| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKRÄCKT förskräk4t l. fœr-, p. adj. -are (gradf. dock mindre vanl.). (rörande former se under FÖRSKRÄCKA)
1) i fråga om (tillfälligt) sinnestillstånd: intagen av skräck l. fasa l. rädsla l. fruktan; (upp)-skrämd, förfärad, rädd, bestört; äv. med bestämning inledd av prep. över (förr äv. utöver) l. för (förr äv. av l. utav), betecknande orsaken till resp. föremålet för förskräckelsen l. fruktan osv.; äv. i överförd anv. om min, yttrande o. d.: som vittnar om förskräckelse osv. Han blev alldeles förskräckt över vad han hade gjort (sagt). Bli förskräckt för en bagatell, för ingenting. Se förskräckt ut. Hans allvarliga uppsyn gjorde mig helt förskräckt. Visa en förskräckt min. Förskräckta utrop. Hans läryungar wordo förskrekte aff hans oordhom. Mark. 10: 24 (NT 1526). (Han) bleff .. så förskrächt att han gaff vp ett roop. Svart G1 36 (1561). Förskräckta utaf fahran. Mörk Ad. 2: 35 (1744). Skuggorna förskräckta till bergens fötter fly. BEMalmström 6: 35 (1839). (Claudius) kastar sig förskräckt på knä och beder för sitt lif. Rydberg RomD 51 (1877). Med den på samma gång förskräcktaste och tokroligaste uppsyn. Östergren (1923).
2) (†) i fråga om stadigvarande egenskap: som lätt blir förskräckt, rädd (av sig), försagd, modlös, feg; om djur: skygg. Lijka som tu .. en förskrecktan (frågade), huru man örligha skulle. Syr. 37: 11 (Bib. 1541; Apokr. 1921: den fege). Hiorten (är) ett förskräckt Diur. IErici Colerus 1: 332 (c. 1645). — jfr O-FÖRSKRÄCKT.
Spalt F 3166 band 9, 1927