| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖSA fø3sa2, v.1 -er, -te, -t, -t (Svart Gensv. H 8 a (1558: föst, sup.) osv.) ((†) pr. sg. ind. -ar VDAkt. 1682, nr 27. ipf. -ade SvMerc. V. 4: 195 (i handl. fr. 1752)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (numera knappast br. utom ss. senare led i ssgr, Schultze Ordb. 1307 (c. 1755), LoW (1911)).
1) (i sht vard.) (gm att följa efter l. gm att med sina rörelser o. d. injaga fruktan) förmå (ngn) att röra sig i en åsyftad riktning l. mot ett åsyftat mål; driva (se DRIVA, v.2 1); särsk. med avs. på djur; med avs. på människor numera bl. med tanke på att de behandlas som djur. Svart Gensv. H 8 a (1558; med avs. på fientliga fartyg). Flickorne hade förhastigt föst boskapen. BtSödKultH 12: 76 (1597). Thet var som hade vi en hop med getter föst. Kolmodin QvSp. 1: 232 (1732). Skall man fösa någon, så får man springa själv. Landsm. XI. 2: 9 (1896; ordspr.). Där (dvs. på den gamla vägen över backarna) föstes under glåpord och sparkar förbrytare till tings och galge. Suneson GGrund 54 (1926). jfr HUND-, KO-, OX-FÖSARE m. fl. — särsk. oeg. l. bildl.
a) († utom i ssgn SÄNG-FÖSARE) driva, jaga, bringa (ngn till ngt l. i en viss belägenhet o. d.). Wintren kalla / Som föser Folck til Bysz. Lindschöld Gen. A 2 a (1669). Altså föser ett onödigt slöseri mången til Tiggiare-Stafven. Bliberg Acerra 892 (1737).
b) (†) bortjaga, bortdriva, fördriva (ngn l. ngt). (Ön Patmos) tijt .. (evangelisten Johannes) aff then Ogudachtighe Keyser Domitiano i Landzflychtigheet fööst och förwijst war. Emporagrius MargJuel 17 (1651). (Han hade) lofwat honom ifrån huus och hem fösa. ConsAcAboP 5: 19 (1679). Kolmodin QvSp. 1: 384 (1732). VetAH 1817, s. 35.
2) (numera föga br.; jfr dock slutet) pressa l. tränga (ngt åt ett visst håll); vräka l. kasta (ngt på l. över ngt l. ngn); driva (se DRIVA, v.2 18). Det (är) en stor förmon, at låta harfven gå djupt, ty då samlas mullen och föses medelst spolarna in åt Åkern från Renen. Brauner Åker 29 (1752). En hög, brant kulle af öfver hvarandra fösta, väldiga rullblock af granit. Fennia VII. 2: 78 (1892). Vid simningen föser du vattnet bakåt med händerna. Landsm. XVIII. 10: 19 (1901). — särsk. (i kusttrakterna av Uppland, Gästrikland o. Hälsingland; i sht förr) fisk. nedstuva (strömming) utan omsorg, vid nedstuvning kasta l. vräka (strömming) löst tillsammans; särsk. i p. pf., i uttr. föst strömming, motsatt: lagd strömming. När nu strömmingen .. föses eller med göpnen utan redig läggning öses i tunnan. VetAH 1748, s. 136. FoFl. 1907, s. 263.
FÖSA BORT10 4. (i sht vard.) Flugur fösas bort medh flugsmello, eller flugeqwast. Schroderus Comenius 561 (1639). VDAkt. 1794, nr 470. jfr BORTFÖSA. —
FÖSA FRAM10 4.
2) (föga br.) till 2. Det praktfulla skådespelet därute, där drifisarna föstes fram, remnade, packades, trängde hvarandra ihop. Strindberg Hafsb. 71 (1890). —
FÖSA IHOP10 04 l. HOP4. (i sht vard.) Nordforss (1805). Ett dussin araber, hvilka fösts ihop i vinkeln mellan två trädgårdsmurar. Janson Lögn. 59 (1912). jfr HOPFÖSA. —
1) (i sht vard.) till 1. Ekblad 307 (1764). Så föstes Svart-Olof in i det trånga rummet. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 131 (1910).
2) (föga br.) till 2. Packhuskarlarne .. föste in tunnorna i ett af skjulen. VL 1901, nr 39, s. 2. —
FÖSA PÅ10 4. (vard., numera mindre br.) driva på. Brasck TyKr. F 4 a (1649). Sidst kommer Mattis i Hämperköp och fösar på Wächtaren. VDAkt. 1682, nr 27. Weste (1807; med hänv. till drifva på). jfr PÅFÖSA. —
FÖSA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. (i sht vard.) Hoppe (1892). Strindberg HögreR 287 (1899). —
FÖSA TILLBAKA10 040, äv. 032, förr ngn gg TILLBAKARS. (i sht vard.) Svart G1 50 (1561). Fryxell Ber. 6: 78 (1833). —
FÖSA UNDAN10 40 l. 32. (i sht vard.) Bellman 1: 150 (1771). Nordström Amer. 60 (1923). jfr UNDANFÖSA. —
FÖSA UT10 4. (i sht vard.) Schroderus Os. 1: 814 (1635). Efraim närmade sig och gjorde en ansats att fösa ut besökarn. Högberg Frib. 73 (1910). jfr UTFÖSA.
Spalt F 3615 band 9, 1928