| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (†) tr.: gm att ligga på (ngt) fördärva (det). (Jag) förlågh .. Låårleden, så att ther vthi .. är wuxin en Ledaswamp. PJGothus Tål. A 4 a (1601). särsk.: ligga ihjäl (ett barn). Serenius (1741).
2) (†) tr.: hava otillbörligt samlag med (en kvinna), besova; äv. refl.: gm otillbörligt samlag (med ngn) förgå sig. I Skåne haffwer han (dvs. en gift ryttare) sig förlegatt och medh een hoorkona afflatt barn. VDAkt. 1667, nr 262. Det Quinfolcket som ähr hoos migh blefuet förleget. Därs. 1691, nr 234. Ihre (1769).
3) (†) tr.: gm att ligga kvar på ett ställe försumma att draga nytta av l. begagna sig av (ngt). Förligga tid och vind (vid en sjötransport). Loenbom Stenbock 3: 50 (1760).
4) (numera bl. handel.) intr.: förfaras l. fördärvas gm att länge ligga oanvänd l. icke brukas. Möller (1745). I privata förråd lär det ha inträffat, att varan (dvs. kornflingor) förlegat. SDS 1917, nr 262, s. 8. särsk. (†) om jakthund: bliva förlegad (se d. o. 3). Leijonflycht (1827).
Spalt F 2852 band 9, 1927