Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GARP gar4p, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. garper, sv. dial. garper, trätgirig person, pratmakare; motsv. nor. dial. garp, äv.: rå, skrytsam person, isl. o. fnor. garpr, äv.: oförfärad person; till sv. dial. garpa, gräla, skrävla, d. garpe, uppträda bullersamt, skrävlande, nor. dial. garpa, skryta, stoja m. m.; besläktat med GORMA]
1) (†) skrävlare. Miltopæus skäller (handelsmannen) .. för garp och lappare. ConsAcAboP 3: 415 (1670); möjl. till 2.
2) (numera bl., föga br., arkaiserande) i fråga om ä. förh., i sht under senare medeltiden, benämning på tysk (l. annan utlänning) som slagit sig ned i Sv.; i sht ss. smädenamn. HT 1882, s. 357 (1707). Kalmarhus — här skall herr Albrekt af Meklenburg ha landat med sina garpar. Lundegård DrMarg. 2: 45 (1906).
Anm. Efter isl. användes garp(e)r i bet. ”dristig man” av Rudbeck Atl. 4: 176 (1702) o. Björner Sorle 20 (1737); jfr GARV anm.

 

Spalt G 127 band 10, 1928

Webbansvarig