| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRMODA förmω4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmo´da Weste; förmòda Dalin), v. -ade (SvTr. 4: 70 (1523: förmodat, sup.) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er GR 1: 35 (1522), KKD 11: 10 (1703). ipf. -modde GR 1: 22 (1521), Runius Dud. 1: 3 (1709); -motte GR 1: 164 (1523). sup. -modt (-mott) GR 4: 68 (1527), Muræus Arndt 3: 89 (1648); -mode(d)t GR 11: 59 (1536), OxBr. 3: 27 (1618); -moet GR 10: 2 (1535); -modit GR 7: 44 (1530)); förr äv. (i bet. 4 d) FÖRMODAS, v. dep., anträffat bl. i pr. ind. sg. förmodes. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE (se d. o.), -ELSE (†, RARP 4: 276 (1649), Biberg 3: 489 (c. 1823: förmodelsevis)), -ING (†, GR 16: 446 (1544)), -NING (se d. o.).
1) (†) med efterställd att-sats ss. logiskt subj.: framstå (för ngn) ss. troligt l. sannolikt l. antagligt. Formoder oss atuj ju vele få offuerhonden j östersziön. GR 10: 107 (1535). VgFmT II. 6—7: 133 (1660).
2) hålla det för troligt l. sannolikt (att osv.), antaga, föreställa sig, gissa; ofta i fråga om ngt tillkommande: föreställa sig (ngt) skola troligtvis l. sannolikt inträffa, räkna med möjligheten av (ngt), vara beredd på (ngt), vänta, ana; äv. (med rumsadverbial): hålla (ngts) förhandenvaro l. förekomst (ngnstädes) för trolig, vänta att finna l. påträffa l. möta (ngt ngnstädes); stundom i uttr. som förmoda ngt av ngn (jfr 4), vänta att ngn skall göra l. ådagalägga ngt. Iach formoder at eder alle vel vetherligit ær (osv.). GR 1: 35 (1522). Alf. Sådant iagh aldrigh hadhe troodt, / Alg. Ey heller iagh aff them förmodt. Messenius Sign. 21 (1612). (Han) stod in på Seland innan någon det förmodade. Dalin Hist. 2: 84 (1750). Jag har anledning att förmoda, det man vid erhållandet af denna erfarenhet betjent sig af ett oxidulhaltigt salt. Berzelius Kemi 2: 370 (1812). Räds, att frestarn lägger snaran, / Där du minst förmodar faran. Ps. 1819, 210: 1. Denna farhåga är, som vi förmoda, onödig. VL 1899, nr 256, s. 2. — jfr O-FÖRMODAD, ävensom O-FÖRMODANDE, p. adj. — särsk.
a) (numera i sht i skriftspr.) med obj. (äv. refl.-pronomen) o. inf. Förmoondis tet wara epter eyen wilie ok behagh. GR 1: 56 (1523). Jag förmodar mig ega några anledningar till den tanken, att ett arf tillkommer mig. Almqvist AmH 2: 105 (1840). En annan stor hjältedikt, det angelsaksiska kvädet om Beówulf, har förmodats bero på svenska fornsånger. Schück SvLitH 1: 62 (1885).
b) i uttr. vara att förmoda (jfr 4 b), förr äv. vara till att förmoda, vara att hålla för trolig; vara att vänta; äv. (i sht förr): kunna väntas uppstå l. uppkomma. Skeer thet (dvs. att någon begår stöld) tridie gången, tå ähr thet teckn att ingen bättring är hoos honom till at förmodha. Lagförsl. 533 (c. 1606). Det var ju att förmoda att er son / Der hugg det vankades ock kunde stupa. Hagberg Shaksp. 3: 257 (1848). Böök ResSv. 127 (1924).
c) i p. pf. med adjektivisk bet.: som förmoda(t)s vara (ngt); förment; äv. (numera knappast br.) om arvinge, tronföljare o. d.: presumtiv. Weste (1807). Förmodad Thronföljare. Franzén Minnest. 1: 89 (1813). En förmodad licentia poetica. DaStud. 1918, s. 171 (rubrik).
d) (†) refl.: vänta (att ngt skall inträffa); vara beredd på (ngt). GR 3: 16 (1526). Hade wij jcke förmodhit oss atj så ther med skullen hastadt haffue. Därs. 7: 44 (1530). Ryssarna, som ej förmodade sig att denna omväg skulle tagas. Ekman Dagb. 119 (1789).
e) [möjl. delvis utgående från 4] hotande l. varnande: taga för givet (att osv.), icke vilja tro annat än (att osv.). Jag förmodar, att ni ej kommit hit, för att vara ohöflig. Dalin (1852; anfört under en bet. ”hoppas, förvänta sig”). Jag förmodar, vill förmoda, att du efter detta ej vidare infinner dig i vårt hus. Östergren (1923).
3) (†) (hava att) motse ankomsten av (ngn l. ngt) l. erhållandet av (ngt), (kunna) vänta; vänta på (ngn l. ngt), invänta; äv. med avs. på tid. Ey heller hade wij formoet szamma knecter ther offuer. GR 10: 2 (1535). The skulle snart förmoda breff om then kostgärd. Svart G1 16 (1561). War welkommen min gode wen, fast iagh icke hafwer nu förmodt tigh. Muræus Arndt 3: 89 (1648). Marchera ått Malmö, och der vidare Hans Maij:tz andre order förmoda. VDAkt. 1658, nr 186. Jagh förmodar änn then dagh / Tå jagh honom til behag / Skal ett tacksamt offer reda. Ps. 1695, 53: 4. — särsk. i uttr. vara förmodandes (jfr 4 b).
a) med aktiv bet.: vänta (ngn). Att man nu är konungen förmodendes. RA 3: 164 (1593). OxBr. 10: 138 (1639).
b) med pass. bet.: (kunna) väntas. Vm Bärend wann Mälen .. förmodendis är till Lubko. GR 8: 263 (1533). OxBr. 1: 121 (1619).
4) (†) tro att man har (ngt) stående i utsikt för sig l. att man kommer att utsättas för (ngt); vänta sig l. emotse (ngt); ofta närmande sig l. övergående dels i bet.: frukta för (ngt), oroa sig för (ngt), befara, dels i bet.: hoppas, göra sig förväntningar l. förhoppning(ar) om (ngt); äv. refl.: vänta sig (ngt); ofta i uttr. förmoda (sig) ngt (ut)av ngn (jfr 2), stundom förmoda sig ngt till ngn, vänta sig ngt av ngn. Hwar och en sigh intet annat förtröstade och förmodde, än Nådh .. aff H. May.tt. GR 1: 22 (1521). Huad wij thedann j frå formodendis vorde och venta skole. GR 9: 322 (1534). Eij heller schall h. K:t förmode, att vi någedt offtere vele bekymbre h. K:t therum. RA 2: 102 (1563). Förmodandes at thetta mitt welmeenta arbete hoos edher och andra myckin Frucht skaffandes warder. Rothovius 1Pred. A 1 b (1623). Huarken Gouverneurn eller soldaterne hafve sigh so hastigt een sodan attaque förmodadh. OxBr. 8: 37 (1631). (I) förmoden .. af mig, och begiären något som jag vtom min Herr Faders vilja intet gifva kan. Humbla Landcr. 91 (1740). Fryxell Ber. 3: 101 (1828). — särsk.
a) i uttr. hava (att l. till att) förmoda, hava att vänta sig. Man haffuer ther åff (dvs. av en skärmytsling) intit formodha vtan dödhamen och såra. GR 8: 39 (1532). RP 8: 2 (1640). Vij hafva thet värsta att förmoda. Därs. 254.
b) i uttr. vara (jfr 2 b), stå att förmoda(s), vara, stå till förmodandes, vara förmodande(s) (jfr 3 slutet), vara att vänta. GR 2: 56 (1525). Intet annadt stodh till förmodandes än (osv.). Svart G1 18 (1561). Brahe Kr. 53 (c. 1585). Ingen fahrligheet syntes mera wara förmodande. Petreius Beskr. 2: 162 (1614). Än mindre var att förmoda någon nytta med dessa underhandlingar. Hallenberg Hist. 3: 57 (1793).
c) i uttr. hava ngt förmodande, hava att vänta sig ngt. Ty när som han stelte sig emot någon kärlig, nådigh och wenligh, tå hade then wiszerligen förmodande aff honom högste ogunst och onåde. Petreius Beskr. 2: 41 (1614). — jfr: Så att wij aff wåre granner the Danske, inthet godt haffwe till att förmodendhe. GR 18: 733 (1547).
d) dep.: hoppas. Jagh ähr dermedh belathen och förmodes att snart få mitt budh tillbaks igen. OxBr. 3: 12 (1613). Doch förmodes jagh dett besta. Därs. 30 (1620). Därs. 48 (1623).
Spalt F 2948 band 9, 1927