Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GISTEN jis3ten2, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare.
Ordformer
(giisten (-ij-) c. 1580—1707. gisten 1587 osv. gisn 1739. gijsna, pl. Bullernæsius Lögn. 292 (1619). gissna, sg. best. l. pl. Levertin Dikt. 21 (1895), Ahrenberg Männ. 2: 37 (1907). gissen Strindberg GVasa 107 (1899))
Etymologi
[fsv. gistin; jfr d. gisten, gissen, nor. gisen, isl. gisinn; till stammen i GISTA, v.1]
1) sprucken l. otät på grund av torka, gistnad; läck; stundom i allmännare anv.: otät. Helsingius Ii 8 b (1587). Glaset tomt, tunnan gisten. Bellman 4: 128 (1791). Båten (var) en gisten eka utan åror. Böttiger 6: 66 (c. 1875). Den stugans dörr var gisten / och klinkan si och så. Gellerstedt Efters. 115 (1891). Fatab. 1911, s. 108. jfr SÖNDER-GISTEN. — särsk. (†) bildl.: ”som icke håller tätt”, skvalleraktig. VocLib. adj. (c. 1580). Bullernæsius Lögn. 292 (1619).
2) (†) torkad, torr. Lind (1749). Men man må ej så der förr, än jorden blifvit djupt och fint upmyllad, samt litet gisten; ty bättre är, at så för tort, än vått. Brauner Åker 76 (1752).

 

Spalt G 437 band 10, 1928

Webbansvarig