| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) -LITA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). jfr FÖR-LITAN, FÖR-LITEN, p. adj. (i skriftspr.) refl., stundom äv. intr.: sätta sin lit l. förtröstan till, förtrösta på (ngn l. ngt); lita på, sätta tro till (ngn l. ngt); med prep. på, förr äv. till (jfr uttr. förlåta sig på, som i nyare bibelöv. ersatts av förlita sig på); ofta i uttr. i förlitande på, i förtröstan på, i tillit till, i förtroende till. Girs G1 120 (c. 1630). (Inbyggarna) förlijtte sigh på sijn Fästning. Widekindi KrijgH 379 (1671). Förlita sig til en. Spegel 121 (1712). I Konstantinopel förlitar man på Englands och Frankrikes hjälp beträffande krigsskadeersättningen. NDA 1913, nr 74, s. 1. Bättre är att taga sin tillflykt till Herren än att förlita sig på furstar. Psalt. 118: 9 (Bib. 1917; Bib. 1541: förlåta sigh på Förstar). Dan. 9: 18 (Bib. 1917). Lagerlöf ChLöw. 57 (1925). —
-LITAN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). vbalsbst. till FÖR-LITA: förtröstan, tillit, förtroende; numera bl. i uttr. i (i sht förr äv. under) förlitan på. Sahlstedt (1773). Sätta förlitan på. Nordforss (1805). Ha förlitan till. Weste (1807). I förlitan på sin goda rätt. Verd. 1885, s. 283. —
-LITELIG. (†) avledn. till FÖR-LITA: som man kan göra anspråk på l. anlita. Befalningzmanens .. Adzscistans och förlitelige tillhielp. EkenäsDomb. 1: 109 (1646). —
-LITEN, p. adj. (-ij-) [participialbildning till FÖR-LITA] (†) förlitande (sig på ngt), förtröstande (på ngt); trygg. Linc. (1640; under fretus). Cavallin Herdam. 3: 111 (cit. fr. 1698). —
(II A) -LIVA, anträffat bl. i p. pf. n. -at. [efter t. verleiben; jfr LIV, kropp m. m. Anm. Ssgn införliva, ännu fullt levande, är uppvisad betydligt tidigare än det enkla ordet] (†) göra till ett (med ngt), inkorporera; äv. bildl. Schultze Ordb. 2754 (c. 1755). (A. Oxenstiernas) namn, nästan i våra minnen förlifvadt med Gustaf Adolfs. Gustaf III 1: 23 (1786). Meurman (1846; med hänv. till införlifva). —
(II 2 b) -LIVGEDINGA, anträffat bl. i p. pf. -edt. [till LIVGEDING; efter t. verleibgedingen] (†) utfästa livgeding åt (ngn), förse (ngn) med livgeding. Att hennes K:tt må blifve tilbörligen förlijfgedingedt och bemorgongåfvedht. OxBr. 1: 70 (1614). —
(II 3) -LIVLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till LIVLIG] (föga br.) göra livlig(are); förr äv.: giva levande gestalt åt. Den författare .. som .. söker försinnliga, förlifliga, kort sagdt, försköna det sedliga. Silverstolpe i SAH 2: 294 (1799). Till omvexling och förlifligande af berättelsen. Tegnér FilosEstetSkr. 385 (1808). (Att) åskådliggöra och förlifliga intrycket. 2NF 28: 1302 (1919). —
(I 1 e) -LJUD3~2. (föga br.) fonet. språkljud som omedelbart föregår ett annat; särsk. om glidljud. Suomi 1841, 4: 22. Därs. 1845, s. 319. (Den dövstumme får lära sig uttala) vokal med ett för- och ett efterljud. Nyström DöfstUndH 85 (1907). —
(II B) -LJUDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1, -er, -ljöd (Carlén Skuggsp. 1: 124 (1861, 1865) osv.), -ljödo, förr äv. -ljudde (Nordberg C12 2: 428 (1740), Adlerbeth Ant. 2: 318 (c. 1815)), -ljudit; förr äv. -LYDA. (-ljud- GR 21: 196 (1550) osv.; -lud- 1533—1563; -lyd- 1530—1706) [liksom d. forlyde efter mnt. vorluden l. t. verlauten. Jfr FÖRE-LJUDAS]
1) (numera knappast br.) refl., i uttr. låta sig förljuda (ngn gg förljudas), låta förstå, antyda, giva antydningar, utlåta sig, yttra sig; tala om; förr ngn gg opers.: det låter sig förljuda, det säges; numera bl. med prep. om l. med att-sats. (De) lata sig förlydha at the wela clandra for(berör)da godz vpunder sigh. GR 7: 181 (1530). Vij moste intet förlyda oss, som vore vij så bass, uthan tala modeligen och alffvarligen. RP 6: 434 (1636). Modren, läth sigh .. medh dhesse swåra och ogudachtige Ordh förliuda, hon wille (osv.). RelCur. 86 (1682). Det lät sig förlyda, att man snart .. wille .. till ett annat qvarter. KKD 8: 120 (1706). Erik lät .. förljuda sig, att han icke tänckte återvända. Botin Hist. 1: 194 (1789). Han .. låter sig .. någon gång förljuda om en odödlighet och lycksalighet, hvilken. .. Flensburg KyrklTal 263 (1877).
2) (i skriftspr., i sht i tidningsspr.) tr.: yttra, uttala, säga, omtala; numera nästan bl. opers. i pass.; förr ngn gg utan obj. med prep. om. Det förljudes att, man säger att, man hör, ryktet går att … Dhett (ville) ock .. förliudhas, att .. Kongen i Ungeren .. hafwer låthit afgå ordres till. .. RARP 6: 331 (1658). Som Ryktet wet förliuda. Börk Darius 775 (1688). Gustaf hade .. låtit förljuda om et allmänt Möte. Celsius G1 1: 316 (1746). Skall man tro hvad som förljuddes, så har han. .. Adlerbeth Ant. 2: 318 (c. 1815). Säg mig, hvad folk de förljödo sig vara? Lagerlöf HomOd. 169 (1908). Det förljudes bland folken, .. att du och judarna haven i sinnet att avfalla. Neh. 6: 6 (Bib. 1917).
3) (†) intr., opers.: det förljudes. Stiernman Com. 3: 489 (1667). Det vil förliuda, som vore expresser sände till Holland, at skynda på öfversändandet af .. troupper. HSH 10: 234 (1715).
4) (i skriftspr., i sht i tidningsspr.) ss. vbalsbst. -ande; i sht i uttr. efter l. enligt förljudande, enligt vad man hör berättas; äv. konkretare. SydsvD 1870, nr 113, s. 3. Detta och dylikt är emellertid ännu blott obestyrkta rykten, förljudanden, som få upptagas med försigtighet. VL 1895, nr 254, s. 2. —
(II 1 b β) -LJUDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 -er, -ljöd, -ljödo, -it. [jfr t. verläuten] (i högre stil, numera knappast br.) förklinga; äv. bildl. PoetK 1813, 1: 48. (Evangeliets kallelse) skulle, om den komme utan vidare beredelse, förljuda för döfva öron. Rudin 1Evigh. 2: 98 (1866, 1878). —
(II 1 b α) -LJUGEN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. [liksom d. forløjet efter t. verlogen, p. pf. med adjektivisk bet. av ä. t. verlügen, beljuga; jfr feng. forlogen, som vittnat falskt] (i vitter stil) lögnaktig; om person, förr äv. om sak. De Ehrlösze förlogne Menniskior .., som migh .. hafue ahngifuitt för E. f. N:de. UrkFinlÖ II. 1: 118 (1593). Oährlighe, falske och förlugne Böker. Schroderus Albert. 1: 33 (1638). Alla de förljugna (kvinnor), hvilka inte för allt i världen våga se sanningen i ansiktet. Berg Germ. 46 (1916).
Avledn.: förljugenhet, r. l. f. [efter t. verlogenheit] (ngn gg i vitter stil) egenskapen att vara förljugen, lögnaktighet. Siwertz Eld. 18 (1916). —
(II 3) -LJUMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till LJUM] (i vitter stil, föga br.) i pass. med intr. bet.: bliva ljum, svalna; bildl., i fråga om känsla o. d. Runius Dud. 1: 86 (c. 1710). Alltmer / Förljummas känslan för en högre ordning. Runeberg 1: 278 (1841). Koch Arb. 269 (1912). —
1) (†) göra mindre bitter l. skarp l. sträng, förmildra; hugsvala, skänka lindring. Columbus BiblW E 2 b (1674). Fast korsetz kalck går bitter in, / Han (dvs. Jesus) honom doch förliufvar. Kolmodin Dufv. 194 (1734). De förra (dvs. konsonanserna i musiken) förljufva de sednare (dvs. dissonanserna). Thorild 4: 136 (1794). De mörka ögonens liflighet hade antagit en skärpa, hvilken de förgäfves bjödo till att förljufva. Atterbom Siare VI. 1: 76 (1852).
2) göra behaglig l. angenäm, sprida behag över, försköna; i sht med avs. på tid, tillvaro, liv, mödor, arbete o. d. Möller (1790). Någon, hvars lif jag ville förljufva. Altén Iffland 24 (1797). Träds plantering och växters skötsel förljufvade mödans stunder. Ödmann ÅmVetA 1815, s. 15. Man .. (saknar) hos .. (”den arbetande mängden” i Norden) alltför ofta .. den omsorg för hvad som förljufvar och förskönar lifvet hvilken (osv.). Geijer II. 1: 38 (1825). Allt som förskönade och förljufvade tillvaron. Odhner G3 1: 405 (1885). En fest .., där .. (gästerna) förljufva sin matsmältning med att .. begabba sin värd. SD(L) 1904, nr 53, s. 5.
3) (†) med avs. på smak l. känsla: angenämt påvärka l. afficiera; refl.: angenämt påvärkas. Ibland det som förnöjer våra sinnen, är det oräkneligt som förljufvar vår smak. Modeer PVetA 1788, s. 14. Lehnberg Pred. 3: 4 (c. 1800).
4) (tillf.) göra ljuv l. ljuvlig. Hon .. med en blick, förljufvad / Af ömkan, på mig ser och sucka höres. CAKullberg i 3SAH 9: 137 (1894). —
(II 3) -LJUVLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till LJUVLIG] (föga br.) göra ljuvlig, genomtränga med ljuvlighet, förljuva. Bremer Dal. 123 (1845). Att man kan bli så förljuvligad av att tycka riktigt om någon. Lagerlöf Kejs. 15 (1914). —
(I 1 a) -LOCK, sbst.1, r. l. m. (†) pannlock? (Eng.) A woman´s foretop, (sv.) förlockar .. på qvinfolks hufvud-bonad. Serenius X 2 a (1734). —
(I 1 a) -LOCK 3~2, sbst.2, n. [efter nylat. præoperculum] zool. benämning på gällockets främre skiva (hos vissa fiskar). BFFries o. CUEkström hos Wright Fisk. 1 (1836). Stuxberg Fisk. 11 (1894).
Ssgr (zool.): förlock- l. förlocks-ben,
-fjäll,
-tagg. —
(I 1 d) -LOPP, sbst.1 [jfr mnl. voreloop, t. vorlauf]
1) (†) förelöpande; överbud vid auktioner o. d. Linc. (1640; under præcursus). (Lat.) Contraliceor .. (sv.) göra förlop, meer biuda. Därs. S 5 b.
2) [jfr t. vorlauf, om det vid brännvinsdestillation först avgående, fördroppar] i ssgn förlopps-olja30~20. tekn. förolja. LAHT 1881, s. 32. —
(II B) -LOPP04, sbst.2 [fsv. forlop(p), liksom ä. d. forlob av mnt. vorlōp, vbalsbst. till vorlōpen (se FÖRLÖPA); jfr d. forløb, t. verlauf] jfr FORT-GÅNG.
a) utlöpande, tilländagående; bl. i adverbiella uttr. med prep. efter, innan, inom. Innan 5 vickurs förlopp. RP 6: 217 (1636). Efter stilleståndets förlopp. Meurman (1846). Efter mer än tvåhundra års förlopp. Nilsson FestdVard. 117 (1925).
b) (†) ss. beteckning för en bestämd tidpunkt: utgång, slut; bl. i adverbiella uttr. med prep. till, vid. RP 4: 1 (1634). Arrendet upphör .. vid Arrende tidens förlopp. Rabenius Kam. § 173 (1825).
c) (†) tid, tidslängd. Emedan jagh nu eij på 5 åhrs förlopp haffuer niutet någon absolution. VDAkt. 1691, nr 8. Efter ett litet förlopp såg man sig i fru Elisabeths eget sköna hemvist. Almqvist Smar. 195 (1845).
d) (numera nästan bl. i Finl.) med tanke på tiden ss. en serie av på varandra följande moment: förflytande, gång, lopp. (Emedan) gräntzgatun gienom tijdens förlop igien wexer. Gustaf II Adolf 282 (1626). Två gånger inom förloppet .. af en dag. Cavallin (1875).
2) i fråga om handling l. skeende: försiggående, utveckling (från början till slut), gång; ofta: sätt varpå ngt har försiggått osv.; förr äv. närmande sig bet.: händelse(r), tilldragelser, inträffade omständigheter. Detta är sakens förlopp (det värkliga förloppet av saken). Det historiska förloppet av händelsen är mycket olika sagan därom. Krigets, stridens förlopp. Under förloppet av samtalet. RARP 1: 74 (1627). Därs. 172 (1632). Jag nekade icke min felaktighet, utan berättade sannfärdigt hela förloppet. Tegnér (WB) 8: 329 (1839). De psykiska förlopp som härvid ega rum hos skalden. Vasenius Världsb. 3 (1900). Händelsernas oväntadt sorgliga förlopp. Wulff Petrarcab. 238 (1905). jfr HÄNDELSE-, LIVS-, ORSAKS-, UTVECKLINGS-, VÄRLDS-FÖRLOPP m. fl. särsk. (i vetenskapligt fackspr.) om det sätt varpå ett visst fysiskt l. psykiskt skeende utvecklar sig (från början till slut); ofta: process. Berzelius Kemi 3: 54 (1818). De (i vattenkoppor) sjuka böra .. hålla sig inne under sjukdomens förlopp. Hartman Husläk. 294 (1828). Rydberg FilosFörel. 3: 111 (1878). jfr ERINRINGS-, GLACIATIONS-, INNERVATIONS-, NATUR-, SJÄLS-FÖRLOPP m. fl.
3) i sht. naturv. o. geogr. i fråga om läge o. form hos ett föremål som huvudsakligen är utvecklat i längdriktning: sträckning, riktning. Thorell Zool. 1: 88 (1860). Landsvägen, som i slingrande förlopp än närmar sig kusten .., än aflägsnar sig från densamma. AQuennerstedt (1903) i KKD 2: 118. jfr KÄRLSTRÄNGS-FÖRLOPP.
Spalt F 2864 band 9, 1927