| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (i sht i högre stil) som icke yppar egna l. anförtrodda hemligheter l. blottar sitt eget inre, förbehållsam; stundom övergående i bet.: reserverad, diskret, stundom närmande sig bet.: försynt; stundom (i sht förr) äv.: som icke säger mycket, tystlåten, tyst; äv. bildl. Ens regerendhe konungz öffwerste cantzeler och secreterådh, the skole ware .. nyttige, fruchtbare och förtigne. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 75 (1539). Så älskar Kärleken ju qvällens, nattens / Förtegna timmar företrädesvis. Atterbom LÖ 2: 61 (1827). Det ges en glädje som är qvinnan egen, / en oskuldsfull, en blygsam, en förtegen. Tegnér (WB) 7: 57 (1835). Dante själv är så förtegen i allt som rör Gemma. Wulff Dante 5 (1897). Quennerstedt Bender 18 (1910).
2) (†) fördold, hemlig, lönnlig. Humbla Landcr. 354 (1740). Blott den klara himlen .. / Var den förtegna lyckans trogna vittne. Fahlcrantz 3: 210 (1864). —
-TEGENHET, ngn gg FÖRTIGENHET, r. l. f. (i sht i högre stil) sbst. till FÖR-TEGEN 1 resp. FÖR-TIGEN 1. Lind (1738). Det är svårt att förklara denna förtegenhet af så rättsinnige män. Franzén Minnest. 3: 539 (1842). Postfunktionär åligger att iakttaga förtegenhet om allt hvad han under tjänsteutöfningen möjligen kan erfara rörande korrespondenters angelägenheter. Döss o. Lannge 227 (1908). jfr (†): (Man) hade .. kunnat låta alt (dvs. vissa oordningar) uti förtegenhet aflöpa. VDAkt. 1724, nr 267.
Spalt F 3390 band 9, 1928