| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTORKA förtor4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förto´rka Weste; förtå`rrka Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 36 (1738), Dens. 1: 237 (1749)), -NING (se avledn.).
I. intr. o. (i sht förr) i pass., förr äv. refl. (se 2 d), med intr. bet.: bliva torr, torka; i p. pf. ss. adj.: torkad, torr.
1) (numera föga br.) om vatten l. annan vätska: torka bort; särsk. om vattensamling (källa o. d.): torka ut, sina, utsina; i sht i p. pf.: utsinad, uttorkad; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr 3). Strax förtörkades hennes bloodzkälla, och kände thet j kroppen ath hon botadh war vthaff then plåghon. Mark. 5: 29 (NT 1526; Bib. 1917: uttorkade). Iagh skal vthtorka hans haaff, och förtorka låta hans brunnar. Jer. 51: 36 (Bib. 1541; Bib. 1917: uttorka). (Sv.) Bäckregn som snart förtörkas, (lat.) Torrens. Linc. Pppp 3 a (1640). En nu förtorkad insiö. Dalin Hist. 2: Föret. 10 (1750). En .. flod, hvars åder aldrig förtorkas. Tegnér (WB) 4: 118 (1824). Denna inkomstkälla .. förtorkades (helt o. hållet). Fryxell Ber. 10: 266 (1842). Bläcket .. har förtorkats. Meurman (1846). Olja gör vårt hår fett och mjukt, men .. förtorkar (hastigt). TT 1876, s. 275.
2) mista sin fuktighet o. d., torka.
a) om land o. d.: bliva torr o. ofruktbar; i sht i p. pf.: torr, ofruktbar. Carmel (skall) offuan til förtorkas. Am. 1: 2 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Men nejden deromkring, förtorkande och svedd, / Af inga bäckars våg förfriskningarna njuter. JGOxenstierna 5: 83 (c. 1817). Kala, förtorkade berg. Heidenstam Vallf. 99 (1888).
b) om träd l. växt l. gren l. blad o. d.: vissna, torka bort, dö bort; i sht i p. pf.: torr, vissnad, död. Sompt (av säden) föll på hellebergit, och thå thet vpgick, förtörkadhes thet, för ty thz hadhe ingen wädzskan. Luk. 8: 6 (NT 1526; Bib. 1917: torkade det bort). Förtorkat Lööff, som hafwer fallit aff trään. Mollet Lustg. D 3 b (1651). Gammal och förtorkad ek eller bok. BB 13: 4 (Lag 1734). Förtorkade qvister på stammen. Möller (1790). Asken åldras och förtorkar. Rydberg Gudas. 191 (1887). — särsk. i bild l. jämförelse. Mit hierta är nedherslaghit som grääsz och förtörkat. OPetri MenFall N 6 b (1526). (†) Tin frögd förtorckas snart som grääs på höga taket. Fånge 57 (c. 1710).
c) om person l. organ o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. l. överförd anv. (se β o. γ).
α) i pass. med intr. bet., om organ (tunga, hals, gom o. d.) l. om person: bliva torr, torka; stundom närmande sig bet.: försmäkta; numera nästan bl. i p. pf. ss. adj. Med vin och vatten läskades förtorkade gommar. Rydberg Sing. 110 (1857, 1865). Vi voro så förtorkade af den heta ökenvinden, att det ej hjelpte att dricka glas på glas (av vattnet). Beskow Res. 238 (1861). Man förtorkas i värmen. Sundén (1885). — (†) närmande sig bet.: duka under. Folcket wille (dvs. var nära att) försmächta, förtorckas, och finna sig orklööst at giöra sin tienst. HA 7: 115 (1720).
β) (numera bl. tillf.) om lem l. ”benen” i kroppen l. om person: förtvina, förvissna. Hans been hadhe mist theres krafft, woro förtörkat och förbränd. OPetri MenFall N 7 a (1526). Hans hand förtorkadhes som han emoot honom vthreckt hadhe. 1Kon. 13: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: förvissnade). En ledamots förtorkande. Möller (1755; under aridure). Meurman (1846).
γ) i p. pf. ss. adj., om person, ngn gg djur: som förlorat sin frodighet o. livskraft, ”torr”, mager; ofta mer l. mindre bildl. o. anslutande sig till 3 b. En gammal förtorkad Ungkarl .. gör sig äfven hopp om henne. Envallsson Procent. 9 (1786). (I stolen satt) en liten förtorkad och ensam gumma. Heidenstam Dikt. 46 (1895). Nunneprästen .. rider på en mager och förtorkad hästkrake. Björkman Chaucer 127 (1906).
d) (numera knappast br.) i pass., förr äv. refl., med intr. bet., i allmännare anv.: torka. Materien (dvs. exkrementerna) som skulle giffua sig ifrå menniskion, förtorkar sigh j Liffuet. BOlavi 52 a (1578). Fassinerna (skola vara) wäll bundna medh 3 starka bandh och wäll hort så förtårkas de eij. MStenbock (1703) i KKD 12: 213.
3) i bildl. o. överförda anv. (utgående från 1 o. 2). Förtorkade phraser. Atterbom Minn. 666 (1819). En historia, som förtorkat i namn och årtal. Topelius Tb. 109 (1895). — (†) Wår Tull och rättighet (av tobak skall) icke .. igenom något oricktigt angifwande lijda meen och förtorkas. Stiernman Com. 3: 822 (1670). — särsk.
a) utsina, uttorka; i p. pf. ss. adj.: utsinad, uttorkad. Hos .. (dem som visa sinnesrörelse vid spelbordet ha) själens ömmaste känslor ännu icke hunnit .. förtorka. Blanche Våln. 497 (1847). Arbetsförmågan är alldeles förtorkad. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 335.
b) om person l. sinne o. d.: bliva torr o. ofruktbar i andligt avseende, bliva fantasilös l. känslolös; ofta i p. pf. ss. adj. Geijer (1810) i MoB 7: 146. De, som blott vilja lefva på tankar, .. förtorka (slutligen) till mumier och se ut, som om de dagligen hölle på att andligen svälta ihjäl. Wikner Lifsfr. 1: 75 (1865). Hvem förtorkar och törstar af religionen, hvem förkrymper af nationalitetskänsla och patriotism? Klockhoff ESkr. 186 (1866). Äfven förtorkade och förkrympta själar hafva haft sina vårdagar. Dens. Vitt. 108 (1877). Hans lif blir tomt och förtorkadt, endast ett skenlif, en sömngång, en intig dröm. Larsson Stud. 19 (1899). Deras hjärtan voro ej än förtorkade i egenrättfärdighet och formväsen. Beskow Pred. 497 (1901). Du blef våren omkring mig, när mitt sinne var nära att förtorkas under världens smälek. Heidenstam Birg. 276 (1901).
II. tr.: göra torr, torka.
1) (föga br.) med avs. på vätska o. d.: torka, uttorka; jfr I 1.
a) med avs. på vattensamling (ström l. källa o. d.): uttorka, komma att sina. Han är Herren .., then som nepser haffuet och förtorkar thet. Nah. 1: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: låter det uttorka). Solen .. hade .. förtorkat bäckarna. Gosselman Sjöm. 1: 116 (1839).
b) med avs. på kroppens ”safter” o. d.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 3). Än har ej tiden så mitt blod förtorkat. Hagberg Shaksp. 2: 86 (1847). jfr (†): Genom denna svårmodighet förtårkas lifskrafterne. Hoffmann Förnöjs. 55 (1752). — särsk. (†) i fråga om borttagande av skadlig l. sjuklig vätska ur kroppen. (Ambra) sterker synnerligen Hiertat och Hufwudet(,) förtager och, eller förtorkar Catarrhum. Chesnecopherus RegIter. C 3 b (1613). Lindh Huuszapot. 2 (1675).
2) (numera mindre br.) komma (ngt l. ngn) att mista sin fuktighet, torka; ofta med saksubj.
a) med avs. på land l. mark: göra torr o. ofruktbar; jfr I 2 a. Solhettan har förtorkat jorden. Sundén (1885). Hettan förtorkar landet. Auerbach (1908).
b) med avs. på växt o. d.: komma (växt o. d.) att vissna; jfr I 2 b. Herren haffuer .. thet gröna träädh förtorkat, och thet torra träädh grönskande giordt. Hes. 17: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: låter friska träd förtorka). Allt annat är förtårkadt af solens heta på släta öknarne. Eneman Resa 2: 36 (1712). Hettan (har) förtorkat betet. Palmblad LbGeogr. 213 (1851). Jag har aldrig känt någonting lukta som den (dvs. tobakspipan). Den förtorkade en cactus, som stod och lyfte sina taggiga grenar i vädret på sidan om stigen. Nyblom Twain 2: 60 (1874).
c) med avs. på person l. organ o. d.: göra torr; jfr I 2 c. Vngerst Wijn, är mächta starkt och sträfft, heetar och förtårckar mächta, söker Hufwudet, etc. Palmcron SundhSp. 123 (1642). Rydberg Ath. 86 (1859). — särsk.
α) med avs. på strupe l. gom o. d.; jfr I 2 c α. Landsvägarnas damm förtorkade icke mer hans strupe. Hedin i 3SAH 29: 125 (1917).
β) (†) med avs. på person: komma (ngn) att förtvina l. förvissna; jfr I 2 c β. Tin wrede migh förtorckar. Ps. 1695, 51: 5.
γ) med avs. på person: komma (ngn) att mista sin frodighet o. livskraft, göra (ngn) ”torr” o. mager; jfr I 2 c γ. Bäst att taga bördan på sig, / le åt åldern, som förtorkar / män till gubbar. Fröding Stänk 34 (1896).
d) (numera bl. i fackspr.) för praktiskt ändamål avlägsna fuktighet ur (ngt), torka. Hildebrand MagiaNat. 18 (1654). Med mycket litet folk kunna massor af torf upptagas och förtorkas till mycket billigt pris. PT 1913, nr 165 A, s. 3. — särsk. (†) torrlägga (vattensjuk mark). Vidsträckta måssar .., hvilka .. merendels .. kunde förtorkas, och til nyttig mark förvandlas. Tuneld Geogr. 2: 181 (1773).
3) (mindre br.) i bildl. o. överförda anv.; jfr I 3. Tidens latinska lärdom hade en bedröflig förmåga att förtorka poesien. Rydberg KultFörel. 5: 36 (1887). — särsk. i fråga om torrhet l. ofruktbarhet i andligt avseende l. om känslolöshet o. d.; jfr I 3 b. Det ytliga, tomhjertade, fantasilösa i 18:de århundradets bildning hade förtorkat den inre menniskan. Rydqvist i SAH 12: 472 (1827). Högberg Vred. 1: 77 (1906).
1) till II 2 b: komma (växt) att vissna bort. Mång ljuflig ros, / Som ändtlig sist, af vintrens ilar, / Förtorkas bort, och svinner snart sin kos. Nordenflycht QT 1745, s. 15.
2) bildl.; jfr FÖRTORKA, v.2 I 3 a. (Av fruktan) Förtorkas Minnet bort, Förståndet så och Modh. Palmcron SundhSp. 156 (1642). —
FÖRTORKA IN. till I 2 d, i pass. med intr. bet.: torka in, intorka. Then oreenlighet som med rette borde haffue sin naturlige vtgång, förtorckas in j liffuet. BOlavi 52 a (1578).
FÖRTORKNING, sbst.2, r. l. f. särsk.
1) till I 2 b. Lindfors (1815). Höstsädens död .. (vid övergången mellan vintern o. våren) förorsakas vanligen af växtens förtorkning under de varma vårdagarna. LAHT 1901, s. 126.
2) (tillf.) till I 2 c β. Thorkil vardt oigenkännlig, emedan en förtorkning eller förtvining .. hade förvandlat hans kroppsformer och anletsdrag. Rydberg Myt. 1: 534 (1886). (†) Jw yngre .. ett Diur så wäl som Menniskian är .., jw fuchtigare är thet: Hwilken Fuchtigheet medh Åhren meer och meer förminskas, til thesz at Ålderdomen een heel Förtorkningh bringer. Palmcron SundhSp. 78 (1642).
3) bildl.; jfr FÖRTORKA, v.2 I 3 b. Det är .. ett förtorkningens, ett otrons allvar; den dystra frånsidan af Helvetii lära! Atterbom Siare 4: 137 (1847). Wikner Lifsfr. 2: 152 (1879). En intelligensens förtorkning. Verd. 1885, s. 261.
Spalt F 3413 band 9, 1928