Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GALLRA gal3ra2, v.4 -ade.
Etymologi
[sv. dial. gallra i bet.: skalla, dåna; avledn. till GALL, sbst.1; jfr nor. dial. galdra, skråla, eka, t. dial. gallern, skrika]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skalla, dåna, giva starkt genljud. Dalin (1852; angivet ss. ”populärt”). Dens. Synon. 169 (1870).
2) (föga br.) ”skräna”. Grälande gastar / gallra i skogen. Fröding Eftersk. 1: 40 (c. 1890, 1910).

 

Spalt G 62 band 10, 1928

Webbansvarig