FÖRLUSTELSE förlus4telse l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(i sht i skriftspr.) vbalsbst. till FÖRLUSTA 2, 3: roande, förnöjelse, nöje; äv.: glädje, behag. Det syns som Imagon haft omak för Lucas och tömt sin pung til hans förlustelse. Dalin Arg. 2: 150 (1734, 1754). Den fullkomligaste frihet rådde bland dem, äfven uti att skuffas och knuffas, till allmänhetens förlustelse. Wingård Minn. 5: 175 (1847). Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt. Pred. 10: 19 (Bib. 1917). — särsk. konkretare, om ngt som tjänar till att förnöja l. roa; nöjestillställning, nöje; lustbarhet. Dansen och förlustelsen fortsattes tills efter midnatt. Nicander Minn. 1: 201 (1831). Baler .. tillställdes … Sju plåtar .. var den vanliga afgiften, hvarföre ock dessa förlustelser icke besöktes af andra än de förmögnaste. KLilljebjörn Hågk. 15 (1838). Jag (kunde) icke .. deltaga i något gladt kamratlif, i hvars förlustelser ingingo sexor med punsch, kortspel o. s. v. De Geer Minn. 1: 41 (1892).
-PLATS. (mindre br.) nöjesplats. Stockholmsboernas talrikast besökta promenad- och förlustelseplats är den allmänt bekanta, mångbesjungna Djurgården. Thomée IllSv. 88 (1866). Sthm 3: 246 (1897). —
Spalt F 2890 band 9, 1927
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
