| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVISSNA förvis4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´ssna Weste; förvi`ssna Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera knappast br., Hamb. (1700), Bäckman Sjöj. 1: 10 (1850), Östergren (1924; angivet ss. sällsynt o. skönlitterär form)), -ING.
1) om växt l. växtdel: vissna bort, vissna. Solen gåår vp medh heta, och gräset förwisnar. Jak. 1: 11 (Bib. 1541; NT 1526: förtörkas). Löfvets utsprickning om våren, är redan ett steg till dess förvissnande. Wallin 2Pred. 1: 88 (1820). Forssell InlBot. 144 (1888).
2) (i högre stil; se dock slutet) mer l. mindre bildl.: tyna bort, avtäras. Solen går vp medh heta och gräsit förtörkas, .. så wardher och then rike förwisnande vthi sina wäghar. Jak. 1: 11 (NT 1526; Bib. 1917: så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan). Det ges ej något mer bedröfligt för en skön qvinna, än att se, hur hennes behag synbart förvissna. Elgström Frunt. 70 (1809). Det hopp jag närt, förvissnat i mitt bröst. Wirsén Vis. 148 (1899). (†) Herren skal giffua tigh .. itt bäffuande hierta, och wanmechtugh öghon, och een förwissnadha siäl. 5Mos. 28: 65 (Bib. 1541; Bib. 1917: en försmäktande själ). — särsk. (i högre stil samt fysiol.) i p. pf. med adjektivisk bet., om levande varelse, kropp l. kroppsdel: atrofierad, förtvinad. (Placidus hade) heelat een Menniskia vthi Canusio, som hade een förwisznat Hand. Schroderus Os. 2: 16 (1635). Ett sjukt barn, .. en liten blek, förvissnad varelse. Wetterbergh FyraSign. 5 (1843). Mat. 12: 10 (Bib. 1917).
3) (†) förruttna, förmultna. RP 4: 174 (1634). At monge öpna the Dödhas Griffter, ther doch theras Ledemoter icke än äre förwisnade. Schroderus Os. 2: 177 (1635).
Spalt F 3554 band 9, 1928