| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a α, β) -HATA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (†, Brask Pufendorf Hist. 220 (1680)); -are (†, Schroderus Waldt 60 (1616), Dens. Os. III. 1: 19 (1635)). [fsv. forhata; efter mnt. vorhaten; jfr ä. d. forhade, d. forhadt, p. pf. ä. t. verhassen, t. verhasst, p. pf.; jfr äv. FÖR-HAT]
1) nära (starkt) hat till (ngn l. ngt), hata (starkt); numera bl. (i sht i skriftspr.) i p. pf. ss. adj.: som är föremål för (starkt) hat, (starkt) hatad, avskydd. J skolen warda förhatadhe aff allom för mitt nampn skull. Mark. 13: 13 (NT 1526; Bib. 1917: hatade). Han giorde sigh förhatat aff hwar Man. Schroderus Os. 2: 542 (1635). Du .. förhater en sådan odygd. Hermelin DuFour D 3 b (1683). Tyskarne hade genom öfvervåld gjort sig allestädes förhatade. IllSvH 2: 71 (1876).
2) (†) bete sig fientligt mot (ngn l. ngt); förfölja (ngn); bekämpa, söka utrota (ngt). Han predicar nw troona som han fordom förhatat hadhe. Gal. 1: 23 (NT 1526; Bib. 1917: ville utrota). Then helige Mannen (Flavianus), som til en tijdh bleff föruthan Saak förhatat. Schroderus Os. 1: 790 (1635). —
-HATLIG040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), adj.; adv. -en (†, Lind (1749), Weste (1807)), -t (Nordforss (1805), Lindfors (1815)). (-elig(h) 1614—1811. -lig c. 1710 osv.) [avledn. till FÖR-HATA; jfr ä. t. verhässlich]
1) som är l. förtjänar att vara föremål för hat l. ovilja l. avsky; avskyvärd; odiös; (i högsta grad) motbjudande. AOxenstierna 1: 507 (1614). Man tyckte ingen ting vara .. förhateligare än sanning. Dalin Arg. 2: nr 13, s. 3 (1734; uppl. 1754: dummare). Jag är för henne troligen en högst förhatlig varelse. Knorring Ståndsp. 2: 4 (1838). Det var henne förhatligt att återvända till lifvet, .. därför att hennes vackra vårdröm var slut. Roos OsynlVäg. 113 (1903).
2) (†) intagen av hat l. ovilja l. avsky (gentemot ngn l. ngt). Om wj (dvs. adeln) lofwe för myckett (i bidrag till kriget), så befahre wj att bonden blifwer oss förhatelig. RARP 2: 20 (1633). Detta gjorde mig så förhatlig på vin, att (osv.). Nyrén Charakt. 80 (c. 1765).
(I 6) -HAVA, v.1 [fsv. forhava; efter mnt. vorhebben; jfr t. vorhaben, ävensom FÖRE-HAVA] (†)
1) förehava, företaga; förfara (se d. o. VIII). (Till dess) wij see hureledis j wile forhaffuadt medt her peder Canceler. GR 3: 222 (1526). Då denna mannen såg att hans ord intet giälde hoos Konungen, foor han till Biskopen och sade honom hwad nu för hades. Reenhielm OTryggv. 185 (1691).
(II 1 a ε) -HAVA, v.2 [fsv. forhava; jfr ä. d. forhave, överanstränga, mht. verhaben, hålla tillbaka, tillsluta] (†)
1) förskingra. (En kapten som) af Soldaternes Rotepenningar förhaft 1200 Dal. K:mt. MStenbock (1711) hos Loenbom Stenbock 2: 293.
2) förkasta; icke låta (ngn) komma i fråga (vid tilldelande av en förmån), hålla (ngn) tillbaka; stundom: avsätta. GR 18: 49 (1546). Bliffuer han en gång förhaffd och förskutin så må han aldrig tänckia och förmoda at han kan komma till Gunst igen. Schroderus HoffWäck. 22 (1616). Riddermarck Alm. 1691, s. 29.
3) [jfr sv. dial. (Södermanl.) förhavd, allmänt föraktad] förakta. Arffören. 1604, s. B 4 a. (Hon) vill icke af någon i Socknen blifva brydd, begrinad och förhafd. Lenæus Delsbo 211 (1764).
4) förtrycka, undertrycka, behandla (ngn) illa, trakassera, förfölja. Jesu saak, som här til aff the Öffuersta Presterna .. så swåra hadhe warit förtryckt, förhaffd och förmörckrat. LPetri ChrPina p 2 a (1572). Quinnan förhafuer sin styfbarn. ÄARäfst 103 (1596). VDAkt. 1666, nr 188. —
(II 3) -HEMLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [efter t. verheimlichen; till HEMLIG. Ordets anv. i sv. klandras i JournLTh. 1809, nr 55, s. 4] (i sht i skriftspr.) göra en hemlighet av (ngt). hålla (ngt) hemligt, hemlighålla, fördölja. Boëthius Naturr. 134 (1799). Han hjelpte henne att förhemliga följderna af ett i Mainz begånget felsteg. Ljunggren SmSkr. 2: 142 (1879). Odhner G3 1: 148 (1885). —
(II 3) -HESAD, p. adj. [till HES] (†) som blivit hes. När, i en Odes högstrålande sken, / Hjeltarnes bragder jag går att beprisa, / Lät ej min Sångmö, förhesad och klen, / Tralla en visa. Lenngren (SVS) 2: 401 (1809). —
-HETSA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), förr äv. -HITSA, -ning (numera bl. i bet. 3, Schultze Ordb. 1887 (c. 1755), Östergren (1923)). (-hets- (-tz-) 1558 osv. -hits- (-hijtz-) 1550—c. 1755. -hiss- 1545—1563) [jfr ä. d. forhidse, (ä.) t. verhitzen; med avs. på bet. 2 jfr äv. t. verhetzen]
1) (†) till II 1 a β, γ: göra (ngt) hett l. alltför hett, hetta upp; äv. refl.: hetta upp sig, ådraga sig för stark upphettning; i p. pf. äv. med adjektivisk bet.: (alltför) het; jfr FÖR-HETTA. När Hästen är nyskodder, rijdes hastigt, blijr hallt, och förhitsat i Hofwen. Rålamb 13: 137 (1690; överskrift). Förkylningar: Hvaraf komma de? af Förhetsningar. Thorild 4: 212 (1795). Då man sommartiden mycket förhetsat sig. Hartman Husläk. 16 (1828). Kindblad (1871).
2) (†) bildl., till II B: (upp)hetsa; (upp)-ägga; (upp)reta; i p. pf. äv. med adjektivisk bet. Szåå att .. thenn ene part emot thenn annen, thill Krijg, owilie, och åtskilnadt, forhissede bliffua. GR 17: 617 (1545). Den förhitsade inbildningen. Hoffmann Förnöjs. 355 (1752). Afzelius Sag. XI. 1: 147 (1868).
3) (numera föga br.) till II 1 c α, refl.: förivra sig, bli (alltför) het (i dispyt, polemik o. d.), förgå sig. Förhitza sig i disputerande. Serenius Ooo 1 a (1734). Kort före sin död förhetsar sig Hegel mot Gans på det mest ophilosophiska sätt. Bremer Brev 3: 155 (1849). PT 1904, nr 48 A, s. 3. —
(II 1 a β, γ) -HETTA l. -HETA, v. -ade. (-he(e)t- 1642—c. 1700. -hett- 1642—1706) [jfr ä. d. forhede (sig), d. dial. forhedet, p. adj.] (†) upphetta, göra (ngt) alltför hett l. varmt; äv. refl.; jfr FÖR-HETSA 1. Palmcron SundhSp. 122 (1642). Om en Häst hafwer sigh så förheetat att det feeta smälter honom i Kroppen. Rålamb 13: 178 (1690). Lacander Gyllenstierna 61 (1706).
Spalt F 2740 band 9, 1927