| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-RÄNNA, v. [fsv. forränna sik, springa för långt; jfr d. forrende o. t. verrennen] (†)
1) till II 1 a α l. (ss. intr.) till b γ: ränna l. löpa bort från (ngt); äv. intr.: ränna l. löpa bort. (Han) förrände ått Flötesund. Svart G1 33 (1561). Tå Biuggen så förrände gården. Därs. 34.
2) (†) till II 1 c α o. β, refl.: löpa allt för långt; i överförd anv.: gå för långt, förgå sig. Ernhoffer Ench. 63 b (1591). HSH 12: 155 (1599). Alla saktmodige tro, att herrar patrioter förränna sig denna riksdagen och därigenom sätta vapnen i K. M:ts hand. CAEhhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 212. Flankör-befälhafvaren tager sig dock till vara att icke förränna sig. Hazelius Förel. 358 (1839). särsk. i överförd anv., i uttr. förränna sig på ngn, stöta l. förtörna ngn. SLaurentii Ridd. D 4 a (1622).
3) till II 1 a γ l. (ss. refl.) c γ: överanstränga l. fördärva (varelse) gm att låta den löpa alltför häftigt l. våldsamt; ss. refl.: överanstränga l. fördärva sig gm att löpa alltför häftigt l. våldsamt. SvFolkv. 1: 321. ÅngermDomb. 1647, s. 109. När en Häst hafwer förrent sigh eller fördruckit. Rålamb 13: 152 (1690). —
(II B) -RÄNTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., -ning. [liksom d. forrente efter mnt. vorrenten l. t. verrenten. Bet. 4 utgår direkt från t.]
1) betala (fastställd) ränta på (ett lånat pänningkapital o. d.); med saksubj. vanl.: giva l. inbringa (god l. skälig) ränta på (nedlagda anläggnings- o. driftskostnader l. i pänninganstalt l. i fastighet o. d. placerat pänningkapital), äv. (i fackspr.): inbringa (en så l. så stor summa) i ränta l. årlig avkastning; ss. refl.: giva (god l. skälig) ränta, ”ränta sig”; äv. i bildl. anv. Han har svårt att förränta sina skulder. Lånet skall förräntas med l. till 5 % Huset förräntar 100000 kronor. Har du placerat dina pängar, så att de förränta sig? GR 11: 360 (1537). Stommen som åhrligen vthi reeda penningar forräntar twå och trettyo dlr silf(ve)rmynt och sexton öra. VDAkt. 1675, nr 211. (Postsparbanken skall) emottaga penningar, de samma förränta och genom räntas läggande till kapitalet ytterligare förkofra. SvAlm. 1884, s. 41. Rydberg KultFörel. 2: 159 (1885; bildl.). Man fordrar .., att statens jernvägar skola förränta det i dem nedlagda .. kapitalet. VL 1894, nr 97, s. 6.
2) refl., stundom äv. i pass. med intr. bet., om pänningkapital innestående i pänninganstalt o. d.: öka sig l. växa därigm att räntan lägges till kapitalet. Under denna långa tid stod kapitalet och förräntade sig. Beloppet får förränta sig, får stå på förräntning, tills summan 1000 kronor är nådd. Östergren (1923).
3) (numera i sht i fackspr.) göra (ett pänningkapital) räntebärande; placera l. insätta (ett pänningkapital) mot ränta. (Myndlingens) redbara penningar skal förmyndaren så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas. ÄB 22: 4 (Lag 1734). Den säkerhet, mot hvilken läroverket tillhöriga medel äro förräntade. FFS 1872, nr 26, s. 28. Björkman (1889).
(I 1 e) -RÄTT3~2, r. l. m.
1) i fråga om måltid med bl. två rätter: första rätt, motsatt: efterrätt. Vi hade gås till förrätt och äppelkaka till efterrätt. (Jag) äter: antingen getkött till förrätt och potatis till desert, eller tvärtom. Castrén Res. 2: 363 (1847).
2) vid större måltid: (lättare) rätt (anrättning) som ätes före huvudrätten (steken) o. efter soppan. Nordforss (1805). Hagdahl Kok. 55 (1879).
Spalt F 3107 band 9, 1927