| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRPANTA förpan4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förpa´nta Weste; förpànnta Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING, -UNG (†, GR 13: 163 (1540)); -ARE (se avledn.).
om pantsättning (av såväl fast som lös egendom) genom överlåtelse till besittning, införsel; numera bl. dels i fråga om utländska l. ä. sv. förh. om pantsättning av (del av) land, av statsinkomster (tullar o. d.), dels kam. i fråga om ä. sv. förh. om kronans pantsättning av gods l. räntor (från krono- l. skattehemman) o. om pantsättning (l. under form av pantsättning skedd, maskerad försäljning l. avsöndring) av jord som bl. under vissa villkor l. överhuvud icke fick försäljas l. styckas, ss. frälsejord l. viss grundskatteskyldig jord.
1) lämna (ngt) ss. pant l. upplåta panträtt i (ngt), pantsätta. GR 4: 14 (1527). Därs. 11: 60 (1536). Nu förpantar man jord, hus eller tomt, til flera än en (osv.). JB 9: 5 (Lag 1734). Kongsgårdar och Krono-Räntor, som för (dvs. före) år 1700 äro förpantade. PH 5: 3488 (1752). Låta .. förpanta Konungens silfkannor och andra klenodier. Hallenberg Hist. 3: 367 (1793). Kungsgårdar och Kungs-Ladugårdar .. må Konungen icke utan Riksens Ständers samtycke genom försäljning, förpantning eller gåfva, eller på något annat sätt, Kronan afhända. RF 1809, § 77. I juni 1803 afslöts konventionen, enligt hvilken Wismar på 100 år förpantades till hertigen af Mecklenburg-Schwerin. IllMilRevy 1898, s. 148. LAHT 1900, s. 31. — särsk. (numera knappast br.) mer l. mindre bildl.: sätta (ngt) i pant. GR 13: 163 (1540). Jag förpantar heder och ära på, att (osv.). Zeipel Set. 2: 275 (1847).
2) (†) taga l. erhålla (ngt) ss. pant; stundom i uttr. förpanta sig ngt. ConsAcAboP 2: 278 (1661). Sätesgårdar och Konungz Godz, som .. under förpantning eller Arrende besittias. Kyrkol. 19: 16 (1686). Adlen .. förpantade sig skattegods. Hallenberg Hist. 4: 569 (1794; efter handl. fr. 1617). Oscar II I. 2: 179 (1859, 1886).
3) ss. vbalsbst. -ning, motsv. 1 o. 2, konkret: pant; särsk. om pantsatt kronoegendom l. om pantsatt (l. under form av pantsättning försåld) frälseegendom, förpantningsgods, samt om under form av pantsättning avsöndrad jordlägenhet, förpantningslägenhet. 2RARP I. 2: 106 (1720). Det, som utan viss ock fullgod förpantning blifvit utlänt. VDAkt. 1737, nr 390. Innehafvare af jordafsöndringar .. eller af förpantningar. SDS 1900, nr 283, s. 2. — jfr GODS-, KRONO-FÖRPANTNING.
Anm. Rörande den allmänna brukligheten av särsk. förb., ssgr o. avledn. jfr ovan.
(3) -HAVARE. (numera knappast br.) = -INNEHAVARE. 2RARP 4: 402 (1727). Arrendatorer och förpantningshafvare af Kongsgårdarne i Skåne. PH 5: 3213 (1752). —
-RÄTT, r. l. m. rätt enl. vilken egendom innehaves ss. pant; nyttjanderätt till förpantad egendom. Botin Hem. 2: 123 (1756). Allenast genom förpantningsrätt eller annan upplåtelse utan eganderätt möjliggjordes (efter 1740) afsöndringar (från hemman). LAHT 1900, s. 34. PT 1913, nr 99 A, s. 4. —
-TID. —
-VILLKOR ~20, äv. ~02. —
(3) -ÄGARE. Iag är förpantningzägare af et Säterie och der underliggande Frälsehemman. VDAkt. 1737, nr 74. Förpantningsegaren, f. d. soldaten K. G. J. PT 1912, nr 102 A, s. 3.
1) (numera bl. tillf.) till 1: person som lämnat pant, pantgivare, pantägare. Dalin (1852). Östergren (1923; angivet ss. sällsynt).
2) [jfr motsv. anv. av t. verpfänder] (†) till 2: person som värkställer utmätning. FörordnVthlag. 1668, s. B 1 a.
3) (†) till 3: förpantningsägare. Swedberg Schibb. 250 (1716). Tersmeden Mem. 4: 187 (1763). Förpantaren J. J. ..; f. 1856. Sjöström GbgNatLund 491 (1907).
Spalt F 3058 band 9, 1927