| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKONA förskω4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försko´na Weste; förskòna Dalin), v. -ade; se för övr. SKONA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, GR 1: 25 (1521)), -ING.
1) (numera knappast br.; se dock b) skona (ngn); behandla (ngn) skonsamt l. mildt; förr äv. med sakobj. GR 10: 48 (1535). Han sade tå strax til honom sig gerna förskona hans hals. Svart G1 61 (1561). Förskona Magan, thet skal mitt rådh wara. Bondepract. C 7 a (1662). (Den livdömde) ville alls icke förskonas till lifvet. De Geer Minn. 1: 140 (1892). — särsk.
a) (†) i uttr. förskona med ngn, vara skonsam mot ngn, visa ngn skonsamhet. GR 18: 845 (1547). Så haffve vij nu gunsteligen förskonedt och fördragett medt them i then motte. Därs. 20: 208 (1549).
b) ss. vbalsbst. -ing (förr äv. -else); numera bl. (fullt br.) i uttr. som bedja, tigga om förskoning; (dömas, straffas) utan förskoning o. d.; förr äv. övergående i bet.: skonsamhet, mildhet (ss. en stadigvarande egenskap). GR 1: 25 (1521). Tu .. regerar oss medh mykin förskoning (dvs. skonsamhet). Vish. 12: 18 (Bib. 1541). Vtt Aff fortuna, / Vardth Jagh dreffven aff, / vthan förskoning / J thett vildha haff. Visb. 1: 285 (c. 1620). Oscar I Straff 46 (1840). Cavallin (1875).
2) låta (ngn l. ngt) slippa undan (ngt visst); särsk. i förb. med prep. för l. från (förr äv. av l. med): låta (ngn l. ngt) slippa ifrån att utsättas för l. undergå (ngt). På thett wåre Vndersåther .. med sådantt Roff .. motte förschonede bliffwe. GR 17: 95 (1545). RP 6: 425 (1636). Bælter JesuH 6: 444 (1760). (Sverge och Norge) hafva (sedan sin förening) varit förskonade för krig och andra svårare hemsökelser. Sundberg Tal 2 (1864). Häckarna .. hade under de senaste tolf, tretton åren förskonats från saxen. Fahlcrantz Kyrkoh. 146 (1907). — särsk. (†) refl. Så tycker osz, att tu betäncker thenne sachen icke myckitt vijsligen och legger then skulden in upå tig sielff, som tu med rätte schulle tig med förschone. GR 29: 464 (1560). Widekindi KrijgH 576 (1671).
3) (†) vara skonsam i fråga om utkrävande av (ngt); efterskänka (ngt); (för)mildra (ett straff); äv. med indirekt personobj. Fordrage och forskone the same Smålenninger then fortiänte vnåde och straff. GR 15: 26 (1543). BtSödKultH 12: 46 (1595).
4) (†) låta (ett arbete) vara; undvika l. underlåta (ngt); spara på (arbete); avvärja, förhindra; låta (ngt) anstå, uppskjuta. Sådane arbete j nw förschone kunne, hwar edher szå synes. GR 17: 30 (1545). Met thette säät bliffuer .. (predikanten) aldelis wid Texten, och bliffue månge onöttorfftige amplificationer och declamationer theregenom förschonede. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). (Vi hade) fast heller önskett, att then alz:te Gudh hade sådantt (dvs. Kristian III:s död) någet lengre velet förschonedt. GR 29: 39 (1559). Vpå thet att then store blodz vtgiutelse, som nw förhånden är, vdi någen måtte kunne bliffue förskonadh. BtFinlH 4: 168 (1563). Ehwad tu giör så haff ey Arbete förskont. Arosell Epigr. 72 (1680).
Spalt F 3153 band 9, 1927