| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GENERALAT jen1erala4t l. je1n-, n.; best. -et; pl. =, ngn gg -er (SvLittFT).
(i fackspr.) ämbete åt vilket högsta ledningen l. befälet är anförtrodd (anförtrott).
1) (i fråga om förh. inom katolska ordnar) kyrkohist. till GENERAL, sbst. 1. Nästan alla Vesterländska, och flera Österländska Munkordnar hafva i Rom sina generalater. SvLittFT 1837, sp. 603. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 266.
2) (i fråga om ä. förh.) hist. till GENERAL, sbst. 2. RP 7: 188 (1638). Eberhardt AllmH 1: 164 (1766). (Rhengreven Otto Ludvig) erhöll af (G. Horn) .. ”generalatet” öfver kavalleriet. 2NF 20: 1109 (1914).
Spalt G 219 band 10, 1928