| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKYLLA förfyl4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försky´lla Weste; försjy`lla Dalin), v. -er, -de, -t, -d (pr. ind. sg. -er Schroderus Os. 2: 217 (1635) osv. ipf. -de Stagnelius (SVS) 3: 43 (1814: -skylldes, pass.) osv. sup. -skyllt (-skylt) GR 6: 95 (1529) osv. p. pf. -skylld (-skyld) LPetri 1Post. c 7 a (1555) osv.) ((†) ipf. -skylte (-skyldte) AAAngermannus FörsprKyrkiost. a 4 b (1587), Schroderus Os. 1: 362 (1635)), äv. (numera föga br.) -ade (OPetri MenFall G 2 a (1526: -skyllat, sup.), Cellarius 142 (1699: -skyllas, pr. ind. sg. pass.), Högberg Vred. 1: 6 (1906: -skylladt, p. pf.));
förr äv. FÖRSKULLA, v. -ade (GR 1: 165 (1523: -skullat, sup.), VgFmT II. 2—3: 128 (1611: -skulla, ipf. konj.)), sup. äv. -t (GR 14: 259 (1542), Därs. 22: 399 (1551)).
vbalsbst. -AN, -ANDE, -ELSE, -ING o. -NING, se avledn.
1) (numera nästan bl. i skriftspr., i sht i högre stil) (gm sitt handlingssätt) göra sig skyldig till (straff o. d.) l. förtjänt av (ngt ondt som vederfares en o. d.); göra sig värdig l. förtjänt av (ngt godt); förtjäna (ngt); äv. med inf. l. att-sats: förtjäna att (osv.); numera i sht med avs. på ngt ondt l. obehagligt o. d.; stundom med sakligt subj. betecknande det varigm ngn gör sig skyldig till l. förtjänar ngt. (Att) tw (Gud) .. ville .. bewijsa oss thina goodheet, then wij icke förskyllat haffde. OPetri MenFall G 2 a (1526). The som intet förskullat haffua at dricka kalken. Jer. 49: 12 (Bib. 1541). Wij äre icke werde, thet wij om bidie, haffue thet icke heller förskyllat. Cat. 1572, s. B 7 a. Hela människo-slägtet har förskyllt döden. Borg Luther 2: 517 (1753). Ty vill jag .. / .. lida nöjd den aga, / Som mina brott förskyllt. Ps. 1819, 374: 5. Af mig och af oss alla / I tacksamhet förskyllt. Snoilsky 2: 65 (1881). Nu hade det gått henne så, som hon hade förskyllt. Lagerlöf Troll 2: 44 (1921). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Han .. haffuer .. mykit godt med oss (dvs. av oss) forskullat. GR 1: 217 (1524). — särsk. [efter Bib. 1541 (särsk. 1Mos. 42: 21)] i uttr. förskylla (ngt) på ngn, förtjäna (straff o. d.) gm sitt beteende emot ngn. Thetta haffue wij förskyllat på wår brodher. 1Mos. 42: 21 (Bib. 1541). Afzelius Sag. X. 1: 194 (1864). Cavallin (1875).
b) övergående i bet.: vara skuld till (ngt ondt som vederfares en själv l. andra), vålla (olycka l. fördärv o. d.); ngn gg med sakligt subj. Han har själv förskyllt sin olycka. SvTr. 4: 73 (1523). Väl har denne förskyllt det förderf i hvilket han stupat. Johansson HomOd. 1: 46 (1844). Är det vinden, som förskyller detta? Rydberg Dikt. 1: 90 (1864, 1882). Severo. Grymma kval han har. Ernesto. Det är jag, som det förskylt. Hagberg Echegaray 140 (1902).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förtjänt; (själv)förvållad; äv. (numera föga br.) ss. adv. Att hans Nådh .. wille ware eder en nådigere herre och konung, än förskyllet är. GR 14: 414 (1542). At han wel förskyldt, sådana straff lijdher. LPetri 1Post. c 7 a (1555). Att Schlenther begynt detta spelår under mindre gynsamma auspicier, är väl både förskyldt och oförskyldt. GHT 1898, nr 255, s. 2. (†) om person: förtjänt (om ngt). The hafwa giort sigh vtaff Församlingen wäl förskylte. Schroderus Os. 1: 269 (1635; lat. bene meriti). — jfr O-, SJÄLV-, VÄL-FÖRSKYLLD.
2) (i skriftspr., i sht i högre stil) göra sig skyldig till (ett brott o. d.), förbryta (ngt); bl. med obj. bestående av ett pron. i n. sg. Då skall han till rette stå, lijde och vndgelle hwad han förwercket eller förskylt hafuer. GR 13: 158 (1540). Schultze Ordb. 4349 (c. 1755). Den fångne konungasonen Magnus Birgersson blef, ehuru han intet förskyllat, enligt rådets dom halshuggen. Odhner Lb. 57 (1876). NDA 1913, nr 327, s. 5.
3) (†) vedergälla, löna (ngt godt, en tjänst o. d.); ersätta (ngns kostnad l. arbete o. d.); betala (ngt); stundom äv.: godtgöra, sona (ett brott o. d.); ofta i uttr. förskylla ngt med l. emot ngn, vedergälla ngn ngt, löna ngn för ngt; äv. med direkt personobj.: vedergälla, löna, ersätta ngn (för ngt). GR 1: 31 (1521). Thet wij medh liiff oc halss medh eder altiid gerna forschylle saa lenghe wij leffue. Därs. 3: 22 (1526). Kongen i Swerige (tackar) storefursten gerne för sådana hans wenlige tilbudh, wiliendes thet vdi lige motte altiid forskulle. SvTr. 4: 187 (1539). (Jag skall) sökia ded (dvs. den gjorda tjänsten) emot Farenbiller at förskylla. AOxenstierna Bref 4: 521 (1648). Den som om berörde förlupne person kan gifva någon underrättelse .., skal för sitt omak väl förskyllas. Kling Spect. I 1 b (1735). Jag .. skall .. nog förskylla dig för hvad du har lidit för min skuld. Envallsson Procent. 57 (1786). Har jag illa gjort, så vill jag det gerna förskylla. Mellin Nov. 1: 64 (1838, 1865). Kindblad (1871; angivet ss. föråldrat).
1) till 1; numera nästan bl. i uttr. utan (sin, egen osv.) förskyllan.
a) (numera i sht i religiöst spr. l. i mer l. mindre medveten anslutning därtill) förtjänst. Alle .. warda retferdughe vtan förskyllan aff hans (dvs. Kristus’) nådh. Rom. 3: 24 (NT 1526). (Gud gör) thet alt aff sinne blotta nådh och fadherligha godheet, vthan alla mina förskyllan eller werdigheet. Cat. 1572, s. B 2 a. Utan förskyllan du yfves, olycksälle. Johansson HomIl. 13: 447 (1848). Östergren (1923). särsk. (numera knappast br.) i fråga om Kristus med syftning på hans återlösargärning; förr äv. om den förtjänst som helgon l. martyrer ansågos ha förvärvat till förmån för människorna. O alzmektughe gudh tw som .. för thin eenda sons jesu Christi förskyllan skul, ville värdoghas til ath wara wår fadher. OPetri MenFall G 2 a (1526). (Prudentius) hafwer .. öfwermåttan vphögt Martyrernas Förskyllan. Schroderus Os. 1: 344 (1635). Ps. 1819, 386: 1.
b) (numera i sht i högre stil) skuld; förvållande. (De) bleffue vtan all forskullan eller redelig vrsack, så jemmerligen slagne. GR 14: 60 (1542). Jag råkade utan min förskyllan i fördärv. Schultze Ordb. 4350 (c. 1755). Han förlorade sin plats utan egen förskyllan. Östergren (1923).
2) (†) till 3: ersättning, godtgörelse. Vi vnderståm oss icke at begiära thetta, vtan emot förskyllan på ett eller annat sett. Swedberg Amer. 85 (1732). Celsius G1 1: 219 (1746). —
FÖRSKYLLANDE, n. (†) till 1, = FÖRSKYLLAN 1 a, b. Schultze Ordb. 4350 (c. 1755). Posten 1769, s. 391. —
FÖRSKYLLELSE, f.? [fsv. forskuldilse, -skyllilse, n. pl. o. f.] (†) till 1, = FÖRSKYLLAN 1 a. GR 1: 264 (1524). —
FÖRSKYLLING, f. [fsv. forskylling; jfr ä. d. forskylding] (†) till 1: förskyllan (se d. o. 1 b); äv. konkretare: vad ngn förskyllt. Tideb. 5 (c. 1525). Thå skall han stånde til rette, ath lide, och vndgielle hans (dvs. sina) forskylldinger. GR 9: 26 (1534). —
FÖRSKYLLNING, r. l. f. (†) till 3, = FÖRSKYLLAN 2. Linc. (1640; under compensatio). VDAkt. 1723, nr 57.
Spalt F 3169 band 9, 1927