| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSÖKT försø4kt l. fœr-, p. adj. -are (gradf. dock knappast br., Swedberg Schibb. d 1 a (1716), Boëthius Kant 5 (1797)); n. =.
av prövad förmåga l. duglighet l. förträfflighet l. riktighet, beprövad; om person äv.: erfaren, förfaren; om sak stundom övergående i bet.: säker, tillförlitlig; numera bl. dels (ngn gg i arkaiserande spr.) om person, dels i uttr. ett försökt medel, ett beprövat medel. GR 15: 327 (1543). Månsson Åderlåt. 115 (1642). Det är en gammal och försökt regula. JCederhielm (1701) i KKD 8: 173. Paulus war en lärd och mykit försökter man. Swedberg Dav. § 3 (1713). Gustaf Adolf .. hade nu 20,000 man, alla gamla och försökta krigare. Fryxell Ber. 6: 454 (1833). Jag är så litet försökt uti konsten att orda förståndigt. Lagerlöf HomOd. 23 (1908). Östergren (1924). jfr VÄL-FÖRSÖKT. — särsk. (†) i uttr. vara försökt i världen, hava erfarenhet av livet, hava livserfarenhet. Dalin Arg. 2: nr 19, s. 7 (1734).
Spalt F 3373 band 9, 1927