| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRNÄMLIG förnä4mlig l. fœr-, ngn gg -näm4-, i Sveal. äv. 032 (förnä´mligast (superl.) Weste; förnä`mmligg Dalin), adj. -are ((†) -ligest (superl.) GR 11: 131 (1536), RP 3: 238 (1633; adv.); -ligist (superl.) GR 8: 142 (1532), Därs. 21: 390 (1550); -ligst (superl.) Svart G1 1 (1561), Stiernhielm Lycks. 5 (1650, 1668), JGOxenstierna 4: 84 (1815; adv.; i vers); — adv. superl. -ligaste Muræus Arndt 1: 107 (1647)). adv. = (i bet. 2 b, †, Schroderus Liv. 398 (1626), Spegel GV 71 (1685)), -A (i bet. 2 b, †, 1Tim. 1: 16 (Bib. 1541), Schenberg (1739)), -AN (i bet. 2 b, †, Rudbeckius KonReg. 212 (1615), Prytz MStenbock E 4 a (1633)), -EN (i bet. 2 b, GR 18: 590 (1547) osv.), -T (numera bl. i bet. 3 o. 4, Cavallin Herdam. 3: 205 (cit. fr. c. 1690; i bet. 2 b), Hahr ArkitH 398 (1902; i bet. 4)).
α) (i sht i vitter stil) präktig, lysande, utmärkt, förträfflig; jfr FÖRNÄM 1 a α. Han .. (lät) förnemlighe Bygningar j Stadhen tilpynta, som war Rådhuset, Speelhuuset och Skådeplatzer. Lælius Bünting Res. 2: 63 (1588). Hans förnemblige bedriffter. Emporagrius LTorstenson 7 (1651). Itt förnämbligt uhrwärck. Bolinus Dagb. 14 (1666). Ingen av Asa-Tors bragder synes förnämligare än den, som han utförde, när han kastade ut fjällmassorna. Lagerlöf Holg. 2: 388 (1907). — (†) Ett godt råd, hurusom äfven jag på bästa sätt skulle kunna blifva en storhet, mig till förnämligt gagn. Ridderstad SDikt. 1: 394 (1855).
β) (i sht i vitter stil) av högt anseende l. hög rang; jfr FÖRNÄM 1 a β. Schroderus Os. 1: 460 (1635). Men nu har denne (dvs. Kristus) fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre löften. Ebr. 8: 6 (Bib. 1917). — i numera obr. anv. Alla söndaghar och förnemligha helghedaghar. Rudbeckius Kyrkiost. 3 (c. 1635). En namnkunnig och förnämlig Bönedag skulle årligen hållas den sista Januarii. Bælter Cerem. 288 (1760).
γ) (numera föga br.) viktig, betydelsefull, framstående; jfr 2. Skrift är en ibland the förnämlighaste Nyttigheter. Bureus KonStyr. A 3 b (1630). Munkbron, ett af hufvudstadens mest besökta salutorg .. kalladt .. Örebrohamnen, .. efter en af hufvudstadens förnämligaste tillförselorter. VLS 11 (1884). Teologien (spelar) i våra dagar .. (icke) någon förnämligare roll inom kulturlifvet, i stort taget. SvTidskr. 1893, s. 613. Sjöfarten på .. (Östersjön blev) ett allt mera förnämligt led i världssamfärdseln. Svensén Världsv. 17 (1908). — i numera obr. anv. Så bör honom (dvs. rikskanslern) och öfwersee alle andre förnemlige handlingar som i Cantzelijt stälte blifwa. Lagförsl. 281 (c. 1606). (Läsaren av denna bok) skal .. mestadeels finna all then rettelse, som honom fyllest göra må på alla förnemliga spörsmål .., som j thenna materia om Kyrkioseder infalla kunne. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 1 b (1587).
b) om person.
α) (†) gm duglighet l. dyl. överträffande andra; jfr FÖRNÄM 1 b α. En förnemblig och beskedelig man motte blifve förordnet til öfverste tygmestere. RA 3: 168 (1593). Kong Vikar war en god Krigzman, och hade monga förnemliga kempar med sig. Verelius Götr. 33 (1664). Helge .. var en mycket förnämlig man, tapper och oförskräckt i krig, men mild och vänlig mot sina vänner. Fryxell Ber. 1: 25 (1826).
β) av hög rang l. högt anseende l. stort inflytande; jfr FÖRNÄM 1 b β; numera nästan bl. i komp. Ther komme till honom the förnemligeste aff alle socknar. Svart G1 17 (1561). Staden Schiras (styres) aff een förnembligh Förste benembdh Sultan Karathan Oszman. Kiöping Resa 60 (1667). Efter gudstjensten var vanligen stor mottagning i hans eget rum af stadens förnämligare borgare. Böttiger 6: 21 (c. 1875). Salutberättigad person saluteras ej, när samma nationalitet tillhörande salutberättigad person, som är förnämligare eller har högre rang, är tillstädes. SFS 1908, nr 17, s. 2. — (†) substantiverat: förnäm person. Brahe Kr. 42 (c. 1585). Alexander, en förnämnligh ibland the Etolier. Schroderus Liv. 490 (1626).
a) (†) ss. adj.; ofta svårt att skilja från 1 a γ. GR 8: 142 (1532). Thenne äre .. the fornemligeste stycker ther handlades vdi samma herredagh. Svart G1 134 (1561). Chemien är en förnämlig del af den allmänna Physica Experimentalis. Gadolin PVetA 1786, s. 23. — särsk. i superl., om person: förnämst. Christus Iesus är kommen j werldena til at frelsa syndare, jbland hwilka iagh är then förnemlighaste. 1Tim. 1: 15 (Bib. 1541; NT 1526: then fremste). Sturzen-Becker 1: 6 (1861).
b) ss. adv.: huvudsakligen, väsentligen, i främsta rummet, i synnerhet, framför andra, framför allt, först o. främst; numera nästan bl. (mindre br.) i superl. Förnemlighast gåår hans Prophetia emoot Edom eller Esau. FörsprOb. (Bib. 1541). Vår saak stood förnämpligen på två artickler. GR 21: 389 (1550). Hörsamhet och ansehende bör en knechthöfwedsman förnemligen hafwa hos sine knechter. Gustaf II Adolf 48 (c. 1620). Lavoisier .. ansåg syret såsom den kropp, hvaraf .. (syrornas) natur såsom syror förnämligast determinerades. Berzelius Kemi 2: 552 (1812). Folket förblef dock förnämligen det, hvartill dess natur bestämt det, ett herdefolk. Bremer GVerld. 5: 66 (1862). Stjärngossarna, som förnämligast på trettondedagen gå omkring med Betlehemsstjärnan. Nilsson FestdVard. 159 (1925). — särsk. i numera obr. uttr. i vilka superl. ingår. Det går mig förnämligast an. Serenius Kk 3 b (1734). Förnämligast Sverge och äfven de andra staterna ville ej lemna .. (Bremen) åt Danmark. Fryxell Ber. 8: 73 (1838). särsk. i förening med liktydigt ord l. uttr. Doch så, at Församlingens gagn och goda, förnemligast och för all ting, .. sökes och ansees. Kyrkol. 19: 8 (1686). Först och förnemligast. Serenius (1741).
3) (numera föga br.) om person: av hög börd l. samhällsställning, förnäm (se d. o. 3); om sak: som är utmärkande för l. tillhör l. har avs. på förnäm(a) person(er). Högbemelte Konung Götstaff .. är .. af then äldste, ypperste och förnemligste adeligh och riddelig slecht her i Rijkit född och boren. Svart G1 1 (1561). Twenne Ädle, Wälborne, Höge och Förnämblige Personers Bröllopz-Fäst. Chronander Bel. (1649; i titeln). Ännu i förgår prisade man kring alla förnämliga middagsbord vid falernen kejsarens (dvs. Domitianus’) vishet. Rydberg RomD 170 (1892). (Bondello) var en dominikan af förnämlig familj. PT 1913, nr 243 A, s. 3. — särsk. (†) i titulaturer; jfr FÖRNÄM 3 slutet. AJGothus ThesEp. 2: 79, 82 (1619; anfört ss. epitet till bl. a. kungliga och furstliga kammarsekreterare och mera ansedda borgare). Rafuell pålsson förnembligh handelzman ifrån Härnösand. ÅngermDomb. 1646, fol. 26. BoupptSthm 31/3 1671.
4) (i sht i vitter stil) bildl., om sak: förnäm, fin, elegant; stundom närmande sig bet.: värdig, ädel, stilfull; jfr FÖRNÄM 5 slutet. Utmed Alster-floden äro något förnämligare sommarboningar. Rydqvist Resa 310 (1838). Hufvudgården .. utbildas enkelt och förnämligt. Hahr ArkitH 398 (1902). Stora torg (i Kristianstad) är .. en sällsynt förnämlig och tilltalande plats. Böök ResSv. 48 (1924).
1) till 1. särsk.
a) (numera knappast br.) till 1 a β. Flera orter i gamla Sverige hade äfven sina heliga ställen och offerhus .., fast de ej voro i lika förnämlighet med det Upsaliska. Dalin Hist. 1: 186 (1747).
b) (†) till 1 b β. Englarnas Förnemligheet. Schroderus Os. 2: 305 (1635). särsk. i uttr. eder förnämlighet, ss. tilltal. Reenhielm OTryggv. 157 (1691; isl. gaufugleikur ydar).
2) (numera knappast br.) till 3. Hennes förnämlighet är ej besvärlig för dem, som hon omgås med. Dalin Arg. 2: 114 (1734, 1754). särsk. konkret, om person. Östergren (1923).
3) till 4. Till ”öfvertåg” (dvs. överdrag, näml. till en paradbädd) använde man alt efter gemakets större eller mindre förnämlighet olika slags tyg. Böttiger Drottnh. 80 (1889).
Spalt F 3030 band 9, 1927