, att man förgudar sig sjelf för sin vishet, sin rikedom, sitt anseende, sin höghet ..! Franzén Pred. 5: 37 (1845). En nyss förgudad konung omgifven af hat och smädelser. Topelius Vint. II. 1: 474 (1867, 1881). Denna hop, som först förgudat hans talang och nu var ursinnig öfver att se en dödlig i honom. Strindberg TrOtr. 2: 254 (1890). jfr ANTIK-, KONST-, SJÄLV-FÖRGUDNING m. fl. —
(II B o. 3, ävensom anm. sp. 2318) -GULNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr t. vergelben] (i vitter stil; föga br.)
1) intr.: gulna. Min säd förgulnar innan hon fått ax. Nicander 2: 310 (1820). När aspens löv i höstens vind förgulnat. Östergren (1923).
(II A) -GUNSTIGA. [efter ä. t. vergünstigen] (†) (godhetsfullt) förunna l. tillåta (ngn ngt). GR 26: 844 (1556).
Spalt F 2706 band 9, 1927