| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVÄXA förväk4sa l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvä´xa Weste; förvä`cksa Dalin), v. -er, -te, -t l. -vuxit, -t l. -vuxen ((†) p. pf. pl. förväxna Nordström Matlagn. 220 (1822)); se för övr. VÄXA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) växa, växa upp, växa till; äv. bildl. Emporagrius JDelaGardie A 3 a (1652; bildl.). Släpp ther vthi (dvs. i ett glas) en lijten Windrufwa .., så förwäxer Wijndrufwan ther inne. Hildebrand MagiaNat. 213 (1654).
2) (†) intr. l. (enst.) i pass. med intr. bet., om ärr l. märke l. sjuklig bildning o. d.: växa igen l. ihop l. bort. Rålamb 14: 31 (1690). Hoorn Jordg. 1: 327 (1697). Benet .. är ännu något tiockt, hoppas at sådant med tjden förwäxer. ÅgerupArk. Brev 6/9 1757. Det är möjligt, att det (dvs. ärret) förvuxit. Topelius Vint. II. 2: 14 (1882). Schulthess (1885; med hänv. till växa bort).
3) (†) tr. till 2: komma (ärr o. d.) att växa igen l. hop l. bort. Äple-trän och Kiärsbärs-trän förwäxa intet giärna den putsningen man giör på dem, när de äro gambla. Rålamb 14: 31 (1690).
4) (numera företrädesvis i fackspr.; se dock a o. b) intr., förr äv. i pass. med intr. bet.: växa alltför mycket l. starkt l. ohejdat o. därigm bliva alltför stor l. frodig l. mer l. mindre oformlig l. missbildad; äv.: bliva missbildad i växten; äv. (numera bl. i b) om lund, äng o. d.: växa igen; förr äv. refl., stundom: växa från sig; äv. mer l. mindre bildl. Låtandes .. (körsbärslundarna) ingalunda förwäxas, uthan reena hållas, att de åhrligen bära måtte. Rålamb 13: 105 (1690). OAcrel PVetA 1750, s. 25. Weste (1807; refl.; med hänv. till växa ifrån sig). Det (dvs. ”det europeiska kolonialsystemet”) kan man kalla ett monopolium som förvuxit sig. Geijer I. 7: 70 (1819). Vid vissa nervsjukdomar förtvina eller tvärtom förväxa benen. Wretlind Läk. 9—10: 150 (1902). Den nordiska grenen av vår litteratur, vilken han räddade från att förväxa till ett otympligt missfoster. Blanck NRenäss. 377 (1911). — särsk. i p. pf. ss. adj.
a) (fullt br.) som vuxit alltför mycket o. därigm blivit onaturligt stor l. oformlig; missbildad i växten; om ung person vanl. övergående i bet.: alltför lång o. mager, gänglig; äv. i överförd anv. om utseende o. d. Serenius (1741). I vårt nordliga klimat har han (dvs. eken) ofta ett förväxt utseende. De Geer VSkr. 1: 3 (1839, 1892). Förvuxna skolpojkar. Tavaststjerna Inföd. 34 (1887). Utgamla råttor med förväxta tänder. Lagerlöf Holg. 1: 75 (1906).
b) (numera i sht i vitter stil) som fått växa alltför fritt l. ohejdat, som växer alltför frodigt l. vildt, igenvuxen; stundom närmande sig bet.: otuktad, ovårdad; särsk. om äng o. d. förr stundom med bestämning inledd av prep. av, betecknande det varmed ängen osv. är igenvuxen. VDAkt. 1696, nr 329. Ängen (är) förvuxen af Björk och Videbuskar. JLeche (c. 1762) i LAHT 1897, s. 77. På en äng (stå) några förvuxna syrenbuskar. Ljunggren SVH 1: 405 (1873). Vilda rofriddare .. med förvuxna skägg. Heidenstam Birg. 84 (1901). Den sköna trädgården .. förvuxen och öfvergifven. Söderhjelm ItRenäss. 357 (1907). I tätt förvuxna hallonsnår. Heidenstam NDikt. 163 (1915).
5) [specialfall av 4] (numera nästan bl. i fackspr.) i sht om kulturväxt: växa så länge l. mycket att värdet l. användbarheten minskas l. förloras; i p. pf. ss. adj. stundom: övermogen l. alltför grov; äv. mer l. mindre bildl.; förr äv. oeg. om åker o. d. varpå ngt ”förväxer”. Turkiska bönor, som voro förväxte. GBonde (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 183. Åkrarna i Åbo Län .. broddades ovanliga starkt och förväxte. VetAH 1779, s. 105. Flärd och sjelfviskhet ha .. varit frukter af civilisationen, i den mån han blifvit förvuxen och börjat forna i toppen. Tegnér (WB) 8: 297 (1838). I regel inbergas deras gräs icke, förrän .. det .. redan hunnit förväxa. SD(L) 1893, nr 294, s. 11. — jfr (†): Til öfverflödiga blan och stänglar förväxa sig allmännast hos oss .. ärter (m. m.). Gadd Landtsk. 3: 457 (1777).
Spalt F 3584 band 9, 1928