| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSTÄLLA förstäl4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förstä´lla Weste; förstä`lla Dalin), v.2 -er, -de, -t, -d; se för övr. STÄLLA. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†) refl.: (upp)ställa sig. På både sijdor om wägen .. lät han Krijgzhären på några dagar förställa sigh vthi sijn wissa ordning. Widekindi KrijgH 315 (1671).
2) tekn. med avs. på rörlig maskindel o. d.: ställa i viss (annan) riktning l. vinkel, (in)-ställa. TT 1886, s. 60. Turbinregulator .. (är) en apparat, som används för att automatiskt förställa pådraget hos en turbin så, att (osv.). 2NF 30: 352 (1920).
3) (†) ställa l. placera (ngt på en annan plats), förflytta (ngn l. ngt); äv.: skicka (ngt ngnstädes hän). Darius bleff vthi Trängzlet aff Orthen ther han fächta skulle, medh sin ansehnlige myckenheet aff Folck .. förstäldt. Sylvius Curtius 226 (1682). Be:de skriffter .. borde in loco neutro förställas. Schück BibliogrAnt. 52 (i handl. fr. 1689). Hwilka perzedler Fullmechtigen myckit wähl giort, om han dhem straxt till sin behörige ort förstält. VDAkt. 1693, nr 3. — särsk. refl.: förflytta sig, ändra läge. Man weet at particlerna förställa sigh, och at de flytande ting på mångahanda sätt skiftas. Hiärne Förb. 42 (1706).
4) (†) ställa l. bringa (ngt) i olag; rubba; störa (ngn). Then Lijffachtighe Andan och Naturlighe Wärman, drifwas (vid vreden) medh Gewalt til the vthwärtes Ledemoter, hwaraff Gemötet förställes ock en häfftigh bewegningh förorsakas. Palmcron SundhSp. 339 (1642). (Annandag jul) predikades om sorg och gråt .. Hwar af icke annars kunde följa, än ju hos några thenna Julero något skulle förstellas. Swedberg SabbRo 336 (1690, 1710). Schultze Ordb. 4861 (c. 1755). — särsk. i p. pf. ss. adj.: bragt ur fattningen, häpen, förbryllad; förvirrad; rubbad (till förståndet). Sylvius Mornay 679 (1674). Här stod iag heelt försteldt, här war iag rätt förlägen. Rosenfeldt Roo B 3 a (1686). Spegel TPar. 145 (1705). Maria Lang .., som till sitt förstånd, skall vara förstälter. VDAkt. 1723, nr 27. Serenius (1734; under blue).
5) (†) med avs. på musikinstrument: förstämma; göra ostämd. Serenius Qq 1 a (1734). Schultze Ordb. 4861 (c. 1755).
6) (numera föga br.) vanställa; oftast med saksubj.
a) i fråga om utseende l. beskaffenhet o. d.: vanställa (ngn l. ngt); misskläda, misspryda. The (hade) förstält Hans heliga ansickte med spot och blod. Spegel Pass. 299 (c. 1680). (Kvinnfolken i Nås) hafva ock mindre falbolaner, som eljest på andra ställen i Dalarna mycket förstälte det könet. Linné Ungd. 2: 345 (1734). En enda vanlytt vers förställa kan en sida. Gyllenborg Skald. 18 (1798). Tala, Betti, håll ej tal, / Du tror ej hur det oss förställer. Lenngren (SVS) 2: 211 (1798). En hatt, som alldeles förställer ett eljest hyggligt ansikte. Östergren (1924; angivet ss. ”mindre vanl.”). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: vanställd; förstörd. Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713). Ingen ser förstäld ut, ehuru många Koppärr han hafver, allenast Näsan är oskadd. Alm(Ld) 1759, s. 29. Den slaggiga skorpa, hvaraf .. (meteorstenarnas) yta tillfälligtvis blifvit förställd. EconA 1808, mars s. 96. Carlén Ensl. 1: 118 (1846). Östergren (1924; angivet ss. ”mindre vanl.”).
b) med avs. på ngns yttrande, uppfattning handling o. d.: framställa (ngt) annorlunda än det i värkligheten är, vanställa, förvränga. Een sådan tydning, som .. förställer sielfwa Texten. Sylvius Mornay 558 (1674). Det förställer ju meningen. Östergren (1924; angivet ss. ”mindre vanl.”).
7) förändra l. giva ett annat utseende o. d. åt (ngt l. sig) i avsikt att vilseleda.
a) tr.
α) göra (ngt) annorlunda än det i värkligheten l. i normala fall är, giva (ngt) ett annat utseende än det värkliga l. naturliga; förvända; göra oigenkännlig; äv. med saksubj.; numera nästan bl. med avs. på röst l. tal l. handstil l. (numera mindre br.) med avs. på ansikte, anletsdrag o. d.; jfr c α. Förställa rösten, sin röst, sin handstil. Jag (skall) lära deij en hemlighet at förställa dit ansigte och dit målföre. Boding Mick. 23 (1741). Förställ så godt ni kan / Er vanliga gestalt. Hagberg Shaksp. 8: 365 (1849). Därs. 11: 26 (1851). Du vet, att det finnes vissa medel, som kunna förställa … föryngra utseendet. Man färgar till exempel håret med lixivium. Rydberg Ath. 98 (1859). Östergren (1924).
β) (numera knappast br.) (gm sitt uppträdande) dölja (ngt); bemantla. Lycka, ros, och ära följer den, / Som endast lärt, sin skalk med slughet at förställa. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Förställa sin sårg åkk förtret. Schultze Ordb. 4861 (c. 1755). Vi våra löjligheter helst förställa. CVAStrandberg 5: 236 (1862).
b) refl.: (gm sitt uppträdande, förr äv.: gm förklädnad) visa sig annorlunda, än man är; dölja sin värkliga natur l. sina värkliga tankar l. känslor, hyckla; simulera; förr äv.: ”göra sig till”, ”skapa till sig”; jfr c β. Ehuru the förstella sig uthwertes, så röjer them lijkwäl ungdomsens sinne. Ekman Siönödzl. 526 (1680). Barnen förställa sig så skräckeligen, i det de vilja behaga, så at de mista alt detta behag, som en otvingad liflighet eljest lätteligen skulle få. Dalin Arg. 1: 78 (1733, 1754). Hagberg Shaksp. 11: 26 (1851). En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. Ordspr. 26: 24 (Bib. 1917). — särsk. (†) med prep.-uttr. angivande i vilken gestalt o. d. ngn framträder l. söker visa sig. Schroderus Os. 2: 24 (1635). (”Äktenskapsbjörnen”) kan förställa sig i likhet med det bästa lam. Dalin Arg. 2: nr 42, s. 6 (1734; uppl. 1754: ikläda sig skapnad af). Han förställer sig til en ängel. Schultze Ordb. 4861 (c. 1755).
α) om röst l. tal l. handstil l. (numera föga br.) om ansiktsuttryck o. d.: i avsikt att vilseleda förändrad l. framställd l. visad annorlunda än rösten osv. i värkligheten l. i normala fall är; förvänd; jfr a α. Han talade med förställd röst. Odel Sincl. 64 (1739). (Man) såg .. intet annat än förstälda ansickten, och hörde intet annat än ord utan mening. Mörk Ad. 2: 68 (1744). Aias .. uppträder med förställt tal, i det han söker inbilla koren, att han ändrat mening. Andersson GrDram. 112 (1890, 1910).
β) (numera knappast br.) om person, karaktär o. d.: som förställer sig, som visar sig annorlunda än han är; falsk, hycklande; förr äv.: som utgiver sig för att vara (ngt), föregiven; jfr b. Förstälta vänner. SvMerc. 2: 475 (1757). Skälf då, förställda själ! din list är öppen lagd. Wallenberg 365 (1774). Skiljemärket .. emellan redliga och förställda Christna. Lehnberg Pred. 3: 189 (c. 1800). Nicander 2: 834 (1825).
γ) (†) oeg., i uttr. förställd dräkt, förställda kläder o. d., förklädnad. Han hade ofta sedt Giöthilda under förstälta kläder. Mörk Ad. 2: 262 (1744). Berch Hush. 99 (1747). Mörk Th. 3: 311 (1758).
δ) (numera föga br.) om handling l. egenskap o. d.: låtsad, simulerad, hycklad. Dalin Hist. 2: 398 (1750). Han .. viste en så väl förställd upriktighet, at (osv.). Celsius G1 2: 126 (1753). Stundom kan en fiendtlig flykt vara förställd, för att locka till ett oförsigtigt förföljande. Hazelius Förel. 295 (1839). Det (är) icke för åskådaren .. fullt klart, om .. (Hamlets) vansinne är förstäldt eller till en del verkligt. NordT 1881, s. 343.
ε) (†) närmande sig bet.: tillgjord, förkonstlad. En förställd gång. Dalin Arg. 1: 79 (1733, 1754). En naturlig, fri och liflig Fruentimmers behaglighet öfvergår en förstäld, konstig och tvungen. Därs. 2: 258 (1734, 1754).
1) (†) astr. till 3: (stjärnors) förflyttning, förändring av det inbördes läget. Riddermarck Alm. 1691, s. 37. Tiselius Vätter 2: 72 (1730).
2) (numera knappast br.) till 6: vanställande; vanställt tillstånd. Frese AndelD 80 (1726). Lindfors (1815).
3) till 7 b: handlingen att förställa sig; falskhet som yttrar sig i att man visar sig annorlunda, än man är; skrymteri; hyckleri; jfr FÖRSTÄLLING. Ehrenadler Tel. 98 (1723). Phariseernas menniskokärlek var falskhet och förställning. Hagberg Pred. 6: 155 (1820). (Hans umgänge) var okonstladt, fritt från förställning. Söderwall i 3SAH 7: 50 (1892).
Ssgr (till FÖRSTÄLLNING 3): förställnings-gåva. (numera knappast br.) förmåga att förställa sig. Celsius G1 1: 22 (1746). Lundell (1893).
-konst. konst l. skicklighet att förställa sig. JGHallman Vitt. 29 (c. 1756). All den sjelfbeherskning och förställningskonst, som konungen under dessa dagar visade. Odhner G3 1: 128 (1885). —
FÖRSTÄLLSAM, adj. (†) till 7 b: som förställer sig, skicklig i konsten att förställa sig. Fallsk och förställsam. PoetK 1818, 2: 13. Larsen (1884).
Spalt F 3277 band 9, 1927