| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTÖRNA förtœ4rna l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtö´rna Weste; förtö`rna Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE (†, Dähnert 175 (1746; i bet. b)).
(numera i sht i skriftspr., med ngt högtidlig l. ålderdomlig prägel, stundom skämts. arkaiserande) väcka (ngns) vrede l. förtrytelse l. harm l. starka missnöje l. misshag, göra (ngn) vred l. förargad, (högeligen) förarga (ngn); i pass. med intr. bet., förr äv. refl.: vredgas, förargas, känna harm l. förtrytelse osv.; ofta i p. pf. ss. adj.: vredgad, förbittrad, harmsen, (mycket) förargad, uppbragt, ond; i p. pf. ss. adj. äv. om min, åtbörd, tal o. d.: som vittnar om vrede l. harm osv. Förtörnas l. vara l. bliva förtörnad på (förr äv. emot l. över) ngn, över ngt. Med förtörnad min, röst. Mat. 5: 22 (NT 1526: förtörnas; Bib. 1917: vredgas). (Han) knorradhe .. intet eller förtörnadhes emoot Gudh, at han hadhe låtit honom warda blind. Tob. 2: 13 (Bib. 1541). Wj med wåre store Synder hafwe förtörnat den Högsta Guden. RARP 2: 192 (1635). Min käre Broder, för Gudz skull, förtörner eder icke. Lagerström Tart. 62 (1730). Valhalls Gudar / ej älska mig, jag har förtörnat dem. Tegnér (WB) 5: 49 (1825). Man förtörnades öfver att jag ville hindra den andra (kammaren) att ensam sätta sin vilja i verket. De Geer Minn. 2: 136 (1892). — särsk.
a) (†) med avs. på djur: reta, uppreta. (Han) lät .. besputa Elephanterna med rödt wijn, och mwlbärs most, til at fram reeta them och förtörna them. 1Mack. 6: 34 (Bib. 1541; Apokr. 1921: uppegga dem till striden).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) övergående i bet.: förorätta, (söka) skada l.: skymfa, kränka (ngn) o. d.; försmäda (Gud). Ath the (dvs. våra arvingar) icke skola owerfalne bliffua af nagrom then sig .. mener aff oss fortörnat wara. GR 1: 267 (1524). (Landsknektar) som sich mottvilleligen anthenn med blottande, svärende eller Gudz förtörnende sich udi någen motte otillbörligen ahnstelthe. Därs. 27: 281 (1557). Serenius (1741).
1) (†) handling(en) att förtörna ngn; vanl. konkretare: handling som är ägnad att förtörna ngn l. väcka ngns vrede l. förargelse; ofta övergående i bet.: oförrätt, skymf, kränkning o. d. l.: förfång, skada, men o. d. (jfr FÖRTÖRNA b). Dömer .. så ath idhre brödher skeer ingen förtörnilse eller förargilse. Rom. 14: 13 (NT 1526). Wij .. haffwe ther fast mere bekymber och förtörnilser aff. GR 16: 605 (1544). Dähnert 175 (1746). Adlerbeth Æn. 2 (1804). särsk. i uttr. Guds förtörnelse, ofta övergående dels i bet.: gudsförsmädelse, dels i bet.: synd, missgärning, brott. FörsprRom. 1 a (NT 1526). Eder barn .. vpfödas .. i szielffwåldh, synd och all Gudz förtörnelse. GR 13: 204 (1541). Eeder och annen Gudtz förtörnilsze. Därs. 16: 490 (1544). Nehrman PrCiv. 21 (1751).
2) (numera bl. i högre, i sht i biblisk stil) vrede, förbittring, harm, förtrytelse. GR 1: 93 (1523). Så will iach nw ath mennena bidhia allestedz vplyfftandes rena hender vtan förtörnilse och trätto. 1Tim. 2: 8 (NT 1526; Bib. 1917: fria ifrån vrede). (Herre) tukta mig icke i din förtörnelse. Psalt. 6: 2 (Bib. 1917). särsk. i numera obr. uttr. Huilken oræt wij ingalunde wedh (dvs. vid äventyr av) gudz förtörnilsse stedia måge. GR 5: 121 (1528). (Rysslands) bittra förtörnelse emot Konungen. Leopold 5: 328 (c. 1804). Må det sägas utan förtörnelse (dvs. utan att väcka förargelse). Dens. (1824) i SAH 17: 125.
Ssg: förtörnelse-sten. (†) till FÖRTÖRNELSE 1: stötesten, ”förargelseklippa”. Sy iach legger j Sion en förtörnilse steen, och ena förarghilse klippo. Rom. 9: 33 (NT 1526).
Spalt F 3486 band 9, 1928