| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSMÄKTA försmäk4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försmä´kta Weste; försmä`ckta Dalin), förr äv. FÖRSMAKTA, v. -ade; se för övr. SMÄKTA. vbalsbst. -AN (bl. ngn gg i poesi, Österling Prelud. 57 (1904)), -ANDE, -ELSE (†, Möller (1745), Lagus Kellgren 54 (1884)), -NING (†, Schultze Ordb. 3005 (c. 1755), Elgström (o. Ingelgren) 39 (1810)).
1) intr., förr äv. i pass. med intr. bet., om person (l. djur): (på grund av hunger l. törst l. hetta o. d. l. umbäranden o. d., förr äv. sjukdom) vara l. bliva medtagen l. kraftlös l. vanmäktig, vara nära att duka under; förr äv.: duka under l. dö (på grund av hunger l. törst osv.); stundom allmännare, närmande sig bet.: utstå svåra lidanden, lida. Försmechta aff torst. Judit 7: 14 (Bib. 1541). Spenabarn och offuermaghar försmechtadhes på gatomen j stadhenom. Klag. 2: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: försmäkta). Thet som döör thet döö, Thet som försmechtar thet försmechte. Sak. 11: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: vad som vill förgås, det må förgås). På thet then Ähländiga och Sängliggande mannen, icke må försmäcktas, i sin nöd. VDAkt. 1724, nr 347. Africanerne .. beklaga sig ofta öfver köld, då en Europé nära försmägtar af hetta. Ödmann MPark 36 (1800). Boëthius försmäktade åratal i fängelse. Svedelius i SAH 55: 8 (1878). Fröding Guit. 78 (1891). — jfr TÖRST-FÖRSMÄKTANDE. — särsk.
a) (numera bl. i högre stil) om kropp l. kroppsdel; förr äv. om liv l. krafter o. d. Om migh än kropp och siäl försmechtadhe, så äst tu doch Gudh altijdh mijns hiertas tröst och min deel. Psalt. 73: 26 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). At icke the bräckliga kraffter måge .. vpgifwas och försmächta, så halt stundom vpp aff nödige saker. Schroderus Comenius 939 (1639). Gif himmelens nektar / Åt mun, som försmäktar! Wirsén Dikt. 90 (1876).
b) (numera bl. i vitter stil) oeg., om växt l. växtlighet l. trakt o. d.: lida l. skadas på grund av hetta l. brist på väta o. d., förtvina. Kan hända, desse Himla-Blomster (dvs. de som dött i barndomen), / I tidens storm försmäktat ha. Nordenflycht QT 1746—47, s. 106 (i bild). Ofantliga sträckor, som .. bära en usel timothei eller en försmäktande rödklöfver. QLm. I. 4: 36 (1833). Den jordens trakt, som försmäktar i evig sommar. Fries BotUtfl. 1: 221 (1843). Af törst försmäkta äng och dal. Evers Fosterj. 195 (1909).
c) (numera bl. i högre stil) mer l. mindre bildl. Tu gömer bortt titt ansichte för oss, och låter oss försmechta vthi wåra synder. Jes. 64: 7 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Att H. M:t under Regementsbördan icke försmächtas. RARP V. 1: 39 (1652). (De) försmächtades .. af sorg och smärta. Bliberg Acerra 373 (1737). Balerna förvissnade, krogarna försmäktade (efter frälsningsarméns framträdande). Lagerlöf Länk. 206 (1894).
d) (†) i p. pf. ss. adj.: som försmäktar, försmäktande, vanmäktig. Tijn barn woro försmechtadhe, the lågho på alla gator. Jes. 51: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: Dina söner försmäktade). Vid aftåget var ej rart (dvs. ovanligt), at se soldaten på vägen qvarliggandes, af hunger försmäktad. Dalin Hist. III. 2: 124 (1762). — jfr UT-FÖRSMÄKTAD. — särsk.
α) om kroppsdel; jfr a. Om Niurerne äre försmäctede aff Okyskheet, eller och annat slikt. BOlavi 74 b (1578). Thecla glömde ej .., at läska det försmäktade hjärtat af tröstens lefvande källa. Mörk Th. 2: 147 (1752; i bild).
β) oeg., om gröda; jfr b. All gröda mäst försmächtad står / Och folcket heelt bedröfwat går. Ps. 1695, 313: 6.
γ) bildl.; jfr c. Iagh är försmechtat för tinne handz straff. Psalt. 39: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: försmäktar jag). Kolmodin QvSp. 2: 411 (1750).
2) (†) tr.: komma (ngn l. ngt) att försmäkta; äv. mer l. mindre bildl. Chesnecopherus Skäl Zz 1 a (i handl. fr. 1597). Heeta som försmächtar osz. Schroderus Hoflefw. 285 (1629). (Solen) arbetar städze vppå Jorden, hwilcken hon vndertijden (dvs. stundom) torckar och försmächtar. Sylvius Mornay 106 (1674); jfr 1 b. — särsk. i p. pr. ss. adj., om hetta l. luft o. d.: som kommer (ngn) att försmäkta. En försmägtande luft. Agrell Maroco 1: 138 (1796). Stadens försmäktande hetta. Gosselman Col. 1: 31 (1828).
3) (†) intr., om blick l. röst o. d.: uttrycka ömhet o. längtan, smäkta; om person: gm blick l. röst o. d. röja dylika känslor; i allm. i p. pr.: smäktande. Försmäktande blickar. Stagnelius (SVS) 1: 61 (c. 1815). Hennes läppar (rörde sig) till en ljuf, försmäktande bön: ”O, gå ej! Blif qvar!” Zeipel Set. 2: 193 (1847). jfr: Försmäktande .. Ett konstladt beteende att visa sig öm och känslofull. Kindblad (1871).
Spalt F 3195 band 9, 1927