| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRMÖRKA förmœr4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmö´rka Weste; förmö`rrka Dalin), v. -ade ((†) -er, -te, -t Tegel G1 2: 387 (1622), Muræus Arndt 4: 191 (”291”) (1648)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (äv. konkretare, föga br., PPGothus Und. B 3 a (1590), Atterbom Siare 4: 182 (1847)).
beröva (ngn l. ngt) ljus l. belysning, göra mörk; i pass. (stundom refl.) ofta med intr. bet.: bliva mörk; jfr OFÖRMÖRKAD.
1) i eg., fysisk mening samt i bild. Pelarne (skola) stå hart in på muren så att the icke förmörckie the andre rumen. HB 1: 200 (1572). Då förmörkade en myckenhet pilar sielfva luften. Ehrenadler Tel. 836 (1723). Förskingra de moln som förmörkat dess förr fryntliga panna. Polyfem I. 4: 3 (1810). Plötsligt förmörkades den lilla dörröppningen af en herskaregestalt. Nyblom Hum. 120 (1874). Fyren .. skulle .. förmörkas öfver landgrundningarna. PT 1904, nr 74 A, s. 3. Himmeln förmörkades af moln. WoH (1904). särsk.
a) i fråga om en himlakropp; vanl. om den företeelsen att himlakroppen undanskymmes av (skuggan av) en annan himlakropp. J the dagar .. skal solen förmörkias, och månen skall icke giffwa sitt sken. Mark. 13: 24 (NT 1526). När Klockan är 1. och 48. m. F. är Månan heel förmörckat. Herlicius Alm. 1642, s. 36.
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) om ögon l. syn(förmåga): göra skum l. blind, förr äv.: blända; i pass. med intr. bet.: bliva skum l. blind, förr äv.: bländas. Vgglors Ögon förmörkas i Dagzliwset. Palmcron SundhSp. 329 (1642). Tårar runno från hennes förmörkade ögon. Bremer Grann. 2: 256 (1837). Östergren NDikt. 109 (1879).
c) (numera bl. tillf.) färga (ngt) mörkt; förr äv.: svärta l. dyl. Kyrkian (blev vid eldsvådan) aff rök innantill endels förmörkad. BtFinlH 4: 383 (1569). Se frändernas blod förmörkar mina händer. Fröding Stänk 128 (1896).
2) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk.
a) (†) med avs. på glans, ära, förtjänst l. i allm. ngt som lyser l. strålar för uppfattningen: fördunkla, undanskymma, bringa i glömska. The Odygder, hwarigenom Trajani Dygder woro förmörkade. Schroderus Os. 1: 506 (1635). Nu framträder en .. dristigare eller lyckligare äfventyrare, som förmörkar hennes förtjenst. Wallin Rel. 1: 20 (1810).
b) (numera föga br.) med avs. på framställning, uppfattning, mening o. d.: göra mörk l. dunkel l. otydlig l. obegriplig o. d.; med avs. på sanning o. d.: fördölja, förvanska. (De) haffua forfalskat och formörkat gudz ordh medh theras scriffuelse (dvs. skrifter). OPetri Clost. E 2 b (1528). Gudz oforfalskade kennedom .., som då formörket var. RA 1: 673 (1560). RB 14: 9 (Lag 1734). Alla försök till teodicéer, säger Almqvist, hafva blott förmörkat frågan. Sylwan SvLit. 17 (1903).
c) (i högre stil) med avs. på förstånd, intelligens o. d.: omtöckna; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: omtöcknad, höljd i andligt mörker. Förnufftet är igenom Syndafallet jämmerligha förmörckadt. L. Paulinus Gothus MonPac. 22 (1628). Wisén Oden 5 (1873). Hans af sjukdom förmörkade tankekraft. De Geer Minn. 2: 253 (1892).
d) (i sht i vitter stil) göra (ngt) mindre ljust l. lyckligt l. hoppfullt o. d.; i sht i fråga om sinnesstämning l. lynne: fördystra, samt i fråga om framtid(sutsikter): göra mörkare l. mindre lovande. (Dessa) Hennes M:tts lycksaligheter (äro) icke ringe förmörkede genom 14 åhrs enkeståndh. AOxenstierna 1: 622 (1626). Det grymma och långsamma lidande, som förmörkade .. (Anna Maria Lenngrens) sista år. Franzén Minnest. 1: 253 (1818). Mitt lynne, bäste Brinkman, blir med hvar dag mer och mer förmörkadt. Tegnér (WB) 5: 387 (1825). jfr: Emellertid förmörkades den politiska horisonten allt mer och mer. De Geer i 3SAH 1: 112 (1886).
1) till 1.
a) i allm. Ju. större. Lius. ju. swartare. Förmörkelse. Runius Dud. 2: 99 (1699). Fyrskenet skall ändras från fast till intermittent sken med två tätt på hvarandra följande förmörkelser vid pass hvar 10:de sekund. SD 1900, nr 42, s. 4.
b) (ordets huvudanv.) till 1 a. Total, partiell, ringformig förmörkelse. En förmörkelse inträffar, förr äv. sker. Luth Astr. 33 (1584). Solens och Månens Förmörckelser (giva) bredhe widh annan, olycka och så Pestilentziske Siukdomer tilkenna. Berchelt PestOrs. A 8 b (1589). På thetta Åhret 1642. blifwa 4. Förmörckelser: Twå vthi Solen, och twå vthi Månen. Herlicius Alm. 1642, s. 35. KKD 3: 123 (1706). jfr MÅN-, SOL-, TOTAL-FÖRMÖRKELSE.
2) till 2; i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.
a) (†) till 2 a; konkretare: tillståndet att vara fördunklad, förnedring. Dalin Arg. 2: 198 (1734, 1754). (Att) updaga återigen det Svenska Namnet ifrån den dystra förmörkelse, som det på et halft sekel måst undergå. Björnståhl Resa 3: 20 (1777).
b) (†) till 2 b; konkretare: tillstånd av obegriplighet l. förvanskning. LPetri Kyrkiost. 33 a (1566). Til at giöra villervalla och förmörkelse i meningarne. Lundberg Paulson Erasmus 39 (1728). En förmörkelse af den historiska sanningen är föga (dvs. knappt) möjlig. Geijer i SvLittFT 1834, sp. 788.
c) (numera knappast br.) till 2 c: tillstånd av andligt mörker, brist på förstånd l. dyl.; äv.: obskurantism, fördummelse l. dyl. (Eva) bortmiste (genom fallet) sitt retta förståndh, och igenbekom helwetes förmörckelse och alt oförståndh. Bullernæsius Lögn. 133 (1619). (Klostren) dessa förmörkelsens fästningar. Rydberg RomD 136 (1874, 1877).
d) (numera knappast br.) till 2 d: förhållande l. tillstånd av dysterhet l. nedslagenhet, förr äv. av olycka o. d. Gud .. bewara .. wårt kära Fädernesland för all andelig och timmelig Förmörckelse. Riddermarck Alm. 1699, s. B 1 a. En af honom ännu aldrig känd förmörkelse kom öfver hans själ. Bremer Nina 826 (1835). Atterbom Siare 4: 182 (1847).
Ssgr: förmörkelse-kappa. (†) till FÖRMÖRKELSE 1 a: osynlighetskappa. Den lilla halfguden Ryktet, skänkte mig en förmörkelse-kappa, som giorde mig osynlig. Dalin Arg. 1: 98 (1733, 1754).
-linje. astr. till FÖRMÖRKELSE 1 b: linje som betecknar centrum av en på jordytan förlöpande (sol)förmörkelse. Förmörkelselinien förlöpte .. genom Labrador, Norra Spanien, Algier, Tunis, Tripolis och Egypten. KBohlin i VetAÅrsb. 1906, s. 182. jfr: (Ekliptikan) kan öfversättas med ”förmörkelselinien”. VerdS 16: 9 (1889).
-variabel, r. astr. till FÖRMÖRKELSE 1 b: föränderlig stjärna vars ljusändringar förorsakas därigenom att en annan kring densamma kretsande stjärna tidvis skymmer bort henne. Den först kända af förmörkelsevariablerna, Algol. 2NF 31: 681 (1920).
Spalt F 2990 band 9, 1927