Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVISSA förvis4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´ssa Weste; förvi`ssa Dalin), v. -ade ((†) ipf. -viste GR 9: 140 (1534), Svart G1 14 (1561)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (numera föga br., Biberg 3: 84 (c. 1823; i bet. 1), WoJ (1891)), -ING (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†) bibringa (ngt) en karaktär av (större) visshet (trovärdighet, sannolikhet, tillförlitlighet); bekräfta, bestyrka. Honom (dvs. Kristus) haffuer warit behagelighit stadfästa och förwissa Ewangelij Sanning, medh sin vnderwärck. Phrygius HimLif. 15 (1615). All vår ämbetes erfarenhet skall förvissa, att (osv.). Ödmann StrFörs. II. 1: 206 (1803). När detta factum blifver förvissadt. Crusenstolpe Mor. 4: 273 (1841). — särsk.
a) göra inträffandet l. förvärkligandet av (ngt) visst l. vissare. Det är en ödmjuk röst som honom böja skall. / Akilles djerfva språk förvissar blott mitt fall. Adlerbeth Poët. 1: 39 (1802). Hedin Ludv14Tid. 112 (1895).
b) i p. pf. med adjektivisk bet.: som man tror på l. känner sig viss om, viss, säker; tryggad. Så lefver Kongl. Maij:t uti det förvissade hoppet, .. at (osv.). 2RARP I. 2: 272 (1720). Ödmann PredUtk. 92 (1808).
2) bibringa (ngn) visshet om (ngt); (söka) övertyga (ngn) om (ngt); försäkra; förr äv.: underrätta (ngn) om (ngt); numera nästan bl. (i skriftspr., mindre br.; se dock a o. b) i förb. med prep. om l. (i allm. av om föregången) att-sats l. indirekt frågesats. Når thet andra szmörit är alt inkommit och wij förwissat worde åff tigh huad Summan drager bådhe j wicten och t(unn)a talet. GR 7: 171 (1530). (Jag) will förwisze honom iag icke liuger. UrkFinlÖ II. 1: 86 (c. 1595). De förvissade mig, at Riket spart flere tunnor guld. Posten 1769, s. 411. Finnes det törst efter rättfärdigheten, så förvissar Jesus oss att den kan bli mättad. Söderblom StundVäxl. 1: 7 (1909). — särsk.
a) refl.: skaffa sig visshet om (att osv.), övertyga sig om (att osv.); numera nästan bl. (fullt br.) i förb. med prep. om. GR 9: 140 (1534). Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja. Apg. 24: 11 (Bib. 1917).
b) i p. pf. med adjektivisk bet.: viss, säker, övertygad; numera nästan bl. (fullt br. i skriftspr.) i förb. med prep. om; äv. (numera knappast br.) i förb. med prep. på. Om wij icke vdi thenn motte wåre nogsambligen förwissedhe, atth (osv.). GR 18: 437 (1547). Dock beder jag eder vara djupt förvissade därom, att .. otacksamhet är långt skild från mig. SmSkrBoströmsförb. 8: 12 (i handl. fr. 1882). Du må vara förvissad derpå, / jag har en annan i val. Normalsångbok 12 (1887). Allt folket (kommer) att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet. Luk. 20: 6 (Bib. 1917).
c) (†) övertyga (ngn) om hans rätt (att göra ngt). Phå thz man kunne förvissa honom bruka gudz församblingz frijheeter. VDP 1619, s. 536.
3) (söka) göra (ngn) viss om att erhålla (ngt) l. att kunna räkna på (ngt); numera bl. (i skriftspr., föga br.; se dock a o. b) med bestämning inledd av prep. om; förr äv.: tillförsäkra l. garantera l. lova (ngn ngt). GR 8: 396 (1533). Ingen skal förwissa någen .. om itt Kyrkioembete, emedhan thet än icke löst är. Schroderus Os. III. 2: 137 (1635). Medh en sworen Eedh förwissade (han) hänne ächtenschaph. ÅngermDomb. 2/5 1644, fol. 30. Ett hjerta, som skall förvissas om tillgift hos Gud. Ödmann AnvSkrift. 6 (1822). — särsk.
a) (fullt br. i skriftspr.) refl., i förb. med prep. om: skaffa sig visshet om att man erhåller (ngt) l. kan räkna på (ngt); ofta närmande sig l. övergående i bet.: förskaffa sig (ngt), försäkra sig om (ngn l. ngt) (se FÖRSÄKRA 1 d, e). Förvissa sig om ngns bistånd. (Att) idkelighen åkalla Gudh, och förwissa eder om hans Gudomelige Nådhe och Hielp. Emporagrius Flemming 104 (1651). Lindbloms tillgifvenhet för Vasastammen var så känd, att man till och med vid 1809 års revolution ifrågasatte att förvissa sig om hans person. BvBeskow Lefn. 36 (1857).
b) i p. pf. med adjektivisk bet.: viss (om erhållande av ngt); numera bl. (fullt br. i skriftspr.) i förb. med prep. om (förr äv. på). HFinlH 2: 255 (1547). Så skole wi .. wara förwiszade om en ewig salighet. Swedberg Cat. 442 (1709). Nog af, Petros är förvissad om segern. Rydberg Ath. 412 (1859).
4) (†) bereda l. skaffa (ngn) trygghet l. säkerhet (för ngt), trygga. Så att wij oss j thenn motte gerne wilde weethe oss förwarade och fforwijssede. GR 18: 318 (1547). Kong:e Ma:tt, vår kere her fader, haffver förordnett .., huru våra kere bröder medh landh och länn .. skole förseedde och förvissede bliffve. Därs. 29: 741 (1560). Chesnecopherus Skäl S 2 b (i handl. fr. 1593).
5) [jfr motsv. anv. av VISSA, v.] (†) meddela (en fiende) att man vill leverera honom (en drabbning) på viss plats o. viss tidpunkt). Messenius Swanhuita 12 (1613). At the .. vppå en wisz tidh, och bequemdt Rum honom ett slagh förwissa wille. Schroderus Liv. 488 (1626).
1) (numera knappast br.) = FÖRVISSNING 1. Schönberg Bref 3: 195 (1778). För att .. komma till en fullständig förvissan i denna sak. CFDahlgren 3: 203 (1834). Då kände Malkom med fast förvissan hur (osv.). Palm Kvinn. 163 (1919).
2) (†) = FÖRVISSNING 3. OPetri PEliæ d 2 a (1527). Christi lekamen och blodh, som wij ther vthi (dvs. i nattvarden) anamme skal wara oss en föruissan .. och insegel till wåra synders förlåtelse. KOF 1: 309 (1575).
3) (†) = FÖRVISSNING 4. Epter wij jngen forwissan eller pant forweta oss wtaff honum. GR 9: 134 (1534). Därs. 20: 26 (1549). —
FÖRVISSNING, förr äv. FÖRVISSING, r. l. f. (-visning 1528—1590 (: förwisnings pant). -vissning 1545 osv. -vissing 1545—1604)
1) till 2: fast tro l. övertygelse; visshet. Ludvigsson Norman 23 (c. 1550). Döden kan ei vara mig förtretelig, om jag endast får dö i den förvissning, at han lefver. Mörk Ad. 2: 299 (1744). Norlind AMusH 2 (1920).
2) till 3: fast tro l. övertygelse om att man erhåller l. kan räkna på ngt. Den, som med förvissning om framgång vill arbeta för fromhet och fromt samhälle. Reuterdahl InlTheol. 10 (1837). Ahnfelt o. Bergqvist 119 (1895).
3) (†) till 2 o. 3: vad som bibringar ngn visshet l. säkerhet; försäkran, utfästelse, förbindelse. Iach wil haffua ther jtt wortekn och foruisning vppå at sådana kosteliga och oseyeliga ägodelar höra mich til. OPetri 2: 20 (1528). Carl IX Bew. I 3 a (1604).
Spalt F 3552 band 9, 1928