Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GASSA gas3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr GASS, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. gassa, äv. gasa (Hälsingl.), gās (Finl.); av ovisst urspr.]
1) (vard.) värma starkt, ”bränna”, ”steka”.
a) tr.; ofta: med välbehag utsätta för hettan av solen l. (mindre br.) av en eld; numera bl. refl. l. (föga br.) i pass. Törneros Bref 1: 361 (1826; uppl. 1925); jfr 2. Gassa sin lata lekamen i solen, för eldbrasan. Dalin (1852; angivet ss. ”pop(ulärt) o. fam(iljärt)”). Rydberg Faust 64 (1876). Slätten, som låg der .. gassad af solen. Benedictsson FruM 370 (1887). Vaktmanskapet .. gassade sig i solskenet. Ahrenberg Män. 5: 239 (1910).
b) intr.: ”bränna”, äv.: skina hett; stundom, i utvidgad anv. (nästan bl. i p. pr.), om väder- (lek), äv. om dag (middag) o. d. Svetten lackar, sommarsolen gassar. Sehlstedt 2: 197 (1857, 1862). Det var en gassande het julidag. Topelius Sommarsjö 1: 70 (1897). Rydquist Kar. 7 (1924). jfr: Solen gassade ned. Nordensvan Figge 59 (1885).
c) opers.: det ”steker”. Det gassar i solen ell. solskenet. Schulthess (1885). Cederschiöld Ordlek. 72 (1910).
2) (†) bereda (ngn) njutning, pläga väl; vanl. refl.: ”gona sig”, ”godta sig”. I skogar och i hagar, / Vi plåcka (bär) alla dagar, / Och gassa våra magar, / I solbadd under stimm och skolk. CIHallman 263 (1778); jfr 1 a. Nordforss (1805). Hans ögon .. gassade sig och gonade sig, när de stannade på Claras hvita armar. Strindberg Hems. 194 (1887). jfr Hof DialVg. 130 (1772).
3) (†) giva (ngn) stryk, ”smörj”; jfr BADDA 9 slutet, BASA 4 a. Serenius Cc 2 a (1734). Cannelin (1921).
Avledn.: GASSIG, adj. om solen, solsken o. ofta, i utvidgad anv., om väder(lek), dag (middag) o. d.: gassande (l. stekande) het, stekhet. Det är riktigt gassigt i dag. Tholander Ordl. (c. 1870). En gassig eftermiddag i juli. OoB 1893, s. 40. Gassigt väder. TurÅ 1918, s. 224. jfr SOL-GASSIG.

 

Spalt G 146 band 10, 1928

Webbansvarig