Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVISSO förvis3ω2 l. fœr-, äv. 040 (förvi`sso Weste, Dalin), äv. (numera i sht i poesi) FÖRVISST -vis4t, adv., förr äv. FÖRVISS, adv.
1) (†) ss. bestämning till enskilt verb, för att uttrycka (subjektiv) visshet l. säkerhet hos en i sammanhanget nämnd l. åsyftad person: med visshet l. säkerhet l. bestämdhet; särsk. i uttr. som veta, hoppas, tro, spörja, säga (ngt) förvisso l. förvisst. Daghen ther effter wille han weta för wisso för hwad saack han war beclaghat aff Iudhomen. Apg. 22: 30 (NT 1526; Bib. 1917: få säkert besked). Her seges och förvisse, att folkett utij legrett dageligen rykia hem till baaka igen. OxBr. 6: 3 (1626). Utan at man förvisso kan utsätta tiden, då hvar förändring skedde. Nicander IVetA 1776, s. 21. Hagberg Shaksp. 10: 12 (1850).
2) (i sht i skriftspr. l. högre stil) ss. satsadverbial, för att uttrycka visshet l. säkerhet i avs. på riktigheten av en i sammanhanget gjord utsago: helt visst l. säkert, (alldeles) otvivelaktigt. Om hwsbonden wiste på huad stund tiwffwen komma skulle, för wisso wakadhe han. Luk. 12: 39 (NT 1526). Leda troll, nu förstår jag din list: / döden vore du värd förvisst. Melin Prins. 47 (1885). Måns N. Klockan klämtar fyra; icke sant? Hustru N. Förvisso. Strindberg GVasa 12 (1899).
Spalt F 3555 band 9, 1928