| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSPÖRJA förspœr4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förspö´rja Weste; förspö`rrja Dalin), v. -er, -sporde, -sport, -spord; se för övr. SPÖRJA. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) gm fråga (frågor) begära upplysning om (ngt), fråga; äv. utan obj., i förb. med prep. om: fråga om (ngt), göra förfrågningar om (ngt); äv. åtföljt av en av prep. av l. hos inledd bestämning angivande den person av vilken upplysning begäres. Herodes .. förspoordhe aff them huad tijdh stiernan syntes. Mat. 2: 7 (NT 1526; Bib. 1917: utfrågade dem). Hade H. K. M. om sådant hoos Her Steen förspöria latet. Tegel G1 2: 227 (1622). Hon leende försporde / Hvad skäl som deras illska dref. Kellgren 2: 216 (1782). — särsk.
a) efterforska (ngt); äv. med prep. om l. efter: göra efterforskningar om (ngn l. ngt). Han granlighen forspöör .. om the tompther szom crononne tiilkompne ære. GR 2: 219 (1525). Faren tijt och förspörier granneligha effter barnet. Mat. 2: 8 (NT 1526). GR 26: 432 (1556).
b) i uttr. förspörja sig ngt, anhålla om ngt. Mårthen .. haffver warijdt udi fiske, och icke försportt sig förlåff aff för:ne (man). Teitt Klag. 273 (1555).
c) med personobj.: utfråga (ngn). Wij (hava) honom granneliga förspurdt och förhördt. TbLödöse 54 (1587).
2) (numera knappast br.) refl.: höra sig för, förfråga sig. Jach .. forspör mich om godh rådh huru iach skal fåå hielp. OPetri 2: 49 (1528). Jag har försport mig hos Aftonbladet, om de kunna bruka mig till krönikör. Fröding Brev 263 (1895). AQuennerstedt (1907) i KKD 3: XXI. — särsk.
a) (†) i uttr. förspörja sig med ngn, förhöra sig med ngn, förfråga sig hos ngn, fråga ngn. GR 2: 43 (1525). Oluff Laurisson .. förspurde sigh medh menige man .., om nåken mann .. wisthe nåken tiufferij eller förräderij med honom. TbLödöse 83 (1588). VDAkt. 1688, nr 82.
b) [jfr FÖR- II 1 c γ] närmande sig bet.: fråga för mycket (så att man har skada l. olägenhet därav). Bettre är förspöria sigh, än förgiöre sigh. SvOrds. A 3 b (1604); jfr Östergren (1924).
3) (i skriftspr., numera mindre br.; se dock slutet) (gm meddelande o. d.) få veta (ngt) l. få reda på (ngt), (ryktesvis) erfara, höra talas om (ngt), spörja, ”höra”. GR 7: 434 (1531). Jag har försport, at du varit där. Sahlstedt (1773). Nu har man äfven hört sig för inom sjöförsvarsdepartementet .. och därvid försport, att (osv.). RiksdP 1908, 2 K. nr 67, s. 11. — särsk. (i skriftspr., fullt br.) i pass. (ryktesvis l. gm meddelande o. d.) bliva bekant, bliva känd; numera nästan bl. med neutralt pron. ss. subj. Då denna resa förspordes till Upsala. Fryxell Ber. 1: 26 (1826). Ännu har intet försports om stridens utgång. Cavallin (1875). Forssell i 3SAH 3: 324 (1888). Det förspordes, att Sigismund vid riksdagen i Warschau utverkat nya rustningar. HT 1917, s. 257. (†) med personsubj. Tiuffwe och förrädare, hwar the innanlandz förspörges eller findes kunde. GR 14: 418 (1542).
4) [anv. är utvecklad ur 3] (i sht i vitter stil, mindre br.) märka, finna, erfara, förnimma; röna, pröva på 10 4, känna på 10 4; förr äv.: lägga märke till (ngt), varsebliva; numera nästan bl. i pass.: märkas, förnimmas. The (hade) thennes Gunst och Bewågenheet, emoot sig offta tillförna wärckeligen förspordt. Schouten Siam 60 (1675). All then nådh jagh haar förspordt. Ps. 1695, 376: 3. (Den i djävulens sold stående drängen) berettar, at han altid hos .. (djävulen) förspordt en glödande röd tungo. Münchenberg Scriver Får. 136 (”209”) (1725). En poesi, som lifvets tyngd försport. Rydberg Dikt. 2: 15 (1891). Ingenstädes förspordes något, som tydde på, att fiender voro i närheten. Melin VikSaga 106 (1910). — särsk.
a) (†) i uttr. låta förspörja ngt, visa, lägga i dagen, ådagalägga. Brask Pufendorf Hist. 280 (1680). Konungen lät hos sig förspörja samma längtan. Celsius G1 1: 33 (1746). Polyfem II. 1—2: 8 (1810).
b) (numera knappast br.) i uttr. låta förspörja sig, låta märka sig, låta sig förnimma(s), visa sig, framträda, höras av. Ett allmännare intresse för litterära ämnen har låtit förspörja sig. Polyfem II. 1—2: 7 (1810). Hildebrand Statsförf. 197 (1896).
Spalt F 3219 band 9, 1927