| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSONING försω4niŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förso´ning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 3) -ar.
1) (i högre, i sht religiöst spr.) till FÖRSONA 1: fritagande från straff l. skuld; förlåtelse l. tillgift. Leopold 2: 151 (1796, 1815). Äfven för dina fel gifves en försoning. Lehnberg Pred. 3: 38 (c. 1800). Skuld och försoning är den oförryckbara axel, kring hvilken mänskolifvet rör sig. Quennerstedt KampTillv. 6 (1898).
2) till FÖRSONA 2; särsk. konkretare: godtgörelse för brott l. förseelse o. d. Till försoning för sina brott. Böter voro försoning. Geijer I. 1: 33 (1818). Auburnska disciplinen medgifver visserligen äfven kroppsstraff, dock icke som försoning för det egentliga brottet. Oscar I Straff 49 (1840). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b). Någre bönder vilde giffve sig i lyffte och försoning för (fångarna). HH 20: 63 (c. 1580); jfr 3 a. Ther föllo the bråtzliga til fögo, .. vthlofwandes bättring och en ödmiuk försohning. Girs G1 166 (c. 1630).
b) (†) allmännare: ersättning, skadestånd, godtgörelse; jfr FÖRSONA 2 b. GR 7: 147 (1530). J skolen ingen försoning tagha för en mandråpares siäl. 4Mos. 35: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: lösen). The som mere brutid hade, .. motte utfeste högre försoning och sackörer. HH 20: 42 (c. 1580).
3) till FÖRSONA 5: återställande av vänskap o. godt förhållande, förlikning. Ingå försoning. Om någon råkar i Owänskap med en oförsonlig Menniskia, hwilken han alle Christelige Medel til försoning tilbudit hafwer. Kyrkol. 11: 4 (1686). Tvister hafva växlat med försoningar (i äktenskapet). PT 1905, nr 209 A, s. 3. — jfr ÅTER-FÖRSONING. — särsk.
a) (†) i fråga om rättstvist o. d.: förlikning. Epter longt samtal och ranszakan bleff ther så for en wenlig försoning åffsagt. GR 7: 415 (1531). Mykit mindre, at wij oss, vthi någen försoning, skulle inlate kunne. Därs. 18: 290 (1547). Vij vela tagit honom i försoningh ann, så snart han tillbödh sigh. Carl XII Bref 325 (1704).
b) mer l. mindre oeg. l. bildl. Försoning med Kyrkan skedde .. (genom) Fasta, Bön och Allmosa. Botin Utk. 330 (1761). Den försoning med rättvisan, som ligger i straffet. Cavallin (o. Lysander) 24 (1879). särsk. till FÖRSONA 5 d α. Geijer I. 5: 353 (1821). På sista tiden har .. en försoning börjat eftersträfvas mellan de båda metoderna (inom dövstumundervisningen). BetDöfstumUnd. 1878, s. 10. Borelius Metaf. 201 (1887).
4) (mindre br.) till FÖRSONA 7. Nohrborg 18 (c. 1765). Ty hvad kunde mera göras till Gudarnes försoning och menniskors blidkande, än det, som vi hafva gjort? Kolmodin Liv. 3: 115 (1832). — (tillf.) närmande sig bet.: försonlighet. För själens helsa verkar intet mer välgörande, än då känslan af hat öfvergår till mildrande försoning. Beskow i SAH 30: 202 (1857).
a) (i bibliskt spr.) till FÖRSONA 8 a. Han (har) fulkompnat .. Helghedomens och witnesbyrdzens tabernakels och altarens försoning. 3Mos. 16: 20 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Prästen (skall) offra syndoffret och bringa försoning för den som skall renas. 3Mos. 14: 19 (Bib. 1917; Bib. 1541: försona then rensadha för hans oreenligheet skul).
b) i sht teol. till FÖRSONA 8 b, om återställandet gm Kristus av den gm synden brutna gemenskapen mellan Gud o. människorna. Geijer I. 5: 357 (1821). Så betecknas med ordet: Försoning, så väl återställandet af Guds faderliga förhållande till menniskan, .. som ock återställandet af menniskornas barnsliga förhållande till Gud. Norbeck Theol. 63 (1840). 2NF (1908). — särsk.
α) med tanken riktad på Kristus’ offerdöd för människornas synder. 2Kor. 5: 19 (NT 1526). Then försoning, hwilken wår Herre Jesus Christus, för osz och wåra Synder, genom sin Pijna och Död giort hafwer. Kyrkol. 6: 1 (1686). Jesu Christi dyra Försoning. Lindblom Cat. s. 9 (1811). Rudin 1Evigh. 1: 519 (1872, 1878).
B: (5) FÖRSONINGS-BLOD. blod som offrats till försoning för synden. särsk.
a) rel.-hist. till 5 a, i fråga om ä. judiska förh. Den .. dag då .. Herrans .. öfversteprest .. fick med försoningsblodet träda in bakom den underbara förlåten. Thomander 1: 132 (1829).
b) (i religiöst spr.) till 5 b, i fråga om Kristus’ lidande o. död för människornas synder. Spegel Pass. 10 (c. 1680). Schartau Pred. 103 (1824). —
(5 a) -BOCK. rel.-hist. hos de gamla judarna: bock som på försoningsdagen offrades för folkets synder. Spegel Pass. 304 (c. 1680). Oldendorp 1: 306 (1786). —
(3) -BREV. (i fråga om ä. förh.) skriftlig försäkran om förlikning. GR 19: 219 (1548). SKN 1841, s. 162. —
(3 a) -BÖTER, pl. (i fråga om ä. förh.) böter som erläggas för erhållande av förlikning. Nordström Samh. 1: 130 (1839). NF 2: 701 (1877). —
-DAG.
1) rel.-hist. till 5 a, i uttr. den stora försoningsdagen, om en viss judisk festdag. Eneman Resa 2: 209 (1712). Fem dagar före den glada löfhyddohögtiden .. firades ”den stora försoningsdagen” såsom en strängt allvarlig bot- och fastedag. Fehr Und. 80 (1894). BonnierKL (1924).
2) (i religiöst spr.) till 5 b. Verldens försoningsdag (dvs. långfredagen). Ödmann StrFörs. II. 1: 182 (1803). CCGjörwell (1807) i MoB 2: 233. —
(5 b α) -DÖD, r. l. m. (i religiöst spr.) om Kristus’ död för människornas synder. Rönigk Fresenius 15 (1753). —
2) rel.-hist. till 5 a; jfr -DAG 1. Dalin (1852). Försoningsfesten, judarnas heligaste religiösa fest. NF (1882). —
(5 b α) -LIDANDE, n. (i religiöst spr.) om Kristus’ lidande för människornas synder. Afzelius Sag. 3: 111 (1841). —
(5 b) -LÄRA, r. l. f. teol. lära(n) om Kristus’ försoning. SynodA 1: 638 (1797). Den af Waldenströms försoningslära behärskade (pietismen). 2NF 21: 850 (1914). —
-MEDEL. särsk. rel.-hist. till 2 o. 4: medel till åstadkommande av försoning för synder o. blidkande av gudomligheten. Nohrborg 444 (c. 1765). De (skriftlärde) uppfunno en mängd försoningsmedel utöfver de af Mose lag fastställda. Melin Pred. 1: 97 (1844); jfr FÖRSONA 8 a. —
-OFFER.
1) rel.-hist. till 2, 4 o. 5 a: offer varigm ngn gör bot för sina synder o. blidkar gudomligheten; äv. konkret, om den sak l. det djur l. den person som i sådant syfte offras; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Wenda igen at göra illa, thet är itt rett försonings offer. Syr. 35: 5 (Bib. 1541). Både hos Hebréer och Phœnicer användes lammet som försonings- och förbundsoffer. Nilsson Ur. 2: 170 (1865). Buddenbrock och Lewenhaupt dömdes till döden och afrättades såsom försoningsoffer för hattpartiets synder. Odhner Lb. 278 (1869).
2) teol. till 5 b α, i fråga om Kristus’ lidande o. död för människornas synder. (Kristus är) Wårt försoningz offer. Muræus Arndt 2: 7 (1648). Christi Försonings-offer. Rönigk Fresenius 38 (1753). —
(5 a) -PÄNNINGAR, pl. (försoninga- 1541—1739. försonings- 1917) (i bibliskt spr.) pänningar som ngn giver ss. offergåva till försoning för sina synder. Och tu skalt sådana försoninga peninga tagha aff Jsraels barnom. 2Mos. 30: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: försoningspenningarna). —
(3) -SKÅL. skål som drickes till firande av o. bekräftelse på ingången förlikning. De gamle vännerne .. drucko försoningsskålen. Björlin Elsa 152 (1879). —
-VÄRK, n. särsk. till 5 b α, om Kristus’ lidande o. död för människornas synder. Christi Försoningsverk. Wulf Köppen 2: 250 (1799). Billing Betr. 233 (1906).
Spalt F 3207 band 9, 1927