| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) intr.: vara nyfiken. FörarbSvLag 3: 150 (1714). särsk. i uttr. förveta på ngt, med nyfikenhet se på ngt. (Skrakhannen hade) upptäckt ugglan och nu, af samma anledning som fåglar i allmänhet uppmärksamma ugglorna, förvetade på henne. Kolthoff DjurLif 54 (1899).
2) i pass. med intr. bet., i uttr. förvetas efter ngt, med nyfikenhet sträva efter ngt. Hvad en fåkunnig liberalism förvetas efter, såsom ett barn skriker efter en docka att leka med. Livijn 2: 345 (1842).
3) refl., övergående i bet.: forska, vara vetgirig. (Jag har) intet varit brådvis eller brådfiken: vtan förvetat mig så lenge, som sades, och ännu dageliga förvetar mig. Swedberg Gr. Förrspr. 25 (1722).
-VETA, v.3, se FÖR-VETTA, v.1 —
-VETE, n. (-vete 1665—c. 1880. -vette 1631—1675) [fsv. forviti, f. o. n., avledn. av forvit (se FÖR-VETT)] (†) nyfikenhet. VRP 1631, s. 443. (En pilgrimsfärd) skeer offta .. aff Förwette och Lust, at see thet en intet förr hafwer sedt. Preutz Kempis 469 (1675). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
Spalt F 3536 band 9, 1928