Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GIPA ji3pa2, v.2, l. (i icke fackmässigt spr.) GIPPA jip3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr GIP, sbst.1
Ordformer
(gipa 1798 osv. gippa 1840—1923. gibba 1913)
Etymologi
[liksom d. gibbe, t. giepen (gieben), eng. gybe l. jib, av holl. gijpen (gijben), eg. samma ord som gijpen, snappa efter luft (se GIPA, v.1)]
sjöt.
1) intr., dels om segel: (till följd av vindförändring l. oförsiktig styrning) skrifta över från den ena sidan till den andra, dels om segelfartyg l. person: (för vändning) låta gaffel- (bom-) l. sprisegel skifta över, så att vinden fyller seglet från andra sidan. Röding SD 38 (1798). Båten var rank: Seglet gipade. VexjöBl. 1827, nr 26, s. 2. Fartygen .. bergade läseglen samt gipade och skotade hem. TIdr. 1882, s. 137. NTIdr. 1899, julnr s. 29.
2) tr., med avs. på segel: låta gipa (i bet. 1). (Båten) börjar .. visa benägenhet att gipa sitt storsegel. Oxenstierna Vanderdecken 51 (1865). SD 1913, nr 350 B, s. 8.
Särsk. förb.: GIPA l. (i icke fackmässigt spr.) GIPPA ÖVER10 40. sjöt. gipa (i bet. 1 o. 2). Vid vändning undan vinden .. faller man undan vinden, tills den kommer akter in, hvarvid seglen gippas öfver och upplofning sker åt andra hållet. 2NF 24: 1456 (1916).
Ssgr (till 1; sjöt.): GIP-SKINKEL. (numera knappast br.) gipskänkling. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stjerncreutz (1863). —
-SKÄNKLING. Gipskänkling .. (dvs.) ett tåg, vanligtvis tjärat, den ena ändan är fästad runtom nocken på bommen och den andra är försedd med en kaus, i vilken man hugger an stoppartaljan i lä för att stötta bommen vid slingring. Stenfelt (1920).

 

Spalt G 415 band 10, 1928

Webbansvarig