Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLACIAL glas1ia4l, adj.
(i fackspr., i sht geol.) om tid l. område som utmärkes av nedisning resp. om avlagring m. m. som förskriver sig från l. står i samband med sådan tid l. sådant område: is-, nedisnings-, istids-, från istid(en). Glaciala bildningar, avlagringar, jordarter. Äldre, yngre glaciala epoken. Tholander Ordl. (c. 1870). Holmström Geol. 122 (1877). De glaciala gebiten utbreda sig i de arktiska och antarktiska områdena samt i höga fjälltrakter. Ramsay GeolGr. 136 (1909). 2NF 27: 1151 (1918). — jfr INTER-, POST-, PRE-, SEN-GLACIAL m. fl.
-FLORA. istidens l. ett glaciärområdes flora (se d. o. 3); äv.: flora av relikter från istiden. Nathorst JordH 1078 (1894). —
-GEOLOGI. Fennia I. 7: 20 (1889). 2NF 36: 649 (1924). -GEOLOGISK. Fennia VII. 2: 1 (1892). Skottsberg Båtf. 77 (1909). —
-LERA. lera som i senglacial tid avsatts skiktvis på (relativt) djupt vatten utanför den tillbakavikande isranden; varvig lera. Lindström Lyell 113 (1857). 2NF 35: 1302 (1923). —
-OMRÅDE~020. område som är l. varit täckt av inlandsis; område med glaciala avlagringar. Det nordeuropeiska glacialområdet. Fennia I. 7: 5 (1889). —
-RELIKT. bot. o. zool. växt- l. djurart som (utanför sitt nuvarande normala levnadsområde) kvarlever ngnstädes sedan istiden. 2NF 27: 1151 (1918). —
-REPA, r. l. f. Väldiga block finnas ock som visa s. k. glacialrepor, d. v. s. genom isens rörelse inristade fåror. TurÅ 1890, s. 121. Uppl. 1: 31 (1902). —
-SAND. jfr -LERA. Glacialsand och glaciallera äro skiktade, stenfria bildningar, afsatta i haf eller sjöbäcken. Holmström Geol. 120 (1877). Uppl. 1: 38 (1902). —
-VÄXT, r. l. m. växt tillhörande istidens l. högfjällens flora. Nathorst JordH 1065 (1894). Andersson o. Birger 32 (1912).
Spalt G 498 band 10, 1929